Iran: Lärarprotester utmanar regimen

av Nina Mo, SLP (ISA Österrike) // Artikel i Offensiv

På den landsomfattande aktionsdagen den 23 december genomfördes lärarprotester, med kvinnliga arbetare i frontlinjen, i över 100 städer i Iran. Lärarna krävde höjda löner samt ett anständigt utbildningssystem utan avgifter. Arbetarna protesterade mot låga löner, obetalda löner, avsaknad av sjukvårdsförsäkringar, repression och låga pensioner.

De iranska lärarlönerna ligger för det mesta under fattigdomsgränsen, och  många lärare måste ha ett andra eller tredje jobb. Protesterna visar på vägen framåt för arbetarklassens rörelse i Iran – särskilt på grund av deras starka organisation. Samordningsrådet för de iranska lärarnas fackföreningskonfederation uppmanade alla lärare att protestera och uttrycka sina krav runt om i hela landet.
Protester inom utbildningssektorn har nu pågått under månader och år, under ledning av huvudsakligen oberoende och stridbara lärarorganisationer. Aktionsdagen den 23 december var en reaktion mot regimens nya lag som begränsar rätten att strejka och protestera samt mot nya skolnedskärningar och de futtiga lönehöjningar som regimens nya budget innehåller.

Innan aktionsdagen hade landsomfattande strejker genomförts den 11 och 12 december, som följdes av stora protestmassmöten i vilka inte bara aktiva lärare, utan också pensionerade lärare deltog. Protesterna spred sig till över 200 städer runt om i Iran. Enbart i Isfahan deltog över 10,000 lärare i ett massmöte med huvudparollerna riktade emot repression och gripanden: ”Fängslade lärare bör friges”.
Till följd av den katastrofala ekonomiska och sociala situationen lever lärarna i extremt utsatta förhållanden. Ständiga prishöjningar urholkar en redan låg levnadsstandard.
Parlamentet godkände till slut, efter månader av protester, det så kallade ”Lagförslaget om lärarnas rankningssystem” den 15 december. De menade att lärarnas krav hade mötts och att det inte fanns någon plats för fler protester, men lärarna tillkännagav att de skulle fortsätta protesterna. 
Lärarnas krav inkluderar en lönehöjning för att nå 80 procent av lärarlönerna inom den högre utbildningen, det omedelbara frigivandet av fängslade lärare och fackliga aktivister, samt att pensionerade lärare vill att deras pensioner räknas upp med de nya inflationsnivåerna. Allt detta ignoreras av regimen.

Lagförslaget avser att öka lärarlönerna med liten procentandel, trots att de har förblivit låga i tio år. Denna lönenivå ligger emellertid, till följd av inflationen, fortfarande under fattigdomsgränsen. Och budgeten räcker inte till för att höja lönerna. I budgeten för 2021-22 är budgetanslagen för ”civila angelägenheter”, inklusive utbildning, mindre än motsvarande 35 miljarder kronor, samtidigt som budgeten för de så kallade försvarsstyrkorna ligger på över 50 miljarder kronor! 
På den senaste stora rundan av protester och strejker i mitten av december attackerade säkerhetsstyrkor lärarna i ett antal städer och grep en del ledande aktivister. Totalt greps över 200 lärare och fackliga aktivister. Regimen befinner sig i en instabil situation; den är rädd för en ny våg av generaliserade protester, vilket är anledningen till att repressionen har ökat under de senaste månaderna.
På aktionsdagens många massmöten replikerade lärarna på regimens ”skamlösa respons”, medan myndigheterna slog ner och temporärt fängslade åtskilliga lärarrepresentanter, bland annat Rasoul Badaghi, lärarfackets organisatör, och hotade andra med sparken. Myndigheterna tvingades emellertid på grund av rädslan för en backlash att snabbt frige Badaghi.

Lärarrörelsens stora styrka är dess enighet, organisation och ledning. De nyligen genomförda strejkerna och protesterna var de bäst organiserade på åratal. Till skillnad från andra väldigt spontana kamper kampanjade Samordningsrådet under veckorna före för att mobilisera och organisera arbetare, även inom regimledda fackföreningar.
Man strävar efter att organisera lärare på gräsrotsnivå och radikala fackliga aktivister, ena dem under gemensamma krav på ett anständigt utbildningssystem i lärarnas och studenternas intresse.
Ledningen för lärarförbundet visar med sin stridbara inställning på den nödvändiga viljan att få igenom kraven. Samordningsrådet har framhållit i en resolution nyligen att ”det kommer inte att sluta ställa krav förrän kraven är fullständigt mötta och kommer att fortsätta protestprocessen med största möjliga intensitet”.
Lärare i Iran har alltid varit en del av de mest stridbara, politiserade och ledande arbetarna som visar vägen framåt i kampen mot regimen. Det är nödvändigt för deras ledning att uttrycka sin radikala sinnesstämning i deras program. Samordningsrådet hävdar själva att de inte är politiska – men det står absolut klart att lärarnas kamp utgör ett politiskt hot mot regimen!

Regimen är rädd för en ny våg av generaliserade protester, vilket är anledningen till att repressionen har ökat under de senaste månaderna.

Som Haft Tappeh-arbetarnas oberoende fackförening skrev i sitt solidaritetsuttalande: ”Vi bör inte ha några illusioner om konstitutionen, arbetsmarknadslagstiftningen och de små och stora medlemmarna i parlaments- och regeringsinstitutionerna. Vi måste montera ner denna ordning med våra oberoende organisationer, med hjälp och stöd av lokalsamhället.”
Det är nödvändigt för lärarnas rörelse och särskilt för ledningen att tänka på strategier för att vända sig till hela arbetarklassen för stöd till deras kamp. Till exempel är den aktiva närvaron av studenter i en del städer och en tonvikt på enighet mellan studenter och lärare nödvändigt för att utvidga kampen.
Denna enighet behöver vinnas och expandera kraven på ett demokratiskt kontrollerat och organiserat utbildningssystem, oberoende av religiösa institutioner och av regimen.
För att kunna vinna måste lärare på gräsrotsplanet ha full kontroll över strategin, taktiken och programmet för rörelsen. Fackföreningarna måste byggas på ett demokratiskt sätt och avvisa alla försök från regimen att infiltrera dem eller deras ledningar.

Lärarna kämpar inte ensamma: under de senaste månaderna och åren har otaliga arbetsplatskamper och strejkaktioner ägt rum, från gruvarbetare till oljearbetare, bussförare och transportarbetare med flera. Under de senaste månaderna har bönder, arbetare och de fattiga protesterat i ett antal städer mot vattenbrist och klimatkrisens effekter.
Alla dessa kamper behöver knytas samman i syfte att bygga en mäktig och enad rörelse mot regimen och det kapitalistiska systemet. De visar den verkliga makten hos arbetarklassen att ta över produktionen och bygga ett nytt samhälle. Denna makt kan användas i de nästkommande upptrappade stegen för att bygga ett verkligt hot mot regimen: en generalstrejk genomförd av alla de olika sektorerna för att länka samman ekonomiska och politiska krav. 
Det står klart att den korrupta och kriminella regimen är emot arbetarnas och böndernas intressen. Det är bara i opposition mot regimen som kraven från lärare, bönder, oljearbetare och unga kan bli mötta.

Det är extremt positivt att över 43 oberoende fackföreningar har uttryckt sin solidaritet med lärarnas kamp, vilket är ännu ett uttryck för de  arbetarsolidaritet om vi sett om och om igen under de senaste åren.
Nästa viktiga steg skulle vara att dra samman alla dessa olika förbund, fackföreningar och gräsrotsarbetare i en demokratisk nationell kommitté av olika strejkkommittéer och fackföreningar, inte bara för att samordna aktioner, utan som ett steg för att bygga ett nytt oberoende arbetarparti med en djärv ledning runt ett socialistiskt program för att kräva löner och pensioner som det går att leva på, återförstatligandet av de stora företagen under arbetarnas kontroll och för att fälla regimen.