av Per Olsson // Artikel i Offensiv
Den 1 februari 2021 tog militären makten i Myanmar och på årsdagen av kuppen genomfördes nya protester.
Militärens kupp mötte av omedelbart motstånd. Dagen efter att generalerna tagit över gick vårdanställda ut i strejk. Därefter följde strejker från en rad olika arbetargrupper och dagliga demonstrationer.
Den 22 februari lamslogs landet av en generalstrejk där uppemot 12 miljoner deltog, drygt en femtedel av befolkningen.
De generalstrejken följdes av en ny, mindre generalstrejk på den internationella kvinnodagen den 8 mars. Därefter fortsatte flera strejker och militären var oförmögen att styra landet, samtidigt som kamprörelsen inte var politisk och organisatoriskt stark nog för att rikta ett avgörande slag mot kuppmakarna.
I takt med att juntan isoleras har den blivit allt våldsammare. Sedan kuppen har minst 1,500 dödats av militären, och 11,000 har fängslats.
Miljontals arbetare har förlorat sina jobb och sedan 2019 har ekonomin krympt med 30 procent. Hälften av hushållen saknar mat.
Ett år efter kuppen står landet på randen till kollaps. Trots detta fortsätter motståndet. Den heroiska kampen i Myanmar har gett ännu ett exempel på att den globala kampen har tenderat att bli uthålligare och mer beslutsam.
Till en början fanns stora illusioner om att ”världssamfundet” skulle stå upp mot juntan, men så skedde inte. Responsen från regeringarna i Väst blev några uttalanden i kombination med symboliska sanktioner. De flesta utländska företag fortsatte sin verksamhet i landet, bland dem klädjätten H&M som efter kuppen pausade beställningarna från sina 40 underleverantörer i Myanmar för att sedan återuppta dem i maj. Tyvärr genomförde inte heller den internationella fackföreningsrörelsen blockader och strejker som strypte juntans inkomster.
Ett år efter kuppen står landet på randen till kollaps.
”I Myanmar har bristen på globala åtgärder mot juntan resulterat i en viss antagonism mot omvärlden, särskilt mot västvärlden och FN. Den vädjan till Väst som man tidigare såg i protesterna har försvunnit. Nu står det istället på banderollerna: ’Det finns ingen högre makt som kan rädda oss’ (från arbetarsången Internationalens franska originaltext). Människor har insett att de måste stå på egna ben och även inlett en väpnad kamp”, kommenterade den kapitalistiska tankesmedjan International Crisis Group nyligen.
Som en följd av bristen på stora arbetarorganisationer och gräsrotsrörelser, i form motståndskommittéer som i Sudan, har tyngdpunkten i kampen sedan sommaren tenderat att svänga från masskamp i städerna till väpnad kamp utanför de urbana områdena.
Myanmars arbetare och fattiga behöver vapen för att försvara sig mot juntan, som saknar stöd, men som förfogar över våldsapparat bestående av 300,000 soldater och 80,000 poliser. Det är dock främst genom masskamp som denna våldsapparat kan försvagas och splittras och som revolutionen genom historien har kunnat beväpnas.
Men utan en politik och strategi som kan ta kampen framåt och med liten tilltro till massornas vilja har de självutnämnda oppositionsledarna försökt bryta ”dödläget” genom att ensidigt mana till väpnad kamp, även i städerna och utan samordning.
Sedan lång tid tillbaka finns en rad väpnade rörelser i Myanmar, varav en del har förankring och länge kämpat för förtryckta minoriteters rättigheter. Den väpnade kamp som dessa grupper har återupptagit bidrar till att försvaga juntan, men kan ensam inte fälla den.
Kampen för demokrati och nationellt självbestämmande i Myanmar är också en kamp mot det ekonomiska system, kapitalismen, som i hög grad står under generalernas och deras familjers kontroll.
Ett år av heroiskt motstånd har visat den styrka som masskampen besitter, och genom att bygga den vidare kan den hotande katastrofen bekämpas och juntan störtas.
• Stöd kampen i Myanmar. Ut med juntan – för ett demokratiskt, socialistiskt Myanmar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.