Ungernrevolten 1956: Mot stalinism – för verklig socialism

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I november i år är det 65 år sedan sovjetiska trupper med stöd av hundratals stridsvagnar och stridsflyg krossade Ungernrevolten 1956 – arbetarnas och ungdomens uppror. 
Massornas uppror var en politisk revolution för att befria landet från den stalinistiska diktaturen och bygga ett demokratiskt och socialistiskt Ungern. 

Den heroiska kampen i Budapest och andra ungerska städer i oktober-november 1956 har för evigt skrivit in sig i historieböckerna. Men särskilt under senare år har många försök gjorts att skriva om historien och ge en förljugen bild av revolten. 
Ungerns nuvarande premiärminister Viktor Orbán begår kanske de största övergreppet på kampen när han hävdar att den reaktionära och rasistiska regim han leder är ”arvingar till upproret 1956”. Det är svårt att hitta ett mer kränkande och motbjudande uttalande. 
– Det vi kämpar för är en socialism med öppen och fri debatt och med en regering och partiledning som arbetar med demokratiska metoder. Vi vill kort sagt skapa ett verkligt oberoende demokratiskt Ungern som bygger socialism, svarade ordföranden i Studenternas revolutionskommitté när han fick frågan ”Vad är er målsättning?” i Sture Källbergs ögonvittnesskildring Uppror – Budapest 1956.
Det var unga som stod i spetsen för revolten. De första att börja organisera sig och anordna protestmöten var studenter och intellektuella, men de som därefter kom att driva kampen var främst unga arbetare. 

Redan efter revolutionens första dag – den 23 oktober 1956 – låg det statsbärande ”kommunistiska” partiet i ruiner och den gamla statsmakten var pulveriserad. 
När den gamla makten föll samman ”skedde ett enastående uppsving av medborgerliga initiativ. Det första som hände på arbetsplatserna var att man bröt upp säkerhetstjänstens skåp och delade ut var och ens dossier. Arbetarråd valdes (…) Revolutionskommittéer bildades spontant överallt i Budapests bostadskvarter, ofta av kvinnor”, vittnar Sture Kjällberg. 
Det ”är en otrolig social omvälvning: skapandet av revolutionskommittéer bland befolkningen och den ungerska armén”, skriver Sándor Kopácsi, som var Budapest polischef, men gick över till revolten, i sin bok Den ungerska tragedin. I boken säger en vän till honom: 
– Det är sovjeterna som håller på att bildas, Sándor, de sanna sovjeterna som inte fick möjlighet att överleva i Ryssland. 
På grundval av revolutionskommittéerna (råden) tog massorna det första steget mot bygget av en socialistisk demokrati.
Under de följande dagarna slog beväpnade arbetare och ungdomar tillbaka försöken att med våld krossa upproret. För en kort tid hade vanliga människor makten i Ungern. Men den socialistiska demokrati som började ta form likviderades av de stalinistiska härskarna i Kreml som fruktade att upproret snabbt skulle spridas långt utöver Ungerns gränser. Det var en fruktan som delades av regeringarna i det kapitalistiska Väst.

Att massorna kämpade för socialistisk demokrati var också ett av skälen till varför ledarna i Väst inte opponerade sig emot att upproret slogs ned.

Efter att kapitalister och godsägare hade besegrat den kortlivade socialistiska rådsrepubliken i Ungern 1919 kom landet först att styras av en brutal diktatur, som allierade sig med Hitler, och sedan (1944) av den nazistiska Pilkorsrörelsen, som ”släppte lös ett tidigare oöverträffat välde av terror mot judar och alla som misstänktes hysa vänstersympatier” (Victor Sebestyen: Ungernrevolten 1956: Tolv dagar som skakade världen).
Slutstriderna i Ungern och Budapest blev en av andra världskrigets bittraste. När den sovjetiska armén till sist hade besegrat Nazityskland och de inhemska fascisterna var landet ödelagt. Till en början hälsade de Röda armén som befriare och det fanns en utbredd vilja att göra upp med den gamla ordningen. Det var få som motsatte sig att industrierna förstatligades och att jorden började delas ut till bönderna. 
Kapitalismen avskaffades dock från ovan och inte genom massornas självständiga organisering och kamp, som var fallet i Ryssland 1917. Den förstatligade egendomen och den planerade ekonomin kunde ha möjliggjort en snabb återuppbyggnad av Ungern, men framstegen uteblev till följd av avsaknad av demokrati underifrån och den parasitära byråkratin som styrde i folkets namn. 
Det nya Ungern var enavbild av Stalins Sovjet. De verkliga makthavarna var den stalinistiska klicken i Moskva (Kreml) och den sovjetiska armén som blev kvar i Ungern. 
Kremls marionetter i Ungern utgjorde ett extremt privilegierat skikt med egna lyxbutiker, gräddfiler till vård och där de högsta hönsen enligt Sture Kjällberg tjänade 45,000 forint i månaden; genomsnittslönen för en arbetare var 1,115 forint.
De förhoppningar om verklig socialism och demokrati som segern över Nazityskland och de inhemska fascisterna hade väckt kom därför stegvis att släckas av stalinismens många brott.

I slutet av 1940-talet var Ungern en enpartistat. Det enda tillåtna partiet var det ”kommunistiska”, vars officiella namn var Ungerska arbetarpartiet, MDP, och som leddes av Mátyás Rákosi.
Rákosi, som själv benämnde sig som ”Stalins bäste elev”, upprättade ett bestialiskt skräckvälde. Under åren 1950-53 åtalades hela 1,3 miljoner människor, en tiondel av landets befolkning.
Skräckväldet syftade till att tysta all form av opposition och avskräcka framtida protester. Men terrorn, tillsammans med uteblivna sociala förbättringar, skapade till sist ett så spänt läge i Ungern att härskarna i Kreml kände sig tvingade att avsätta Rákosi som premiärminister i juli 1953. Beslutet i Kreml ska ses mot bakgrund av det politiska töväder som följde efter att Stalin hade dött i mars samma år. Det var omöjligt för de stalinistiska regimerna att fortsätta i samma spår.
Det politiska tövädret i Ungern varade dock inte länge. Den nya kursen som Rákosis efterträdare på premiärministerposten Imre Nagy lanserade fick ett abrupt slut på våren 1956 då Nagy avsattes.

Imre Nagy var aldrig beredd att fullt ut bryta med stalinismen, trots att han blev ett offer för skräckväldets utrensningar, för att sedan på stalinistiskt manér bli ”rehabiliterad” 1953 och därefter åter kastas ut i kylan. Men de återkommande attackerna mot Nagy och att han höll fast vid den nya kursen även efter att han hade blivit avsatt gjorde honom populär.
Hur mycket de än önskade kunde Nagys efterträdare inte vrida tillbaka klockan till skräckväldets tid. I Ungern började en opposition formera sig, och i Moskva rasade en häftig strid i toppen om vem som skulle ta över efter Stalin. Sovjetledaren Nikita Chrusjtjovs ”hemliga” tal i februari 1956 som avslöjade en del av Stalins brott var ett led i den maktstriden. Talet och den övergång till en reformerad stalinism utan Stalin som Chrusjtjov önskade fick långtgående konsekvenser, inte minst i Polen och Ungern.
I slutet av juni 1956 revolterade arbetarna i den polska staden Poznan. ”Ned med den falska kommunismen”, var en av Poznanarbetarnas paroller. Revolten i Poznan slogs blodigt ner, men jäsningen i Polen tvingade bort den gamla regeringen.

Händelserna i Polen sommaren 1956 blev början till revolutionen i Ungern där oppositionella grupper som Petöficirkeln inspirerades till att resa allt mer långtgående krav. I ett desperat försök att ta udden ur protesterna avsattes Rákosi som ”kommunist”-partiets ledare, men han ersattes av en annan hatad byråkrat– Ernö Gerö.
Den styrande klicken i Ungern var splittrad och förlamad, samtidigt som massornas motstånd började bli allt mer aktivt. Den gamla rädslan fanns inte längre kvar. 
Studenterna var de första att organisera sig självständigt. Den 22 oktober samlades 5,000 studenter och lärare vid Budapests tekniska universitet till ett möte och antog en kravlista som till en början innehöll 14 krav, men som sedan blev till 16. 
Bland kraven fanns fria val, att de sovjetiska trupperna skulle lämna landet och att arbetarråd skulle styra i fabrikerna. Mötet beslöt att demonstrera till stöd för sina krav, men också i solidaritet med de fängslade i Poznan som skulle ställas inför rätta.

Så snart demonstrationen blev känd utbröt panik bland de styrande, som först förbjöd demonstrationen för att några timmar senare tillåta den. Tiotusentals gick med i tåget och när demonstrationen flyttade sig till ett större torg där parlamentet låg var det närmare 250,000 som hade samlats. Efter arbetstid strömmade arbetarna från arbetsplatserna för att delta och på torget ropade man efter Nagy, som till sist beslöt att tala till demonstranterna. Men det var ett lamt, innehållslöst tal där det enda han sa var att demonstranterna borde gå hem. Nagy ville inte ha någon revolution.
En mindre del av demonstranterna hade under eftermiddagen beslutat att tåga mot radiohuset för att få 16-punktsprogrammet uppläst. Inför de församlade lovade radiochefen att så skulle ske, men det var bara en manöver. Istället för att kraven lästes upp sände radion tal från partichefen Gerö fyllt med förolämpande anklagelser mot demonstranterna. Det fick folkmassorna att bli både beslutsammare och argare.
Kort därefter avlossade säkerhetspolisen ÁVH:s bödlar de första dödsskotten mot demonstranterna, vilka började försvara sig med hjälp av vanliga soldater som gick över till revolutionen. Även vanliga poliser liksom höga polisbefäl anslöt sig till revolutionen som nu var beväpnad, och vid midnatt inleddes en generalstrejk som totalt paralyserade diktaturen.

Dagen efter, den 24 oktober, gick sovjetiska trupper och stridsvagnar till angrepp mot arbetarnas och ungdomens revolution. Det gavs många exempel på sovjetiska soldater ”som vägrade att skjuta och på ryska tanks som slogs emot”, skriver Sture Källberg.
Medan gatustrider rasade i Budapest togs allt fler städer över av revolterande massor som bildade nya demokratiska organ – revolutionskommittéer/arbetarråd. I flera fall bildades dessa utan att de sovjetiska trupperna ingrep.
I Moskva var man minst lika oroliga som sina ungerska undersåtar. På order från Moskva sparkades Gerö som partichef och ersattes av János Kádar, vars främsta ”merit” var att han var okänd och inte ansågs tillhöra den absoluta toppen.

”Marx kallade revolutionen ’en människans protest mot ett avhumaniserat liv’. Den ungerska revolutionen var precis detta.”

Det var främst unga som på ojämna villkor slogs mot de hundratals sovjetiska (ryska) stridsvagnar som rullade fram på Budapests gator för att krossa revolutionen. Men trots den militära överlägsenheten hade den sovjetiska armén svårt att segra. Stridsmoralen var låg och många soldater kände olust. Det fanns till och med uppgifter om inbördes väpnade strider bland de sovjetiska trupperna.
Efter flera dagars strider slöts en vapenvila den 28 oktober. Då hade omkring 1,000 ungrare och 500 sovjetiska soldater dött. Mångdubbelt fler hade sårats.
Stalinisterna påstod att man bekämpade en kontrarevolution från kapitalister och fascister. En avskyvärd lögn som Peter Freyr, det brittiska kommunistpartiets tidning Daily Workers korrespondent i Budapest 1956, besvarade i sin bok Ungersk tragedi: 
”Om den sovjetryska interventionen var nödvändig för att slå ned kontrarevolutionen, hur skall man då förklara att en del av det mest ursinniga motståndet under den senaste veckan kom i arbetardistrikten i Újpest, i Budapests norra del, och från Csepel (Budapests industricentra) i söder, som båda var fästen för det kommunistiska partiet före kriget? Och hur skall man förklara deklarationen från arbetarna i den berömda stålstaden Sztálinváros: att de skulle försvara sin socialistiska stad, de hem och fabriker som de byggt med egna händer, emot den sovjetryska invasionen?”
Det behöver väl knappast tilläggas att Daily Worker inte publicerade Peter Fryers ögonvittnesskildringar. Istället uteslöts han ur kommunistpartiet. 
Efter vapenvilan, som var en tillfällig delseger, var stämningen förväntansfull. Överallt byggdes råd upp och det rådde en dubbelmaktssituation. Till och med på finansdepartementet bildades ett revolutionärt råd som ”skulle representera hela personalen inför statsmakten och som ministern måste ta hänsyn till, annars kunde han tvingas avgå”, skriver Sándor Kopácsi i Den ungerska tragedin.
Under de dagar som det rådde vapenvila låg makten i massornas händer. En ny koalitionsregering med representanter från tidigare förbjudna partier bildades, Nagy förblev premiärminister och fria val utlovades. Men det verkliga demokratiska genombrottet kom underifrån.

”Arbetarråden och revolutionsråden utgjorde en direkt och mycket omedelbar form av demokrati som var typisk för revolutionen”, citerar Victor Sebestyen i Ungernrevolten 1956. 
Vad som saknades var ett revolutionärt socialistiskt parti som kunde förena dessa råd på riksnivå, organisera ett väpnat försvar av revolutionen och konsolidera den socialistiska demokratins första landvinningar. Tragedin i Ungern visade att även den politiska revolutionen behövde ett parti och en ledning för att segra. Regeringen, som släpade efter händelseutvecklingen, vacklade och satte sitt hopp till Moskvas tomma löften om att de sovjetiska trupperna skulle dras bort.
Men det Moskva gjorde var att dra bort de trupper man inte ansåg sig kunna lita på och ersätta dem med andra som matades med lögner som att de skickades till Ungern för att förhindra ett tredje världskrig. Inte ens när det stod klart att Sovjet hade påbörjat sin nya invasion och korsat Ungerns gränser var regeringen beredd att organisera ett försvar. 

Hela den stalinistiska världen började påverkas av händelserna i Ungern. Även i Sovjet rapporterades det om oroligheter. Enligt Kreml hade Ungern haft en ”fördärvlig psykologisk effekt”, vilket ska läsas som att de hade fått marken att gunga under det stalinistiska väldet. 
Rädslan för den politiska revolutionen var orsaken till att alla stalinistiska despoter – från Mao i Kina till Tito i Jugoslavien – gav sitt stöd till Kremls beslut att militärt krossa revolutionen. 
Den 4 november gick sovjetiska trupper på nytt in i Budapest. Med brutal kraft slog man till mot de motståndsfickor som fanns. ”Rader av hus förstördes, främst i arbetarkvarteren där upprorets vagga stått” (Sándor Kopácsi: Den ungerska tragedin). 

Revolutionen krossades i blod, även om det skulle ta veckor innan massornas motstånd hade brutits. Innan inmarschen hade den dåvarande amerikanske vicepresidenten Nixon cyniskt sagt att det vore positivt ur propagandasynpunkt om den ”sovjetiska järnnäven” slår till på nytt. Den 4 november 1956 gav stalinismen de propagandavapen mot kommunism och socialism som Väst efterlyste.
Stalinismens avskyvärda brott i Ungern blev början till slutet för det stalinistiska väldet. Den marionettregim under János Kádárs ledning, som hade åkt till Moskva dagarna innan den 4 november, blev en av de första stalinistiska regimer som började marschen mot kapitalismens återupprättande. I slutet av 1980-talet rasade ”kommunist”-partiet samman och stora delar av det högsta byråkratiska skiktet gick över till kapitalismen.

”Tvivla inte på att vi är socialister. Det här upproret utkämpas inte av kapitalister som vill att allt ska återgå till hur det var förr. Dess syfte är att befria Ungern och ge friheten till folket”, sa en av revolutionsledarna, Pál Maléter, som blev försvarsminister och som var en av många som sedan avrättades på order av Moskva. 
Att massorna kämpade för socialistisk demokrati var också ett av skälen till varför ledarna i Väst inte opponerade sig emot att upproret slogs ned. Enligt de kapitalistiska regeringarna gick arbetarna och ungdomen i Ungern ”för långt” när de krävde sin frihet och rätt.
Det är genom att organisera och ta kamp för socialism som vi idag bäst kan hedra minnet av Ungern 1956. ”Marx kallade revolutionen ’en människans protest mot ett avhumaniserat liv’. Den ungerska revolutionen var precis detta” (Peter Fryer: Ungersk tragedi).