Mitt enda liv: Demokratisk socialism utifrån frigjord tid

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Att det kommer ett nytt filosofiskt verk som argumenterar för demokratisk revolutionär socialism i den här tiden är ingen slump. Att Martin Hägglunds Vårt enda liv också har fått ett så stort genomslag för en bredare publik är ett starkt uttryck för den växande antikapitalism som det här allt mer krisande systemet ger upphov till. Ändå blir man som socialist väldigt glatt överraskad. Det känns som att man har vadat mot strömmen under en lång period av nyliberalism och så äntligen någon mer som är med och eldar på den socialistiska lågan.

Idealistisk upplysning är en bra beskrivning på Vårt enda liv. Hägglund vurmar för den socialistiska visionen, att förstärka dess lyskraft för alla oss människor som kämpar på i våra liv. Det hela blommar ut i kapitlet som heter demokratisk socialism. Innan dess återfinns en lång gedigen argumentation för behovet av att överhuvudtaget ha en vision. Det är så jag tolkar utläggningarna om sekulär tro.
Till skillnad från de socialistiska texter som jag vanligtvis läser kommer inte Martin Hägglund fram till sin socialistiska slutsats genom att studera de faktiska förhållandena i dagens ekonomi och politik, utan det är genom ett abstrakt filosofisk resonemang som han bygger upp sitt case genom att ta det bästa från, men även polemisera mot, tidigare filosofier.

Mycket av boken går ut på att argumentera emot en religiös tro på evigheten. Mot det här ställer Hägg­lund vårt ändliga liv. Det är just att det är ändligt som gör det så innerligt. Hade vårt liv varit oändligt hade ingenting haft någon mening. Våra handlingar skulle sakna betydelse. Att livet tar slut och att detta gör så ont för alla kvarlevande gör att det liv vi har blir så viktigt för oss. Ändligheten är villkoret för att någonting ska vara begripligt som värdefullt överhuvudtaget.
Hade vi ett oändligt liv hade det varit samma som om tiden står stilla. Men allting flyter hela tiden; det finns inte ens ett stilla ögonblick. Här tar Martin Hägglund hjälp av sin samtida filosof Charels Taylors studier av Augustinus (kristendomens stora kyrkofader under 300-400-talet).
”Inte ens kärlekens största lycko­stunder – som samlar och fördjupar den kvalitativa upplevelsen av ett delat liv – kan rymmas i ett enda ögonblick, eftersom stunden hänger ihop med ett nätverk av mening som sträcker sig både till minnet av ett gemensamt förflutet och förväntan om en framtid tillsammans”, skriver Hägglund och citerar Taylor: ”dessa lyckliga stunder, dessa resor i solen, när du ser tillbaka på ert liv tillsammans var indränkta av vetskapen om andra tider, andra resor, som tycktes väckas till liv i den nuvarande”.
Det är lite märkligt att gå in i resonemang mot religiös tro på livet efter döden, men eftersom religionen onekligen har format så mycket av politiken och tänkande under så lång tid är det kanske nödvändigt. Ett kapitel ägnas åt den bibliska berättelsen där fader Abraham är beredd att döda sin älskade son Isak för att Gud vill sätta hans lojalitet på prov. Tron om att Gud kommer att se till att sonen återuppstår.
Det är långa resonemang kring olika aspekter på denna bisarra berättelse, som filosofen Søren Kierkegaard har skrivit om. ”Utan risk, ingen tro” konstaterar Kierkegaard. Om det inte fanns en risk att ta med tron vore det ingen mening med den, då står ingenting på spel.

Martin Hägglund påpekar att Augustinus argumenterar kraftfullt mot att sörja förlusten av dödligt liv, och vid sin egen mors död – när han inte kan hålla tillbaka tårarna – fördömer han sin gråt som syndfull. Något liknande gör Martin Luther vid sin dotters död (1542) och säger till församlingen att vi kristna inte bör sörja. Det här hör inte bara det förgångna till. Hägglund nämner ett fruktansvärt citat från Barack Obama som vid en dödsskjutning vid en skola talat om att Gud har kallat hem sina barn, 2012.
Egentligen ges inget svar i boken var de här idéerna har sin grund i. Karl Marx är den filosof som Martin Hägglund ansluter sig till främst. Däremot, som vi ska se, inte till alla aspekter av marxismen. Marx skulle ha försökt sig på en materialistisk analys av vilket syfte de religiösa propåerna att inte sörja de döda hade i att foga befolkningen in i det medeltida klassamhällets ekonomi och politik. Men Hägglund rör sig konsekvent i idéernas värld.

Marx analys av kapitalet gås igenom i kapitlet ”Värdet av vår fria tid”. Marx går emot allt påtvingat arbete, slaveri, livegenskap eller lönearbete, men inte arbete i sig. Frigörelsen handlar om att bli fri att arbeta i ljuset av de ändamål som har betydelse för oss. Att vi i ett fritt samhälle kan arbeta på grundval av våra egna åtaganden.
Det är en stor förtjänst att Martin Hägglund ingående förklarar hur kapitalisten utvinner profit ur löntagarnas oavlönade arbete. Arbetare får inte betalt för allt arbete de utför, utan för den mängd arbete som krävs för att hålla dem vid liv (fysiskt och fungerande socialt i det aktuella kringvarande samhället). Detta leder till att en del av arbetarnas arbete blir oavlönat, vilket kapitalisten lägger beslag på och omvandlar till sin egen vinst. Många läsare presenteras här för denna grundläggande marxistiska kritik av kapitalismen för första gången.
Vi kommer alltid att behöva organisera våra liv i någon form av tidsekonomi eftersom det alltid kommer att finnas en fråga om vad vi bör göra med vår tid. Hägglund menar att Marx utgår från att det ekonomiska livets natur beror på biologiskt och antropologiskt naturliga förutsättningar.
”Men den djupare frågan är vad som överhuvudtaget gör livet begripligt som en tidsekonomi… endast en andligt fri varelse (det vill säga människor till skillnad från djur, min anteckning) kan fråga sig vad som är värt att göra med hennes tid och därigenom förstå sitt liv som strukturerat av en tidsekonomi som speglar hennes prioriteringar”.

För att leva ett liv behöver en överlägga med sig själv vad en ska göra och i det behövs att jämföra värdet av olika aktiviteter och ställa frågan vad som är värt att göra med sin tid.
Från liberalismen hämtar Marx det uttalade idealet att varje person bör kunna styra över sitt eget liv. Hägglund tar fasta på att liberalismens grundläggande ideal är att varje person bör behandlas som ett ändamål i sig, och att det kan ses som en form av sekulär tro. Under tidigare historiska epoker fanns inte sådana idéer om universell frihet och jämlikhet, utan det är något som kapitalismen har skapat – och sin vana trogen att bygga på motsägelser även motarbetar.
Hägglund lyfter Marx kritik av liberalismen – där den sociala organisation och arbetsfördelning som kapitalismen skapar –motverkar allas frihet. Hägglunds stora käpphäst är att det är måttet på värde och social rikedom under kapitalismen som direkt strider mot värdet av fri tid.
Varornas värde har alltid mätts i den arbetstid som det är nedlagt i dem, men innan kapitalismen skedde det implicit – underförstått. Aristoteles kunde inte analysera det mått på värde som ligger till grund för bytesvärde eftersom han levde i ett samhälle grundat på slavarbete. Under kapitalismen sker denna värdesättning direkt – explicit. ”Endast erkännande av att vi förfogar över fri tid – och att vår fria tid har ett inneboende värde för oss – kan göra vårt arbete begripligt som en kostnad och skänka värde åt produkterna av vårt arbete”.

Läsaren sätts in i hur kapitalismen driver fram ny teknik för att minska kostnaden för lönearbete. Detta friställer arbetskraft och kön av arbetslösa blir längre. En av kapitalismens inneboende motsättningar är att kapitalet samtidigt är beroende av att befolkningen har inkomst nog att köpa upp alla varor som produceras. Den årliga tillväxten kräver inte bara produktion, utan också konsumtion av fler och fler varor – ett grundläggande hot mot miljön.
Det uppstår överproduktionskriser, eller snarare hotet om kris. För att hålla krisen borta hittas jobb oavsett om arbetet verkligen behövs eller är meningsfullt för dem som jobbar. Människorna pressas att konsumera mer och mer, det är inbyggt i systemet.
På samma sätt är det med profitkvotens fallande tendens. Det är bara arbetskraften som kan skapa mervärde (profit). När andelen teknik och maskiner i produktionen ökar på bekostnad av lönearbetets andel har profitkvoten (inte profiten) en tendens att falla. För att inte profiten i sin tur ska falla krävs ännu fler marknader, ännu fler i lönearbete, ännu lägre löner, ännu mer konsumtion.

Upproret kommer inte främst från den geist Hägglund skriver om, utan ur de materiella förhållandena – där startar kampen.

Hägglund ser sitt bidrag till marxismen i att han lägger till en ny dimension på kapitalismens motsättningar.
”Den främsta anledningen till att kapitalismen är en motsägelsefull social form är att den behandlar det negativa måttet på värde som om det vore det positiva måttet på värde, och därmed behandlar det ekonomiska livets medel som om det vore det ekonomiska livet ändamål”.
Istället för att vi människor under kapitalismen alltid är bundna till profit borde vi kämpa för ett demokratiskt socialistiskt samhälle där vi använder oss av ”det verkliga måttet av värde”. Hur mycket vi måste arbeta för att det är nödvändigt – för att vi ska kunna fungera – kan förstås som nödvändigt just i relation till att ha disponibel fri tid (ska inte förväxlas med fritid). Det är genom att vi har fri tid att använda till annat än överlevnad som vi förstår att värdesätta vårt arbete. Först under socialismen kan arbetet bli ett medel för att leva ett liv i ”frihetens rike”.
Det här är inte möjligt under kapitalismen eftersom det inte finns något annat mått på social rikedom än det mervärde som utvinns ur levande arbete. Om vår sociala rikedom beror på tillväxten av kapital har ”vi” inget annat val än att förespråka profiten som det överordnade ändamålet i produktionen, eftersom att vår rikedom som samhälle är beroende av det, skriver Hägglund (mina citationstecken).

I kapitlet om demokratisk socialism argumenterar Hägglund emot reformismens idé, det han kallar socialdemokrati, och för revolution. Att enbart omfördela rikedom inom systemets ramar löser inget. Han spräcker idén om basinkomst, eftersom varje form av basinkomst är beroende av lönearbetet som social form.
Senare ges en känga till Thomas Piketty och även Naomi Klein som trots boktitlar som Capitalism vs the Climate inte står för en antikapitalistisk analys, utan egentligen bara kritiserar nyliberalismen. Å andra sidan tycker jag att Hägglund hyllar ny teknik lite väl mycket och plötsligt har glömt den utarmning som naturen står inför.
Han använder sig av Moishe Postones kritik av Sovjetunionen, ett stalinistiskt system som förvrängt den socialistiska devisen ”åt var och en efter förmåga, till var och en efter behov” till ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete”. Analysen av misslyckandet i Sovjet är ganska kort och jag hinner inte här gå in på en trotskistisk kritik, men hela den trotskistiska traditionen inom marxismen är frånvarande i Vårt enda liv.
Han kritiserar Theodor W Adorno, ledande medlem i Frankfurtskolan, för att blanda ihop övervinnande av kapitalismen med övervinnande av ändligheten.

Hägglund föreslår att den demokratiska socialismens första princip ska vara att vi mäter vår rikedom – både individuell och kollektiv – i termer av socialt tillgänglig tid. Där poängterar han att ordet social är viktig eftersom frihet endast kan existera i en social, kollektiv, form. Ingen är fri förrän alla är fria.
Först på andra plats kommer principen om att produktionsmedlen ägs gemensamt och inte kan användas för att göra profit. Den tredje principen är just av var och en efter förmåga åt var och en efter behov.
”Under den demokratiska socialism kan vi ’äga’ vår tid, men det betyder inte att vår tid tillhör oss som en ägodel. Tvärtom innebär det att vi kan äga ansvaret för frågan vad vi bör göra med vår tid”. På så sätt måste vi erkänna att vi själva står på spel i det vi gör och att vi står till svars inför andra. Här hyllar Hägg­lund en sekulär tro, som helgar våra ändliga liv som ändamål i sig.
När vi frigörs från alienationen kommer mer bero på vilken person du verkligen är, och inte vilken köpkraft du har. ”Kapitalismen är i grunden en alienerande form av socialt liv, som tvingar oss alla – vare sig vi är kapitalister, löntagare eller arbetslösa – att stå i profitens tjänst”.

Vad är då vägen ur kapitalismen? Här följer ett avsnitt om Martin Luther Kings resa. Nu börjar jag få hopp om att bokens författare genom sin namne ska leda oss in på kampens väg. Han börjar lite smått med att berätta om hur King radikaliseras genom erfarenheterna av medborgarrättsrörelsen och börjar argumentera emot kapitalismen. Om renhållningsarbetarnas strejk i Memphis 1968. Att King talar på ett stormöte med 15,000 deltagare och där förespråkar en svart generalstrejk. Ett oväder sätter stopp för generalstrejken.
King radikaliseras ytterligare och senare när en massdemonstration planeras mördas Martin Luther King dagen innan. Här är Martin Hägglund inne och nosar lite på den borgerliga statens förtryckande funktion. Men sen sker ett snabbt kast tillbaka till den andliga världen. Nu visar det sig att både Martin Luther King och Karl Marx och även Hägglunds stora idol är Friedrich Hegel.
Jag har själv inte läst Hegel. Men så mycket vet jag att Marx och Engels startade som unghegelianer och uppskattade Hegels modernisering av dialektiken. Hegel betonade att idéer är det viktiga, att till exempel idén om staten kom först och formade staten. Denna idealistiska hållning står även Hägglund för.

Idéer är viktiga, men inte avgörande. Marx och Engels började kalla sig materialister och blev anhängare av Ludwig Feuerbach som menade att naturen existerar oberoende av filosofin. Att Hägglund lämnar ute hela den här delen av marxismen, hur Marx förmår kombinera dialektiken med materialismen, till dialektisk materialism, passar väl in i Hägg­lunds vurm för andlighet.
Först på näst sista sidan i Vårt enda liv ser jag ordet proletariatet nämnas. Det kan inte tolkas som något annat än en brasklapp eftersom Hägglund vet att han utelämnat hela biten med klasskampen och att det är just arbetarklassen som har den historiska uppgiften att resa sig och avskaffa kapitalismen.
Men det ska man nu plötsligt förstå för här konstateras att ”proletariatet måste därför finna sitt andliga vapen i filosofin medan filosofin måste finna sitt materiella vapen i proletariatet”.

Trots en smärtsam avsaknad av klassperspektiv boken igenom bidrar Vårt enda liv till antikapitalismen. Men upproret kommer att komma inte främst ur den geist (tyska ordet för ande och svenska ordet för att få upp andan, få kraft) som Hägglund så vacker skriver om, utan ur de nödvändiga, påtvingade materiella förhållandena för miljontals människor att skaffa sig rent vatten, bostad och mat i ett system som förgiftar mat och vatten samt skapar bostadsbrist. Ur de materiella förhållandena. Där startar kampen.
Sen behöver den absolut på ett dialektiskt sätt befruktas av socialistiska idéer. Därför är den socialistiska organiseringen redan här och nu så viktig och i den kan vi absolut inspireras av Vårt enda Liv.