Kan sanktioner stoppa krig?

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Sanktionerna mot Ryssland är de hårdaste någonsin mot något land. EU-minister Hans Dahlgren har förklarat syftet: ”Putin är beroende av sina oligarker, skulle de känna att deras liv raseras så kan de sätta tryck på Putin”.

Enligt regeringens hemsida är det övergripande målet med sanktionerna att ”trygga fred och säkerhet samt främja demokrati och mänskliga rättigheter”.
Effekterna av Putins anfallskrig mot Ukraina – 10 miljoner på flykt från sina sönderbombade hem – för med sig att få uppfattar de beslutade sanktionerna som kontroversiella. De ses som fredliga handlingar, vilket kan vara förståeligt. De presenteras också som att de i första hand riktas mot oligarkerna.
Det är avgörande skillnad mellan sanktioner beslutade av stat och regeringar, som främst utgör en kollektiv bestraffning av oskyldiga vanliga människor, och den arbetarsolidaritet som uttrycks i blockader, bojkotter och strejker organiserade underifrån, som exempelvis hamnarbetarnas vägran att lossa ryska fartyg (mer om det i denna artikel).

EU, USA, Storbritannien och fler regeringar har på mycket kort tid beslutat om tusentals enskilda sanktioner mot Ryssland. I praktiken har den ryska ekonomin kopplats bort från Västmakternas ekonomier. Större delen av den ryska centralbankens reserver i utländsk valuta har låsts.
Rubeln rasar och räntan har höjts till 20 procent. Internationella betalningsvägar som banköverföring via Swift eller Visa, Mastercard, American Express och PayPal fungerar inte längre.
Priset på mjölk har fördubblats och många andra livsmedel har ökat med 20-30 procent. Hundratals multinationella bolag med McDonald’s (847 restauranger) och IKEA (tio varuhus och nio butiker) i spetsen har stängt sin verksamhet i Ryssland.
Den ryska ekonomin som helhet väntas krympa med minst 10 procent i år. ”Vi tänker få den ryska ekonomin att kollapsa”, citerar Katrine Marçal i Dagens Nyheter hur Frankrikes finansminister Bruno Le Maire sammanfattar sanktionerna. Katrine Marçal kallar detta ekonomisk krigföring och fortsätter: ”Detta är Vladimir Putins krig, men det är vanliga ryssar som vi har dömt till massarbetslöshet, kollapsande rubel, rekordinflation och varubrist.”
Sanktioner infördes mot Ryssland efter annekteringen av Krim 2014 och kriget i Donbassregionen i östra Ukraina. Bland politiker i Ukraina hyllades sanktionerna som sades ha tvingat Ryssland att ändra inställning. År 2016 sa dåvarande presidenten Petro Poroshenko att ”sanktioner och våra krigares hjältemod är de viktigaste delarna i att avskräcka rysk aggression”.

Vad är erfarenheterna av sanktioner? Har diktaturer fallit och krig stoppats, med fred och säkerhet som följd?
Katrine Marçal redovisar i sin DN-artikel slutsatserna i boken The Economic Weapon: The Rise of Sanctions as a Tool of Modern War (av historikern Nicholas Mulder). ”Av 19 olika tillfällen under 1900-talet när sanktioner användes för att försöka stoppa krig fungerade de vid tre tillfällen. Sanktioner lyckades förhindra Jugoslavien och Albanien att gå i krig 1921 samt stoppa Grekland och Bulgarien från att göra samma sak 1925. Amerikanskt finansiellt tryck fick också britterna att dra sig tillbaka från Suezkanalen i Egypten 1956.”
Sanktioner infördes mot Irak 1990 och varade fram till USA:s invasionskrig 2003. Irakiska regeringar efter Saddam Husseins fall fram till i december 2021 har fortsatt att betala av på skulderna för sanktioner och skadestånd till Kuwait, totalt 52 miljarder dollar (nästan 500 miljarder kronor). Sanktionerna drabbade vanligt folk i Irak, utan att rubba Saddams diktatur. Matpriser chockhöjdes och det blev brist på mediciner.
Två undersökningar, av The Lancet och FN-organet Unicef 1995 respektive 1999, kom båda fram till att sanktionerna hade lett till att över 500,000 barn dött. Två biträdande generalsekreterare i FN, Denis Halliday och Hans von Sponeck, avgick i protest mot sanktionerna.

De sanktioner som nu beslutats om kommer att inte att rubba det imperialistiska system som har skapat Putins regim.

Liknande sanktioner har i omgångar genomförts mot Iran. Precis som för Irak var mediciner formellt undantagna från sanktionerna, men valutaregler satte stora hinder för inköp. I Iran har tiotusentals drabbats av brist på mediciner och medicinsk utrustning. De nuvarande sanktionerna infördes av Donald Trump när han upphävde avtalet om kontroll av Irans kärnenergiprogram. Det fick stora effekter under pandemin. Två miljoner doser influensavaccin på väg till Iran stoppades i oktober 2020.
Belägringen och blockaden mot Gaza har av israeliska och internationella politiker beskrivits som en väg att få befolkningen att resa sig mot det styrande Hamas. Men precis som i Irak och Iran är det befolkningen som drabbas av strypgreppet. Lidandet är enormt och blir ett hinder för just de revolutioner mot regimerna som behövs.
Det är också så att de imperialistiska västmakter som genomför sanktionerna är livrädda för revolter underifrån. De är ute efter att byta regering till en västvänlig, som kan fortsätta med ekonomisk utsugning och att blockera demokratiska rättigheter.

Sanktionerna mot Ryssland har som ett syfte att framställa regeringar och storföretag i Väst i god dager, på rätt sida. Men oligarkerna kommer att klara sig, de hittar lätt kryphål hos sina gamla vänner i Väst. Dessutom ingår inte olja och gas – de största inkomstposterna – i EU-ländernas sanktioner.
Putinregimen använder redan sanktionerna i sin propaganda, och påstår att alla ryssar drabbas av ett ekonomiskt krig från Väst. Tillfälligt kan det ge stöd till regimen, som det i omgångar har gjort för andra diktaturer under sanktioner. Men främst hindras kamp underifrån, från arbetare och unga, av den ekonomiska nöden och stängda arbetsplatser.
Ett annat viktigt syfte med sanktionerna är att USA-imperialismen vill varna Kina från att bli närmare inblandat i kriget eller för att attackera Taiwan. Sanktionerna är därför en del av det kalla kriget mellan Washington och Peking.

Arbetare och socialister är förstås för om oligarker drabbas av sanktioner, men de som nu beslutats om kommer att inte att rubba det imperialistiska system som har skapat Putins regim. Den svenska EU-ministern Hans Dahlgren hoppas (i uttalandet i början av artikeln) på oligarkerna, att dessa ska pressa eller avsätta Putin. Vad skulle det leda till för regim, om det ens vore möjligt?
Socialister betonar tvärtom arbetarklassens roll och internationalism. Det är massrörelsen som kan stoppa kriget. Vi ger fullt stöd till det ukrainska folkets rätt att försvara sig och till arbetare och unga i Ryssland som kämpar mot Putin och kapitalismen.
Arbetare har inget gemensamt med de regeringar som driver på för militär upprustning och svältsanktioner som blir ett hinder för kamp underifrån. Internationell solidaritet betyder gemensam kamp underifrån, mot imperialism och kapitalism, för demokratisk socialism.