Rättvisa på jobb och hemma hänger ihop

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Vilken roll spelar familjen i formeringen av genus, socialt skapade könsskillnader, i dagens samhälle? Offensiv kommer i flera artiklar att studera frågan och startar med tidsanvändning och föräldraskap, och presenterar också viktiga mobiliserande krav för den socialistiska feministiska kampen.

Inom marxismen har familjen setts som en materiell grund för kvinnoförtrycket, den könsmaktsordning som sätter män som grupp över kvinnor som grupp. Friedrich Engels lade grunden i boken Familjens, privategendomens och statens ursprung. Produktionen av varor, men även reproduktionen (hushållsarbete, sexuella relationer, omvårdnad, utbildning, sjukvård med mera) avgör ett samhälles utveckling. 
Engels påvisade hur den ojämlika familjen där mannen är överhuvud inte alltid har funnits, utan växte fram för ca 10 000 år sedan i och med samma process som skapade klassamhället, då människan blev bofast (neolitiska revolutionen). Men hur ser det ut idag? 

Tidigare i år kom TCO ut med rapporten Från jämställda par till ojämställda föräldrar. Där konstateras att fördelningen mellan förvärvsarbete och hemarbete är förhållandevis jämlik mellan män och kvinnor i ett parförhållande fram till att de skaffar barn. Kvinnor i heterosexuella samboende parförhållanden utan barn lägger 7,9 timmar per dag på förvärvsarbete och 2,8 timmar per dag på hemarbete, medan deras manliga partners lägger 8,4 timmar per dag på förvärvsarbete och 2,5 timmar per dag på hemarbete. När sedan barnen kommer – det är då klyftan vidgas. 
För samboende par med barn under sex år ökar ojämställdheten till att kvinnor jobbar 6,8 timmar avlönat per dag och 5,7 timmar oavlönat i hemmet, medan män jobbar 8,2 timmar avlönat och 4,5 timmar oavlönat.
Det är alltså en dramatisk ökning av hushållsarbete för både män och kvinnor när barnen kommer, men det är en extra stor ökning för kvinnor som fördubblar sin tid i hemmet och tydligt går ner i avlönad arbetstid. Hon gör 1,2 timmar mer hushållsarbete varje dag än honom, medan han lönearbetar 1,4 timmar mer. 
Många andra studier visar hur kvinnor jobbar mer deltid än män. 4 av 10 sysselsatta kvinnor arbetar idag deltid, jämfört med 1 av 10 män. Den näst vanligaste orsaken till deltidsarbete för kvinnor (efter att inte lyckas hitta ett heltidsjobb) är vård av barn, vilket kommer mycket längre ner på männens lista (SCB, På tal om kvinnor och män, 2019).

En annan skillnad visar sig i uttaget av föräldrapenning. År 2019 tog kvinnor ut 70 procent av föräldraförsäkringen och män tog ut 30 procent. Mammorna tog ut 61 procent av VAB-dagarna och papporna 39 procent.
En vanlig förklaring till att män tar ut färre dagar med barnen är att familjen förlorar mer ekonomiskt på att männen är hemma, eftersom män generellt har högre löner. 
TCO vill nu visa att det inte är så. De menar att i par där mannen tjänar mer än kvinnan tar männen ut 100 dagar på ett år och kvinnorna 340 dagar. I par där kvinnan tjänar mer än mannen tar männen bara ut tre dagar mer, det vill säga 103 dagar och kvinnorna lite mindre, 326 dagar. 
Genom att undersöka olika yrken, där svensk arbetsmarknad är en av de mest könssegregerade i Europa, menar TCO att det som påverkar uttaget av föräldraledighet är det sociala trycket från arbetsplatsen. De flesta snickare är män och de flesta receptionister är kvinnor. Det är svårare för de manliga receptionisterna att ta ut lång föräldraledighet än vad det är för de kvinnliga, medan det är lättare för kvinnliga snickare att ta ut lång föräldraledighet.
Arbetsgivare har olika förväntningar på män och kvinnor. Män som vill ta ut längre ledighet bemöts mer negativt av chefer och kollegor.

TCO lutar sig även mot forskning som visar att högavlönade män ”driver utvecklingen” för en ökad pappanärvaro; att manliga läkare och jurister generellt sett tar ut dubbelt så lång föräldraledighet som till exempel lokalvårdare och maskinoperatörer. En orsak skulle kunna vara att höginkomsttagare har mer makt på arbetsplatsen för att sätta egna villkor.
Den maktanalysen stämmer säkert. Men vi måste även återgå till det ekonomiska klassperspektivet. Även om man inte kan se en tydlig skillnad mellan familjer där mannen tjänar mer än kvinnan och där kvinnan tjänar mer än mannen är det rätt självklart för alla som har det knapert i slutet av månaden att familjens totala inkomst är viktig.
Lågavlönade måste hushålla mer med familjens pengar, och detta är fortfarande en viktig förklaring till att män, som generellt sett tjänar mer än kvinnor, tar ut färre föräldradagar – speciellt inom lågavlönade yrken.
Det finns även många andra aspekter. Fyra gånger fler kvinnor än män uppger till SCB att orsaken till att de jobbar deltid är att arbetet är fysiskt och psykiskt krävande. Det här är troligtvis också en förklaring till att fler kvinnor än män väljer att ta ut en större del av föräldraförsäkringen. En får ett välbehövligt break från arbetsstressen.

Att vilja vara med sina barn när de är små är i sig djupt mänskligt och att det överhuvudtaget problematiseras säger en hel del om det kapitalistiska systemet. Arbetar- och kvinnorörelsen i Sverige har tillkämpat sig en av världens bästa föräldraförsäkringar, där föräldrar kan vara hemma 480 dagar varav 390 av dessa på nästan 80 procent av lönen. 
Men i marknadsekonomin har varje frånvarande dag från lönearbetet ett pris som ska betalas. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för oavlönat arbete med barn, anhöriga och hushåll, vilket får marknaden att värdera kvinnors arbetskraft som mindre värd än männens. 
Kvinnor har 82,6 procent av männens löneinkomster. Omräknat från deltid till heltid blir det 89 procent, och med standardvägning (hänsyn tagen till ålder, yrkesgrupper, utbildning och så vidare) får kvinnor ändå per ren arbetstimme bara 95 procent av männens löner.
För kapitalismen som system är det fördelaktigt att upprätthålla och odla kvinnoförtrycket. Kvinnor görs till en billigare arbetskraft med sämre villkor, med argumentet att de är hemma mer. Det är en dubbelbestraffning, för samtidigt är det oavlönade hushållsarbetet till stor gagn för kapitalismen eftersom detta omvårdande arbete ser till att systemet flyter på och gör människor någorlunda mätta och friska att stå till arbetsmarknadens förfogande. 
Staten underbygger detta genom att exempelvis ge kvinnor mycket lägre pension än män för att de inte har lika många arbetande år som männen. 

Att tjejer från barnsben genom omgivningen uppmuntras att vara mer intresserade av omvårdnad av andra och killar uppmuntras till egen fysisk aktivitet och tävlan är könsroller som hela tiden ifrågasätts, men som fortfarande lever kvar.
Det finns bland många kvinnor som får barn en stark vilja att vara hemma så länge som det går. Även papparollen har förändrats kraftigt över en två generationer så att även pappor vill vara hemma med barnen i allt större utsträckning, men de släpar fortfarande efter.
Marie Evertsson och Katarina Boye på Stockholms universitet har tittat på skillnader och likheter mellan samkönade par som får barn och olikkönade par som får barn, för att mer ta reda på hur samhället påverkar män och kvinnor. De samkönade paren består i studien av två kvinnor, varav den ena är gravid och ammar (födande mamma), medan den andra inte gör det (social mamma). De finner att inkomstskillnaderna mellan föräldrarna åren innan barnet kommer är betydligt större i den olikkönade familjen än i den samkönade. Av de fyra typerna föräldrar är de båda samkönade mammorna de med högst utbildning, medan fäder är de med lägst utbildning men högst lön.
Födande mammor i de samkönade familjerna tar ut 204 dagars föräldraledighet att jämföra med födande mammor i de olikkönade familjerna som tar ut 255 dagars föräldraledighet. Om man räknar med att paren tar ut fem dagars ersättning per vecka blir det 10 månaders föräldraledighet för den födande mamman i en samkönad familj och 12 månader i den olikkönade. För den sociala mamman i det samkönade paret är det 121 dagar och för fadern i det olikkönade paret 76 dagar, en skillnad på två månader.
Studien visar också att födande mammor med lägre utbildning tar ut mer föräldrapenning och sociala föräldrar med högre utbildning tar ut mer föräldrapenning. Minst skillnad mellan föräldrarnas uttag av föräldraförsäkring (i båda typer av familjer) där det är minst skillnad mellan föräldrarnas inkomster.
Eftersom födande mammor i samkönade par har något högre inkomst och utbildning än de sociala mammorna i de samkönade paren finner Evertsson/Boye inget stöd för en specialiseringsteori – att föräldern med lägre ställning på arbetsmarknaden istället specialiserar sig på omvårdnad. De drar slutsatsen att genusordningen bidrar till en mer ojämlik fördelning av föräldraledigheten i olikkönade familjer än i samkönade.

Att vilja vara med sina barn när de är små är i sig djupt mänskligt och att det överhuvudtaget problematiseras säger en hel del om det kapitalistiska systemet.

SCB:s tidsstudie, som TCO baserar sin rapport på, är från 2010/2011. Nästa studie ska presenteras nästa år. En pilotstudie från SCB som presenterades i år indikerar att jämställdheten har ökat ytterligare. 
Frågan är om jämställdhet helt faktiskt kan uppnås inom ramen för det rådande, kapitalistiska ekonomiska systemet? Revolutionära socialister svarar nej. Löner, arbetsmiljö, utbildningsnivå och villkor i föräldraförsäkringen är bara några aspekter på hur hushållsarbetet och specifikt föräldraförsäkringen fördelar sig mellan könen, vilket i sin tur bara är några av många faktorer som påverkar förhållandet mellan män och kvinnor inom familjen, och familjen i sig är bara en av flera förklaringar bakom könsmaktsordningen. 
Offensiv ämnar återkomma med artiklar om det sexualiserade våldet inom familjen/parrelationer, om könsroller inom barnkulturen, om välfärdens förhållande till familjen, om familjens roll inom staten idag och historiskt. 
Vår tes är att kvinnoförtrycket är avgörande för varje klassamhälle, likväl som dagens moderna klassamhälle – kapitalismen. Den ena eller andra reformen kan i sig inte riva upp denna ständiga väv av ekonomisk och social genusordning, utan det krävs en revolutionär omdaning av samhället.
Vi ser också hur framsteg snabbt kastas tillbaka när ekonomin kraschar, vilket har varit fallet över hela världen i och med covid-19 där jämställdheten i ett slag har förlorat många års framsteg. Se till exempel FN-rapporten från oktober som säger: “Covid-19 hotar fyra ’förlorade decennier’ för jämställdhet”.

Därmed inte sagt att kvinno- och arbetarkampen här och nu inte spelar roll. Den spelar stor roll, och framför allt får vi ingenting gratis. Det krävs omfattande kollektiv kamp med massprotester för att höja kvinnors och framför allt arbetarkvinnors ställning på arbetsmarknaden och utöka välfärdens ansvar för omvårdnad och service.
De ökade klassklyftorna sliter sönder samsynen över att välfärd för alla är viktigt, och kommer troligtvis att inverka även på hur jämställdheten ens kan mätas. 
Kommer nästa tidsstudie från SCB ta hänsyn till att en allt större del av män och kvinnor köper hushållstjänster och hur ska det ingå i studien att det arbetar en tredje, betydligt fattigare person i deras hushåll? Får den personen ens vara med i tidsstudien själv eller faller hen mellan stolarna?
Istället för karriärstegar för enskilda behövs ett brett samhällsbygge. Pappamånaderna i föräldraförsäkringen har nog ökat fäders uttag och skyndat på förändrade attityder på arbetsplatserna och i samhället, men det är ett faktum att alla familjer inte har råd att ta ut dem. 

De låga lönerna och omänskliga arbetstiderna för många arbetare gör att föräldrar av båda könen tvingas jobba på obekväma arbetstider eller ta dubbla jobb, vilket minskar tiden med barnen, ökar ohälsan och stressen i familjerna som i sin tur ger upphov till mer press. 
Mest orättvist är det kanske på semestern där medelklassen har råd att spara föräldradagar under småbarnsåren för att få ut långa semesterperioder på sommaren, vilket lågavlönade bara kan drömma om.
Minskad stress på jobbet, ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män och bred klasskamp för rättvisa leder till mer robust jämställdhet i hemmet än individuella lösningar.

SOCIALISTISK FEMINISM KAN MOBILISERA KRING FÖLJANDE KRAV:
• Minska arbetsstressen genom ökad personaltäthet inom kvinnodominerade branscher.
• Allas rätt till trygga och säkra jobb. Avskaffa tolvtimmarspass och delade turer. Föräldrars rätt att neka obekväma arbetstider och helgscheman.
• Avskaffa lönegapet mellan män och kvinnor genom höjda löner för kvinnor och alla lågavlönade. Låt banker och storföretag betala.
• Sex timmars arbetsdag utan lönesänkning för mer tid för återhämtning.
• Demokratiska arbetsplatser. Facklig kamp mot sexuella trakasserier, machokultur och diskriminering. Alla föräldrars rätt att ta ut föräldraledigt. 
• Höj föräldraförsäkring och VAB till 90 procent av lönen. Utöka antalet dagar. Ja till familjevecka.
• Försäkringskassan på klienternas sida, generösa bedömningar. Utökat omvårdnadsbidrag och rätt till personlig assistans.
• Utbyggd välfärd för att minska det oavlönade hemarbetet, som förbättrad äldreomsorg, daglig verksamhet, barnomsorg och förskola samt billigare och bättre fritidsmöjligheter för barn och unga.
• Massiv satsning på skolan för alla barns rätt till en bra och likvärdig skola.
• Pensionsrättvisa för kvinnor, lågavlönade och invandrare. Kraftigt höjda pensioner och bostadstillägg. 
• Bygg fler kollektivhus och premiera kollektiva lösningar som storkök, gemensamhetslokaler, gemensamma odlingar, bilpooler med mera.
• Kamp mot heteronormen. Underlätta för fler familjeformer. Ekonomiska lättnader för ensamstående föräldrar.
• Nej till vinster i välfärden. Omläggning av produktionen – sätt välfärden först.
• Gemensamt ägande, kontroll och planering av samhällets resurser. För demokratisk socialism i en värld utan förtryck.