Frankrike: Val mellan högern och extremhögern

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Söndagen den 10 april hölls den första omgången i det franska presidentvalet. Resultatet blev 27,6 procent till sittande presidenten Emmanuel Macron från partiet ”Framåt!”, 23,4 procent till rasisten Marine Le Pen och 21,9 procent till vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Det betyder att valets andra omgång kommer att utkämpas mellan högerns Macron och extremhögerns Le Pen, precis som förra presidentvalet 2017, vilket opinionsundersökningarna också har indikerat de senaste månaderna. 

Frågan har bara varit just vilken högerextrem, rasistisk kandidat som skulle ställa upp mot Macron, då dragkampen har stått mellan rasisten Marine Le Pen från Nationell Samling (RN, tidigare Nationella Fronten) och den mindre taktfulla och mer konspirationsteoretiska rasisten Éric Zemmour från nystartade partiet ”Reconquête” (Återerövring). 
I slutändan landade Zemmour på 7 procent i första omgången, totalt omsprungen av Mélenchon från Det Okuvade Frankrike (LFI). Mélenchon låg på cirka 10 procent i undersökningarna hela vägen fram till mars/april, då han plötsligt steg i opinionen, medan Zemmour sjönk som en sten. 
En anledning är troligtvis att Zemmour har drivit en kampanj en nyliberal ekonomisk politik, varit förlåtande mot Putin sedan flera år tillbaka samt varnat för hotet om ”det stora ersättandet”, en konspirationsteori om att vita kristna i Europa håller på att ersättas av muslimska invandrare.

Samtidigt har Le Pen, vars parti också driver en islamofobisk och nationalistisk politik, öppnat upp för att sänka pensionsåldern och höja skatten för de rika i ett försök att nå ut till arbetarklassen. Le Pen har tidigare sagt att hon redan har vunnit ”idékriget”, eftersom så mycket av partiets politik har normaliserats och genomförts av president Macron samt att partiets främlingsfientliga, nationalistiska retorik helt dominerar den offentliga debatten. 
Bland annat varnas det för att franska värderingar byts ut mot USA-importerad så kallad ”Woke-ism” (vilket ungefär betyder att vara ”vaken” och medveten om sociala orättvisor och ojämlikhet, i synnerhet rasism och sexism), till exempel kring frågan om ickebinära pronomen i det franska språket. 
Le Pens potentiella seger i valet kommer att leda till en institutionalisering av extremhögern och innebär livsfara för alla som hon och Nationella Samlingen ser som sina fiender. 

Emmanuel Macron har chansen att bli den första presidenten att sitta en andra mandatperiod sedan år 2002. Han började sin karriär som ”liberal centrist” i det socialdemokratiska Socialistpartiet och grundade sedan partiet Framåt! år 2016 i ett försök att samla vänster- och högerpolitiker i ett mittenparti. 
Sedan dess har han svängt alltmer åt höger och drivit en nyliberal politik med nedskärningar, skattelättnader åt de rika samt attacker på arbetsrätten. Det enorma missnöjet mot Macrons ekonomiska politik exploderade år 2018-2019 i form av proteströrelsen Gula Västarna som först kritiserade ett förslag om att höja bensinpriset, men som snabbt kom att kräva Macrons avgång och ett franskt systemskifte. Protesterna besvarades med brutalt polisvåld. 

Jean-Luc Mélenchon hade en liten chans att bli den första vänsterkandidaten att ta sig till andra omgången sedan valet 2012, men kom trea i slutändan. Han grundade partiet Det Okuvade Frankrike (LFI) 2016 och jämfördes ofta med Corbyn i Storbritannien och Sanders i USA, men är generellt sett mer kontroversiell i sina uttalanden är de två. 
Bland annat föreslår han skapandet av en ny konstitution som avskaffar privatägande av kapital för att ”skydda Frankrike från finanskapitalets makt”, och hans valkampanj ”En ny värld är möjlig” inkluderar krav på gratis kollektivtrafik, höjd minimilön och gratis skolmat samt ett förstatligande av medicinproduktionen och energisektorn. 
Samtidigt är han nationalist och positiv till att kategoriseras som vänsterpopulist, och har gjort flera rasistiska och antisemitiska uttalanden de senaste åren, samt att han stödjer både Rysslands annektering av Krimhalvön och motsatt sig alla förslag till samarbete mellan EU och Ukraina. 
Som svar på kritiken mot sin Putin-relativism har han reflexmässigt svarat ”Ryssland är inte ett hot mot andra länder, det är USA och Nato som är aggressiva”, ända fram till i början av april då han motvilligt uttalat sig emot Putins agerande. 

Att valet på många sätt har beskrivits som redan avgjort sedan flera månader tillbaka visar på bristen på verkliga vänsteralternativ för arbetarklassen att organisera sig i. Som RS systerparti i Belgien, PSL/LSP, skriver: 
”De första månaderna med Mélenchons LFI var exemplariska. De använde sin ställning i parlamentet för att stimulera den sociala kampen mot den arbetarfientliga politiken, vilket den traditionella vänstern och fackledningarna vägrar göra, som till och med ledde till att flera fack organiserade strejkdagar och aktioner. Efteråt koncentrerade LFI sig mer på parlamentariskt oppositionsarbete, med fortsatt stöd till kampen men färre initiativ att organisera den. 
Vårt stöd för LFI-strategin är inte okritiskt, långt därifrån. Men liksom 2017 går förslagen i programmet i rätt riktning. Tillsammans med kampanjens dynamik bidrar de till den nödvändiga politiska omvärderingen av arbetare och ungdomar efter år av besvikelse och förtvivlan. Med potentialen att nå ut till delar av samhället som i åratal har vänt sig bort från politiken.
En kandidatur som endast tjänar till att främja ett program och idéer kan vara intressant vid vissa tillfällen. Men frågan idag är vad som kan stärka klasskampen och bäst profilera behovet av samhällsförändring.”

Valets andra omgång hålls den 24 april, och det är mellan högern och extremhögern. Det visar på behovet av att bygga ett verkligt alternativ för arbetarklassen att organisera sig kring, med ett internationalistiskt och socialistiskt program, som kämpar för ett helt annat ekonomiskt och politiskt system, av och för arbetarklassen, utanför den borgerliga parlamentarismens ramverk.