Vart går Vänsterpartiet?

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

I och med att Vänsterpartiet satte ner foten med hjälp av proteströrelsen Nej till marknadshyra och fällde regeringen som pressades att skrota de nya hoten om marknadshyra har ett nytt fönster öppnats i svensk politik. Det märks av att Vänsterpartiet i SVT/Novus går upp till 13,3 procent av väljarstödet. Det är det högsta någonsin i Novus mätningar.

Innan regeringskrisen hade V 9,6 procent i Novus. Hur denna kraftiga ökning har gått till är väldigt viktigt: att säga nej till ytterligare en stor marknadsreform – marknadshyra i nyproduktion. Aron Etzler, partisekreterare för V, får i media svara på om det gynnar sig att bråka. Som om det hade handlat om ett syskonbråk för att få lite uppmärksamhet. Det handlar om att det behövs en total kursändring. 
Hyresgäster och alla lågavlönade samt välfärden har pressats tillbaka under decennier och på sistone har tempot accelererats. Strejkrätten begränsades, LAS urholkades och statens gigantiska stödpaket under corona blev till stor del aktieutdelningar till redan snorrika – utan att något motstånd restes. 

Sommaren 2021 reste vi motstånd. Nooshi Dadgostars misstroendevotum baserades, som hon också refererar till, på gräsrotskampen. Det engagemanget gjorde det tydligt för hela den politiska eliten att den stora majoriteten är emot – så ta inte i marknadshyra ens med tång. 
Folk är beredda att gå långt. Kampanjorganisationen Skiftet gjorde en egen Folkets remiss-undersökning bland sina prenumeranter om hur de skulle känna om marknadshyra infördes. 2,100 personer svarade att de skulle bli rädda och inte veta vad de skulle göra. Nästan lika många, 1,920 personer, svarade: 
”Upp till kamp: Jag skulle höra av mig till mina grannar och organisera oss tillsammans, även om vi inte fick!”. 
Detta uttrycker en vilja att bryta stiltjen och normen, att organisera sig kollektivt utan att be om lov. 

Det behövs en vänsterpolitik som går på tvärs med företagsintressena och som är kopplat till masskamp underifrån.

Att en grupp, en ganska stor grupp – de tre miljoner hyresgästerna plus alla som söker bostad – för en gångs skull vunnit en seger har väckt ett politiskt intresse och ger inspiration till alla. Det märks på stan när vi säljer Offensiv, många fler än tidigare har stannat och vill prata – ofta i grupp. 
Det märks i att Vänsterpartiet har fått 4,800 nya medlemmar sedan den 1 juni. Hur tas detta vidare?
Utmaningen syns inte minst i samma Novus där SD går om Moderaterna och med sina 21,6 procent är nära S som faller ner till 23,8 procent. 
Det är mer av samma som behövs. Vänsterpolitik som går på tvärs med företagsintressena och som är kopplat till masskamp underifrån är det som kan fånga upp den vänsterradikalisering som doftar förbi där utanför det öppna fönstret. 
Det är det som skulle kunna sätta upp verkningsfullt motstånd även på de andra akuta fälten – arbetsmarknad, vården, skolan, socialförsäkringar, asylrätt osv.
Nu är det dessvärre inte det som sägs av Nooshi i hennes beljublade tal i Almedalen. Stilen och retoriken har liknats vid Tage Erlanders och lockat nostalgiska socialdemokrater. Och innehållet är också mer likt Erlander än Palme, ja vi rör oss helt och hållet på socialdemokratisk mark här. Det finns ingen antikapitalism eller systemkritik. Återigen hyllas svensk industri. 
Varför hyllas inte de vilda strejkerna istället om vi ska prata nostalgi – eller massrevolterna i världen om vi ska prata nutid? 

Det var en sprudlande aktivism underifrån som pressade partitoppen att sätta ner foten. I den ideologiska striden som, om än inte uttalat, nu blåser likt ett korsdrag inom Vänsterpartiet finns ledningens mål om att bli det nya socialdemokratiska partiet i samarbete med staten och storbolagen i ena fönstret och många av medlemmarnas önskan om ett annat system i det andra. 
Kampen utanför partiet, på gator och torg, kan bli avgörande för kursen.