Uppgång – för vem?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den svenska ekonomin växer igen och prognoserna blir allt mer optimistiska. Men uppgången är ojämn och den höga arbetslösheten består samtidigt som klassklyftorna skenar.

Pandemikrisen avslöjade det kapitalistiska systemets sårbarhet och blottlade de djupa skador som decennier av högerpolitik har orsakat samhället. Efter krisen kommer inte mycket att vara sig likt, och även om delar av ekonomin snart har återhämtat sig kommer samhällsekonomin som helhet aldrig att fullt ut återhämta sig.
Krisens djup och hastighet tvingade de regeringar som kunde att börja spendera och satsa stora summor för att dämpa raset. Sverige var inget undantag, utan landets regering tvingades förra året leverera ”ändringsbudgetar vid inte mindre än 12 tillfällen och hittills i år har redan sex stycken presenterats, förutom vårpropositionen den 15 april. Det är onekligen stora insatser som gjorts och regeringen anger en totalsumma på ca 420 miljarder kronor för de åtgärder som hittills annonserats”, skriver SEB i sin senaste prognos Nordic Outlook maj 2021.
Till det ska läggas att Riksbanken satsat ännu större belopp för att hålla finanssystemet uppe och öka tillgången av billiga pengar. Detta, tillsammans med den svenska industrins sammansättning samt utvecklingen på de viktigaste exportmarknaderna Tyskland, Norge och USA, bidrog till att ekonomin i Sverige krympte mindre 2020 än i andra länder.

”Sveriges ekonomi har som sagt gynnats av den starka återhämtningen inom den exporttunga industrin. Även i övrigt har Sverige en näringslivsstruktur som i jämförelse med många andra länder har varit gynnsam under denna kris. En stor kunskapsintensiv och industrinära tjänstesektor har fått god draghjälp från industrin. Det har varit en fördel jämfört med till exempel länder i södra Europa där en större andel av ekonomin är beroende av turism och andra kontaktnära tjänstebranscher”, skriver fackförbundet Unionen i sin nya prognos som gavs ut i början av maj.
Men om exportindustrin snart har återhämtat sig förblir välfärden underfinansierad och nya nedskärningar aviseras. Inom många besöksnäringar är det ännu långt till någon ljusning – i slutet av 2020 var antalet anställda inom restaurang- & hotellnäringen 40,000 personer färre än vid samma tid året innan.
Om nuvarande svarta trend håller i sig kommer antalet långtidsarbetslösa (arbetslös i 12 månader eller längre) snart överstiga 200,000, vilket är 45,000 fler än innan krisen. 
Långtidsarbetslösheten riskerar att bli den högsta som uppmätts i modern tid, varnar LO och inte ens de mest optimistiska prognoserna räknar med att den totala arbetslösheten under de närmaste åren sjunker till samma nivå som innan krisen.

Krisen har slagit särskilt hårt mot arbetarkvinnorna. 
”Genom att vara den grupp som i högst utsträckning har otrygga anställningar har kvinnor i arbetaryrken drabbats extra hårt ekonomiskt av krisen. Dessutom har arbetarkvinnorna den högsta frånvaron från arbetet på grund av covid-19, vilket indirekt betyder inkomstbortfall och risk för hälsan. Samtidigt har arbetsmiljön, för de arbetarkvinnor som haft kvar sina anställningar, förvärrats”, skriver LO-utredaren Linda Larsson den 5 mars.
Det är en ekonomisk uppgång, men inte för alla och alltför ojämn samt instabil för att kunna lyfta samhällsekonomin. Om så ska ske måste den krisfyllda kapitalismen avskaffas och marknadens kaos ge plats för demokratisk planering och styrning i enlighet med behov.