För demokratiska och kämpande fack

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Det var ett försvagat LO som samlades i förra veckan för att i dagarna tre avsluta den kongress som påbörjades förra året med ett kort digitalt möte.

”Vi behöver trygghet i våra jobb”, stod det på de flygblad som medlemmar i Transportarbetarförbundet delade ut utanför kongressen i protest mot LO-styrelsens omsvängning i LAS.-frågan. Flygbladen uppmanade också LO ”att driva arbetarpolitik”, men det var få kongressbeslut som gick i den riktningen. Välkommet är dock beslutet att LO ska verka för att karensavdraget avskaffas permanent för alla och att det sker nu. Ett annat viktigt krav som antogs var att tandvård borde ingå i den allmänna sjukförsäkringen.
LO-kongressen gav även sitt bifall till GS-fackets antikapitalistiska motion ”Klimatomställning kräver nytänkande” som krävde att ”LO under kongressperioden kritiskt granskar dagens ekonomiska system samt utreder och föreslår ett alternativt ekonomiskt system som är ekonomiskt, ekologiskt och framför allt socialt hållbart”.
Men LO-kongressen gav inget besked om fackförbunden står beredda att ta kamp för dessa krav och bli med i klimatkampen.

Facken i Sverige har i likhet med många andra fack runt om i världen förlorat medlemmar och organisationsgraden har sjunkit. I Sverige är det särskilt arbetarnas organisationsgrad som har minskat, från 77 procent år 2006 till 61 procent förra året, då organisationsgraden för första gången på länge ökade med 1 procentenhet som en följd av pandemikrisen. 
Orsakerna till att facken har förlorat medlemmar och sjunkande organisationsgrad är många: regeringarnas antifackliga politik, de nyliberala avregleringarna som har osäkrat arbetsmarknaden och gett fler otrygga jobb samt gig-ekonomins utbredning. Men även den fackliga ledningen, som i avsaknad av ett politiskt alternativ och tilltro till kampens möjligheter har gjort många reträtter, bär sin del av ansvaret. 
LO-ledningen var även med och skrev texten till den nya antistrejklag som riksdagen antog 2019, trots att LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson erkände att om ”jag varit kvar på golvet hade jag också varit emot det här”. Ett uttalande som illustrerar att LO-ledningens försvar och stöd till S-politiken samt vilja till samförstånd med arbetsgivarnas går på tvärs med ”golvets” (medlemmarnas) behov och krav.

LAS-sveket försvagar fackens ställning på arbetsplatserna.

Efter att LO-toppen sagt ja till ytterligare inskränkningar i strejkrätten, trots alla varningar om avtalsshopping, följde attackerna mot LAS, som slutade i att merparten av LO-förbunden vek ner sig inför S-MP-regeringens lagstiftningshot.
Med rätta fruktar nu många fackliga aktivister att den försvagning av fackets ställning som LAS-sveket innebär kommer att följas av ”tystare arbetsplatser” och fortsatt medlemstapp.
Det i sin tur understryker vikten av att de LO-förbund som fortfarande är emot LAS-uppgörelsen står fast vid sin hållning och att motståndet underifrån inom olika fackförbund förenas i krav på medlemsomröstning om LAS. 

Fackens framtid avgörs av i vilken mån som de kan återerövras av medlemmarna, och omstöpas till demokratiska och kämpande organisationer med ny politik och ledning.
Stödet till hamnarbetarnas kamp, viljan att försvara strejkrätten och motståndet mot försämringarna i LAS har börjat få fröet till nya fackliga oppositionsrörelser att gro. Detta tillsammans med de många lokala strider som utkämpas mot omänskliga arbetsscheman, personalbrist och otrygga arbetsvillkor formar grunden till den fackliga förnyelse och ”fight back”-rörelse som 2020-talet så väl behöver.