Massprotester fäller Kazakstans regering

av Sotsialistialisticheskaya Alternativa (ISA i Ryssland) // Artikel i Offensiv

2022 har bara börjat och redan har massprotester tvingat fram en regerings avgång ­– Kazakstans. Efter att regeringen tvingats gå har president Kasim-Zjomart Tokajev har utlyst undantagstillstånd.

Protesterna mot prishöjningar som inleddes den 1 januari i den olje- och gasrika regionen Mangystau i västra Kazakstan spred sig snabbt över landet och demonstrationer rapporteras nu i Zhanozen Zhanaozen, Aktau, Aktobe, Taraz, Chimkent, Karaganda, Uralsk och huvudstaden Astana, som bytt namn till Nur-Sultan.
Protesterna startade som reaktion mot att regeringen tog bort bränslesubventionerna, vilket i ett slag fördubblade priset på motorgas, som är ett ofta använt bränsle i landet.
Över 200 rapporterats ha fängslats av regimen. I landets största stad Almaty sköt polisen tårgas och avfyrade bedövningsgranater mot de folkmassor som hade samlats i stadens centrala delar.
Det finns rapporter om att skott har avlossats mot demonstranter, eventuellt med gummikulor, i minst två städer. En video från Almaty visar hur bepansrade personalfordon retirerar från demonstranterna, medan det i Aktau rapporteras om kravallpoliser som ansluter sig till demonstranterna.

Så sent som den 4 januari talade Kazakstans president Kasym-Zhomart Tokajev till landet och uppmanade till ”förnuft” och varnade folket för att stödja ”provokatörer” eller ”extremister”.
På morgonen den 5 januari tvingades presidenten emellertid meddela att han har beordrat hela regeringen att avgå och utsåg den tidigare vice premiärministern Alikhan Smailov till tillförordnad premiärminister, och två chefer från säkerhetstjänstens (KNB) utnämndes till vice premiärminister respektive statssekreterare.
Samtidigt förklarade han ett två veckor långt undantagstillstånd över stora delar av landet, inklusive Almaty och olje- och gasregionerna i Mangystau.
Internet, telegram och sociala nätverk har stängts ner i hela landet.

I flera månader har Mangystau varit skådeplats för strejker från olika grupper av oljearbetare. I Mangystau finns det traditionen av en militant arbetarrörelse som sannolikt är starkare än i någon annan del av det forna Sovjetunionen. För tio år sedan genomförde regionens oljearbetare en sju månader lång strejk som dock brutalt slogs ned.
Det som nu fick droppen att rinna över i Mangystau var tillkännagivandet att gaspriserna från och med 2022 skulle fördubblas från 60 till 120 tenge per liter (från dryga 1,20 kronor till nära 2,40 kronor).
Detta gjorde de som bor i regionen mer än förbannade, eftersom det är de som pumpar upp gasen ur marken. Då den regionala regeringen till en början vägrade att tillgodose kravet började demonstranterna kräva en fördubbling av lönerna, eftersom de påpekade att priserna på alla nödvändiga varor, allmännyttiga tjänster och skatter ökar snabbt samtidigt som den styrande eliten ökade sin redan obscena rikedom.
När det stod klart att myndigheterna inte skulle uppfylla kraven växte demonstrationerna och spred sig över regionen och sedan över hela landet. Den viktigaste järnvägslinjen till väst har blockerats, och flygningar från Almatys flygplats har ställts in.

Det finns en stor förbittring över att politiska motståndare, däribland många fackföreningsmedlemmar, fortsätter att fängslas. Strejker har spridit sig i regionen och det finns rapporter om att de har nått en omfattning som motsvarar en regional generalstrejk.

Det finns nu många rapporter om att särskilt yngre demonstranter har radikaliserats och nu ropar ”Shal, ket!”, som betyder ”Farfar, gå!”. Detta krav går in på den post-sovjetiska regimens verkliga rot, eftersom det är riktat mot Nursultan Nazarbajev, som avgick som president förra året, men som behållit roll som landets härskare och ”nationens ledare”.
När denna artikel skrivs (den 5 januari) har president Tokajev nu beordrat att gaspriset ska sänkas till 60 tenge per liter under sex månader, med statlig reglering av priserna på gas, bensin och andra socialt nödvändiga produkter, samt subventionering av hyror för fattiga familjer och ett moratorium för prishöjningar på allmännyttiga tjänster. Han lovar att inrätta en särskild fond för att ta itu med hälsovård och barnfattigdom.
Han varnar dock för att sänkningen av gaspriset måste vara tillfällig, eftersom världsmarknadspriset är mycket högre.
Om detta är tillräckligt för att lugna protesterna återstår att se. Med tanke på den härskande elitens tidigare resultat kommer dessa löften sannolikt att förbli tomma ord. Ilskan är mycket stor och gäller inte bara priserna. I december förlorade till exempel 30,000 oljearbetare i enbart Mangystau-regionen sina jobb.
Det finns en stor förbittring över att politiska motståndare, däribland många fackföreningsmedlemmar, fortsätter att fängslas. Strejker har spridit sig i regionen och det finns rapporter om att de har nått en omfattning som motsvarar en regional generalstrejk.

Naturligtvis påstår regimen själv och dess anhängare i Ryssland och Belarus att detta är ännu en av Väst framprovocerad ”färgrevolution”. Den ryska regimens språkrör ”Life News” hävdar att protesterna har planerats. De nämner exiloligarken Mukhtar Ablyazov som ansvarig och antyder att de har organiserats för att underminera de förhandlingar om Ukraina som planeras för nästa vecka mellan Ryssland och Nato.
Denna konspirationsteori med officiell stämpel som regimen sprider har bara ett syfte – att försöka underminera stödet för protesterna.
Samtidigt väcker detta frågan: Om ”farfar” försvinner, vem eller vilka ska då ersätta honom och det system som han har byggt upp för att berika sig själv och de bolag som stöder honom?
De strejkande som deltog i Zhanaozen för tio år sedan drog långtgående politiska slutsatser: de krävde att ”oljebolagen ska förstatligas och ställas under arbetarkontroll”. I november 2011 formade de strejkande en arbetarkommitté för hela regionen som uppmanade till bojkott av parlamentsvalet, bildandet av en ny facklig centralorganisation och nytt parti. Det brutala förtryck som följde på massakern i Zhanaozen 2011 kastade arbetarrörelsen tillbaka, men nu, efter att protesterna har fått riksspridning, är det dags att återigen sätta oljearbetarnas krav från 2011 på dagordningen.