”De rika gjorde sitt bästa och vi slog dem. Igen.”

Jag vill börjat med att skicka ett grattis till Starbucksarbetarna för deras framgångsrika fackliga kampanj. Det är ett tecken på vad som komma skall.

Howard Schultz, Starbucks före detta vd och boende i Seattle distrikt 3(Kshamas valdistrikt), hade en mycket dålig dag idag. Med Starbucks arbetare som börjat frigöra sig från sina kedjor och vår troliga seger här i Seattle så var det dåliga nyheter överallt för kapitalistklassen. 

Räkningen av rösterna igår eftermiddag visade att vår socialistiska kampanj i Seattle tagit ledningen med 232 röster. Det verkar som om vi har besegrat de sammanlagda ansträngningarna från storföretagen, högern, mediakoncernerna, domstolarna och det politiska etablissemanget – som försökte avsätta oss med alla medel.

Med andra ord, de rika och deras företrädare inom politik och media gjorde sitt bästa för att stoppa oss, och vi slog dem. Igen.

Hur gjorde vi detta? Vi vann för att vi inte backade.

Vårt socialistiska stadsfullmäktigekontor backade inte. Istället gick vi på offensiven, och vi vann några av de mest avgörande segrarna för hyresgästernas rättigheter i år.

Vi backade inte i kampen för arbetare – vi ställde våra resurser och vårt fulla engagemang till förfogande för den modiga ledningen i Pacific Northwest Carpenters’ Union. Vi gjorde detta trots att deras fackledning skamligt nog inte ville kämpa, och offentligt attackerade oss och falskt anklagade oss för att “lägga oss i”. Om det är att lägga sig i att stå på fackligt organiserade arbetares sida i deras kamp mot cheferna, då erkänner jag mig skyldig. I så fall vill jag vara en som lägger sig i.

Det finns också bra och modiga fackliga ledare, och vi måste arbeta tillsammans med dem. Arbetare har inget annat val än att återuppbygga en kämpande arbetarrörelse, och om några konservativa fackföreningsledare vill stå i vägen för det kan vi inte låta det stoppa oss.

Vi backade inte en tum i vår socialistiska kampanj för att besegra det rasistiska, högerorienterade, storföretagsstödda försöket återkalla min fullmäktigeplats. Vi har kämpat mot oändliga attacker från högerns mediakoncerner, i synnerhet Seattle Times.

Återigen har vi kämpat mot mängder av pengar från storföretagen. En miljon dollar. Jag talar inte bara om företagens PAC-pengar, utan också om de enorma summor som gick direkt till den officiella återkallelsekampanjen, från mer än 500 rika republikaner, 850 miljonärer, mer än 100 vd:ar och företagsledare och massor av rika fastighetsmagnater.

Vi övervann det skamliga agerandet från Washingtons högsta domstol, som inte bara tillät denna orättfärdiga återkallelsekampanj att fortsätta, utan även fördröjde sitt beslut, vilket gjorde att återkallelseomröstningen kunde hållas i december, för att beröva arbetande människor, hyresgäster och ickevita deras rättigheter.

Om det inte hade varit för att man uppenbart ville hålla nere valdeltagandet hade vi vunnit med mycket större marginal. Det skulle inte ens ha varit nära.

Och vi ska vara tydliga: Kampanjen för att stoppa människor från att rösta hade en verklig effekt. År 2019 hade vi också en stark kampanj för att få människor att rösta – även om den inte var lika stark som den här gången – och valdeltagandet var 60 procent i vårt distrikt. Den här gången var det bara 53 procent som röstade. 

Om det inte hade varit för att man uppenbart ville hålla nere valdeltagandet hade vi vunnit med mycket större marginal. Det skulle inte ens ha varit nära.

Men även den här gången, i ett val utan motstycke, inför julhelgen och i december månads hällregn, var resultatet inte jämnt när det gäller rösterna från arbetarklassen, ickevita och ungdomar. I alla distrikt med en klar majoritet av arbetare har vi vunnit med stora marginaler, inklusive detta distrikt. Vi har majoriteter på 70 procent, 80 procent och mer.

Detta har stämt i varje val. Med enorma marginal stöder arbetande människor vår socialistiska politik. Detta återspeglades inte bara i rösterna, utan också i våra 1 500 frivilliga och vår rekordstora valkampanjinsamling.

Denna seger hade inte varit möjlig utan ett enormt självuppoffrande av våra volontärer, av socialister, av arbetande människor. Vi kampanjade i timmar i ösregn, kyla, starka vindar och i den regnigaste november i Seattles historia. Och det var inte bara deras självuppoffring, utan också de socialistiska idéernas politiska klarhet som vägledde alla deras ansträngningar för att vinna denna historiska seger för arbetarklassen.

I slutändan räckte inte försöken att förhindra folk från att rösta. Så det är inte förvånande att Seattle Times redaktion vill ha mer inskränkta demokratiska rättigheter framöver, och de är inte blyga för att öppet inta denna trumpska ståndpunkt.

Men om den härskande klassen vill ändra lagarna i det här landet, vilket påstås vara i demokratins intresse, borde de börja med delstatens återkallelselag. Istället för ett system som gör det möjligt för domstolarna att skydda etablissemangspolitiker från återkallelse och bana väg för återkallelse av arbetarklassens politiker borde de göra så att alla politiker kan bli föremål för demokratisk återkallelse, i motsats till det totala hån mot demokratin som just ägt rum.

De “progressiva demokraterna” har förlorat mark i stadsfullmäktige. Valet av Sara Nelsons kommer att uppmuntra storföretagen. Det kommer att ge den ursäkt många demokrater i fullmäktige vill ha för att försöka dra Seattles politik åt höger. Vi kan inte låta dem göra det.

Om liberala demokraters mål faktiskt var att kämpa otvetydigt för arbetare skulle jag gärna ansluta mig till dem. Jag skulle träffa dem idag och imorgon för att utarbeta strategier för hur vi kan gå på offensiven för hyresreglering, bostäder till överkomliga priser och för att bekämpa den institutionella rasismen i denna stad.

Inte en enda av dessa ledamöter i stadsfullmäktige, faktiskt inte en enda av de åtta demokraterna, sa ett enda ord emot högerns försök att återkalla min fullmäktigeplats, trots vad som stod på spel för arbetarklassen i denna kamp. Det säger allt ni behöver veta om dem.

Men valet är deras. Och “söta ord och blommor” från vår sida kommer inte att få dem att göra det. För om historien är någon vägledning kommer de progressiva demokraterna istället att mysa med Bruce Harrells nya storföretagvänliga borgmästaradministration och se hur de kan tillmötesgå storföretagen de kommande månaderna.

Det är redan på gång. Fullmäktigeledamot Mosqueda har skamligt nog anslutit sig till tillträdande borgmästare Harrells övergångsteam. Det säger en hel del. De andra progressiva demokraterna ger alla olika indikationer på att de har för avsikt att gå den vägen.

Som arbetande människor måste vi dra de verkliga lärdomarna av denna kamp. En av dem är att demokraterna i Seattles stadsfullmäktige inte står på er sida – de står inte på arbetarklassens sida. I bästa fall säger de progressiva liberalerna vad ni vill höra ibland när de känner sig pressade, men de säger något annat när de pratar med storföretagen.

Inte en enda av dessa ledamöter i stadsfullmäktige, faktiskt inte en enda av de åtta demokraterna, sa ett enda ord emot högerns försök att återkalla min fullmäktigeplats, trots vad som stod på spel för arbetarklassen i denna kamp. Det säger allt ni behöver veta om dem.

Men det är mer än så. Istället för att stå på rörelsernas sida har de kämpat mot oss varje steg på vägen. Gonzalez och andra demokrater använde byråkratiska metoder i ett försök att stoppa vår Tax Amazon-rörelse förra året. 

För två månader sedan stödde inte en enda av dessa ”progressiva” mig när jag presenterade vårt förslag för att få byggföretagen att betala för byggnadsarbetarnas parkeringskostnader, vilket var ett av huvudkraven i byggstrejken. Till råga på allt hotade Gonzalez som fullmäktiges ordförande att stänga av min mick på Zoom-samtalet. Detta är bara några av många exempel.

Jag önskar att detta inte var sant, men det är det. Det är ett kallt och hårt faktum att vi behöver fler socialister i stadsfullmäktige som kämpar för arbetare. Och ännu viktigare – vi behöver bygga våra rörelser. Det är så saker och ting kommer att förändras. Jag vet att vissa inte gillar att höra detta, men det är min politiska plikt att säga det.

Jag önskar att detta inte var sant, men det är det. Det är ett kallt och hårt faktum att vi behöver fler socialister i stadsfullmäktige som kämpar för arbetare. Och ännu viktigare – vi behöver bygga våra rörelser. Det är så saker och ting kommer att förändras. Jag vet att vissa inte gillar att höra detta, men det är min politiska plikt att säga det.

Vi behöver enighet, men den enighet vi behöver är den med arbetarklassen, ungdomarna och de förtryckta. Vi behöver enighet med alla som är vill kämpa för bostäder som en mänsklig rättighet, för en socialistisk Green New Deal och för att få slut på rasism och sexism. Enhet med det politiska etablissemanget betyder bara en sak – förräderi. 

Om jag skulle hålla tyst när de demokratiska politikerna förråder arbetande människor, som de gjorde med det ytterst skamliga upphävandet av den första Amazon-skatten 2018, skulle jag själv ha förrått arbetarklassen.

För ni förstår, det är vad det innebär när man inte säger sin mening. Genom att välja vad man ska säga och vad man ska utelämna väljer en förtroendevald sida. Om jag inte avslöjade demokraterna när de säljer ut arbetare skulle jag själv bli en del av problemet, en del av förräderiet.

Demokraterna i kommunfullmäktige skulle kunna göra andra val. Jag önskar att de skulle göra det, och jag hoppas att de gör det, men jag har inte stora förhoppningar. Och det bör ni inte heller ha. Jag vädjar faktiskt till er att sluta hoppas. 

Det är dags att agera. Det är dags att kämpa för hyresreglering. Det är dags att återuppbygga en kämpande arbetarrörelse. Det är dags för Medicare(offentlig sjukvåd) för alla. Vi har arbete att utföra – vi har inte tid med illusioner i de rikas politiker. Vad vi vinner eller inte vinner kommer att baseras på den enighet vi bygger med arbetarklassen – på styrkan i vår rörelse.

Men storföretagen vann stort i valet i Seattle i november, liksom stora segrar nationellt. Varför? Därför att medan företagens PAC:s stödde kandidater för ”lag och ordning” misslyckades de så kallade progressiva demokraterna till överväldigande del med att kampanja för arbetarklassens frågor. 

Varför erbjöd inte demokrater som Lorena Gonzalez något till arbetarklassen? Varför kämpade de inte för hyresreglering, för att utvidga Amazon-skatten för att bygga bostäder till överkomliga priser, eller för några krav för arbetarklassen överhuvudtaget? Varför lät de valet definieras av högerns attack på Black Lives Matter? Varför tog de inte upp storföretagens stöd till deras motståndare, de 2 miljoner dollar i företagspengar som användes för att köpa dessa val?

Att valet för Gonzalez gick i stöpet berodde på att hon aldrig tog upp några stridbara krav – hon förde hela tiden kampanj på defensiven, och ville inte påpeka att hennes motståndare var storföretagens favoritkandidat. Och det beror på att hon själv inte vill reta upp storföretagen. Det beror på att Demokraterna inte är ett parti för arbetarklassen, utan snarare ett parti för miljardärerna. Till och med dess progressiva flygel vill i slutändan sluta fred med storföretagen och begränsa sig till i stort sett symboliska förändringar inom status quo.

Varför kämpade de inte för hyresreglering, för att utvidga Amazon-skatten för att bygga bostäder till överkomliga priser, eller för några krav för arbetarklassen överhuvudtaget? Varför lät de valet definieras av högerns attack på Black Lives Matter? Varför tog de inte upp storföretagens stöd till deras motståndare, de 2 miljoner dollar i företagspengar som användes för att köpa dessa val?

Jag är marxist. Det vill säga, jag är en vetenskaplig socialist. Det innebär att jag inte ägnar mig åt det önsketänkande eller den politiska impressionism som är liberalernas signum. Jag baserar mig – liksom alla mina kamrater i Socialist Alternative – på den materiella verkligheten, på historisk materialism, vilket är studiet av historien genom en vetenskaplig lins. Vi har inte råd att inte lära oss av arbetarklassens tidigare misstag och segrar. Det finns helt enkelt ingen tid för det.

En slutsats som Karl Marx drog i sin studie av klasskampen är att arbetarklassen behöver sitt politiska oberoende, sina egna kandidater och sitt eget politiska parti – den kan inte dela sitt politiska parti med kapitalisterna.

Och det är hög tid att vi gör en balansräkning av det demokratiska partiet – som är ett rakt igenom misslyckat och ruttet parti. Det har aldrig varit arbetarnas parti. Franklin D Roosevelts New Deal var en produkt av en militant arbetarrörelse, vägledd av socialister och socialistiska idéer, som inte gav honom något annat val än att agera. FDR sade till kapitalisterna på sin tid: ”Jag är den amerikanska kapitalismens bästa vän”.

Vi lovade att bygga den största kampanj som Seattle någonsin har sett för att få folk att rösta, och vi har gjort exakt det. Men vi är inte färdiga. Nu finns det omkring 600 röster som har ifrågasatts, på grund av att det saknas underskrifter eller att de på annat sätt oavsiktligt lämnats ofullständiga. 

Vår socialistiska gräsrotskampanj kommer att genomföra en systematisk, heltäckande insats för att se till att varje arbetares röst räknas i detta val, precis som vi kämpat för att göra under de senaste veckorna. Vi kommer att inleda denna kampanj för att skydda väljarnas röster idag, direkt efter denna presskonferens.

Vi har nu framför oss en verklig möjlighet att vinna hyresreglering. Denna seger visar på det enorma stödet för hyresreglering i detta distrikt, i Seattle och utanför. Vi samlade in över 15 000 underskrifter i somras för hyresreglering, samtidigt som vi avvärjde högerns återkallelsekampanj. 

Vi måste gå på offensiven nästa år för att få detta att hända. Likt vår omvalsseger 2019 skapade den drivkraft vi behövde för att vinna den historiska Amazon-skatten, är segern mot återkallelsekampanjen vinden vi behöver för att få igenom vår lagstiftning i Seattle och tvinga demokraterna i Olympia(delstatsparlamentet) att häva förbudet en gång för alla.

Slutligen har jag ett budskap till alla arbetande människor. Den här segern kom tack vare Socialist Alternatives politiska idéer och klarhet, liksom alla våra tidigare valsegrar, liksom minimilönen på 15 dollar, Amazon-skatten och hyresgästernas rättigheter. Punkt slut. 

Om du menar allvar med att kämpa för att vinna segrar för arbetare bör du allvarligt överväga att gå med i Socialist Alternative (i Sverige Rättvisepartiet Socialisterna). Du är skyldig dig själv det, du är skyldig arbetarklassen det.

Om en liten revolutionär socialistisk organisation kan slå världens rikaste företag här i Seattle, om och om igen, kan du vara säker på att den organiserade kraften hos den bredare arbetarklassen kan förändra samhället.