Kan Magdalena rädda ett S i kris?

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Efter en makalös turbulens är nu Magdalena Andersson statsminister. Med bottennivåer i stöd och politiska nederlag fanns det ingen annan möjlighet för S än att byta ut partiledaren ett år innan valet. 

Att bli den första kvinnliga statsministern någonsin i Sverige är såklart ett stort steg inte minst för Andersson själv, men att hon inte får regera på en socialdemokratisk budget utan på den första SD-stödda budgeten är ett skärande mått på misslyckande.
Magdalena Andersson måste göra sitt yttersta för att framställa regeringen som ny, för att skaka av de gamla åren. I den nya regeringen skulle Miljöpartiets statsråd ersättas och andra ommöbleringar göras. Av de totalt nio nya ministrarna är några helt nya, som Lina Axelsson Kihlbom som tidigare har varit rektor på Ronnaskolan och Khashayar Farmanbar, företagsledare inom it-sektorn. 

LO stärker sitt inflytande med den tidigare ordföranden Karl-Petter Torwaldsson som ny näringminister. Mikael Damberg blir finansminister. 
Få lär sakna Morgan Johansson som migrationsminister och hans syn om att unga afghaner som utnyttjas av arbetsgivare får skylla sig själva. Men ersättaren Anders Ygeman lär låta sig formas för uppgiften även han och öppnar med att prisa den nya migrationslagen och att denna har tagit Sverige till den lägsta nivån på asylmottagande på 20 år.
Hade det funnits någon kamp­anda kvar hos Karl-Petter Torwaldsson hade det varit tabu att sätta sig i en regering som genom ett politiskt spel för makten och hot om lagstiftning pressade LO och PTK att göra upp med Svenskt Näringsliv om försämring av arbetsrätten. Men istället hägrar återigen makten. 
Torwaldsson följer i Tobias Baudins fotspår som belönades med partisekreterarposten av S för att ha bundit upp Kommunal vid LAS-överenskommelsen.

Idén om att göra upp med C och L om att försämra arbetsrätten som ett sätt att stoppa SD är bevisligen totalt misslyckat. 

Idén om att göra upp med C och L om att försämra arbetsrätten som ett sätt att stoppa SD är bevisligen totalt misslyckat. Magdalena Andersson är efter att tjänat som finansminister i Stefan Löfvens regering ytterst ansvarig. För högern har det varit en listig strategi. LO är nu ännu mer amputerat, samtidigt som S får svårt att servera valfläsk inför valet när de regerar på en SD-M-KD-budget nu när alla säger att valkampanjen har startat.
Att Magdalena Andersson skulle stå på arbetarkvinnornas sida kommer vara en svårsåld illusion även av det faktum att hon som finansminister har sett till att såren i välfärden kunnat fortsätta blöda och att fördelningen av samhällets resurser fortsatt öka klyftorna, där näringsliv, militär och rika ständigt får en större andel. 
Men helt omöjligt är det inte att använda hotet från de blåbrunas rasism, attacker på socialförsäkringar, miljö, bostäder och fackliga rättigheter som ett avskräckande exempel som kan vinna S-röster.

Det hänger ett stort ansvar på Vänsterpartiet. Offensiv skrev förra veckan om kommunalvalet i Köpenhamn där Enhedslisten, som står till vänster om V, blev största parti genom att gå ut i aktiv kamp – främst bostadskamp, men även kring miljö och antirasism. V behöver utmana de fackliga pamparna som förlamar arbetarkampen i Sverige.
Arbetarklassen behöver demokratiserade och kämpande fack samt verkliga socialistiska företrädare som förenar kollektiv masskamp med ett socialistiskt program för kapitalismens avskaffande.