Döda eller bli dödad i systemkritiska Squid Game

av Andreas Lindgren // Artikel i Offensiv

Det kan inte vara många som har missat Netflixs systemkritiska succéserie Squid Game. Den sydkoreanska serien som släpptes den 17 september i år har redan blivit streamingplattformens största tittarsuccé någonsin.

Det är inte första gången en serie med ett antikapitalistiskt budskap slår ner som en bomb på Netflix. Förra året var det den spanska serien La Casa de Papel som var på allas läppar. Båda produktionerna kombinerar brutalt våld med bländande estetik, men samtidigt är de på många andra sätt varandras motsatser. 
Medan La Casa de Papel kan ses som en slags hyllning av kampen mot världskapitalismen (i serien blir bankrånarna även symboler för en motståndsrörelse), präglas inte Squid Game av samma kollektiva kämpaglöd. Här finns inget utrymme för agens, motstånd är lönlöst – alla är i slutändan varandras fiender.  

Vi möter protagonisten Seong Gi-hun i det första avsnittet, en frånskild man i medelåldern. Exfrun har tagit med sig deras gemensamma dotter till en ny man, och Gi-hun har flyttat in med sin åldrande mamma. Han är skuldsatt sedan tidigare, och har inte bara bankerna, utan även lånehajarna efter sig. 
Efter en omtumlande dag möter han en mystisk man på en tågstation som utmanar honom i ett spel. När Gi-hun förklarar att han inte har några pengar, svarar mannen att han kan satsa sin ”kropp” istället. För varje omgång som Gi-hun sedan förlorar får han motta ett slag mot ansiktet.
När han till slut vinner är han så ivrig att ge igen att han höjer näven för att slå till, men stoppas i sista sekund av att mannen sträcker ut en sedelbunt. Därmed får tittaren ett smakprov på vad som komma skall.

Gi-hun tackar sedermera ja till ett erbjudande om att fortsätta spelet, varpå han förs till ett futuristiskt spelkomplex där han blir inhyst i en sal tillsammans med 455 andra deltagare. Här sägs det att alla är ”jämlika”; Gi-hun kallas numera för ”nummer 456” och får klä sig i en likadan grönaktig träningsoverall som resterande spelare – även dessa gravt skuldsatta. Spelarna hålls i schack med gevär och automatvapen som hanteras av enhetligt rödklädda spelledare. Dessa spelledare bär även ansiktsmasker som förvränger rösten när de talar. 
Ingen av deltagarna verkar verkligen ha förstått vad spelet går ut på förrän den första tävlingsdagen då de radas upp på en gårdsplan för att leka skolgårdsleken ”Röda lyktan stopp”. En gigantisk robotdocka vänder sig om för att räkna, och när den sagt ”stopp” mejar den med mekanisk precision ner dem som fortfarande rör på sig. 
För varje person som ”elimineras” (det vill säga dör) ökar prispotten med en summa pengar. 

Seriens stora styrka ligger i att den fokuserar på den mänskliga upplevelsen. Den som är i skuld är inte fri, och medan de resursstarka lätt kan köpa sig fria, måste resten betala med sina kroppar. Att delta i spelet är inte ett aktivt val, för även utanför spelkomplexet är speldeltagarnas liv fullständigt ohållbara.
När spelet väl drar igång måste de lära sig att leva med att deras framgång innebär någon annans död – något som, minst sagt, blir problematiskt för flera av karaktärerna.
Vidare förstärks känslan av förödmjukelse av det faktum att förtryckarna är fullständigt anonyma. Medan deltagarna skakar och gråter av rädsla och desperation, gömmer sig spelledarna bakom masker. De kan likgiltigt och mekaniskt förmedla spelets regler, ”eliminera” och belöna, utan att oroa sig för att blotta sina mänskliga svagheter och kval.
Ekonomiskt kapital och vålds­kapital förenas i en slags ansiktslös kapitalistisk fascism som förnedrar människan; och som i slutändan tvingar henne att döda, eller bli dödad.