Nato – en historia i blod och maktspel

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Nato bildades 1949 och har sedan dess tjänat USA-imperialismens intressen, först i Europa och numera globalt. Det handlar om makt – ekonomiskt, politiskt och militärt.

Nato har byggts upp under lång tid, men dess viktigaste period är tiden efter 1990, då det stalinistiska systemet i Sovjet och Östeuropa kollapsade. Nato inledde en period av snabb expansion österut som skulle garantera fred och säkerhet. Denna påskyndades av högerregeringar i de östeuropeiska länderna, som kunde utnyttja minnet av stalinismens förtryck, och av de storföretag som har den verkligen makten i EU.
Men Natos löften om fred har inte förverkligats, vilket tydligt visats av Putins brutala invasion och krig i Ukraina. Det fanns också en tvekan hos imperialismen innan expansionen. USA:s dåvarande utrikesminister Warren Christopher varnade 1994 för att den kunde producera ett nyimperialistiskt Ryssland.
Nato inledde därför samtidigt med utvidgningen till nya länder ett samarbete med Ryssland, som kulminerade under det USA-ledda kriget i Afghanistan, men fortsatte ända fram till 2014, då Ryssland annekterade Krim. Västs olika sanktioner och ökade militära uppladdning sedan dess har förstås utnyttjats maximalt i Putins nationalistiska propaganda.

År 2021 spenderade Natoländerna totalt över 10 000 miljarder kronor på militären, varav USA står för 70 procent. Bara 17 länder har en BNP större än Natos militärutgifter. 30 miljarder kronor går till högkvarteren och dess 4 000 anställda.
Ett viktigt faktum är att USA efter Vietnamkrigets katastrof allt mer sällan använder egna marktrupper som riskerar stora förluster. Flygbombningar och missiler dominerade både i Afghanistan 2001 och Libyen 2011, samt i insatserna mot ISIS i Syrien. Krig på marken har förts genom ombud.
För USA-imperialismen är idag den kinesiska imperialismen dess viktigaste konkurrent och fiende. Det nya kalla kriget går för Washington ut på att tvinga regeringar, som den svenska, in i USA:s fålla.

Här är viktiga årtal i Natos historia:

1949
Nato bildas. De första 12 medlemsländerna är Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA.
Nato var en politisk allians för att stärka de efter andra världskriget kraftigt försvagade borgarklasserna i västra Europa. Inom arbetarklassen och de breda massorna fanns starka stämningar, i t ex Frankrike och Italien direkt revolutionära, färgade av kapitalismens 30-talskris, kriget och kampen mot fascismen. Sovjetunionens roll i segern mot Nazi-Tyskland påverkade också, trots det stalinistiska systemet.
USA-imperialismen ingrep med kapital och politisk uppbackning för att rädda kapitalismen i Västeuropa och därmed skydda sina egna intressen. Det hade stark förankring i USA:s storföretag för vilka Europa är en stor marknad. Nato riktades främst mot Sovjet, men syftade även till att begränsa återkomsten av ett starkt Tyskland. Både Väst och Öst accepterade delningen av Tyskland i varsin intressesfär. Under hela det kalla kriget var USA den avgörande makten i Västeuropa.

1951
Nato får en tydligare militär karaktär, med en överbefälhavare, gemensamt högkvarter och kommandostruktur. Den högsta militären har sedan dess varit en general eller amiral från USA. Sedan dess har militär utrustning standardiserats inom Nato, under de facto USA-ledning.
Bakom den ökade militariseringen ligger Koreakriget, som då hade inletts. USA-imperialismen ansåg att krig mot Sovjetunionen kunde utspelas även i Europa och andra delar av världen. Den synen ledde senare till det förödande Vietnamkriget.
I själva verket var Moskva inte ute efter expansion. Stalins styre (han avled 1953) hade etablerat ett system där kapitalismen var ersatt med en byråkratisk planering. Politiskt var det en totalitär diktatur, ett system som behölls till kollapsen 1989-91. Ledningens främsta mål var att behålla makten, det vill säga status quo, inte revolter och oroligheter.

1952
Grekland och Turkiet går med. Det är två av flera medlemsländer som styrts av militärdiktaturer (Turkiet senast 1980, Grekland 1967-74). Av ursprungsländerna var Portugal en diktatur fram till revolutionen 1974.

1955
Först 10 år efter andra världskriget erkänns Västtyskland som en egen stat och blir medlem i Nato. Samma år bildar Sovjetunionen och staterna under dess kontroll i Östeuropa en egen militärallians, Warszawa­pakten.

1982
Sju år efter Francodiktaturens fall blir Spanien medlem i Nato.

1989-91
Stalinismens kollaps i Sovjetunionen och Östeuropa blir ett faktum. Kapitalismen återupprättas, oligarker och västföretag plundrar länderna.

1992
Natos första militära operation påbörjas i före detta Jugoslavien (i det inbördeskrig som rasade i Bosnien-Hercegovina) med upprätthållande av vapenembargot och flygförbudszon, vilket tre år senare följdes av Natos bombangrepp mot bosnienserbiska styrkor.

1994
Nato lanserar Partnerskap för Fred, ett samarbete med länder i Östeuropa, men även Ryssland och Sverige. Washington tvekar om Natoutvidgning.
Samma år utför Nato sina första direkta krigsinsatser i eget namn, när stridsflyg skjuter ner plan över Bosnien.

1997
Ryssland knyts nu närmare Nato, med ett Nato-ryskt avtal med bland annat ett gemensamt råd i Natos högkvarter och 19 områden för samarbete. Så sent som i oktober 2021 tvingas de sista ryska diplomaterna lämna högkvarteret. Även för Ukraina bildas ett motsvarande råd.
Detta år utvidgas Nato med Tjeckien, Ungern och Polen.

1999
Natos andra stora krigsinsats är bomberna över Serbien, en operation som omfattar över 1 000 stridsflygplan mellan mars och juni. Bomberna uppskattas ha dödat drygt 1 000 serbiska soldater och omkring 500 civila.

2001
Kriget i Afghanistan inleds efter terrordåden i USA den 11 september, då Natos artikel 5 om gemensamt försvar för första gången används. Alla Natoländer och alla deltagare i Partnerskap för Fred, inklusive Sverige, deltog i Afghanistan. År 2003 får Nato den formella ledningen över trupperna, som kallas ISAF. År 2015 tar Nato över i eget namn.
Upp till 150 000 soldater och ett krig i 20 år slutade med Västmakternas reträtt och talibanernas återkomst 2021.

2004
Den största utvidgningen i östra Europa, med Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

2008
Natos toppmöte i Bukarest, Rumänien, deklarerar att Ukraina och Georgien så småningom skulle bli medlemmar. Det spelar en viktig roll i kriget mellan Ryssland och Georgien som sedan följde.

2009
Albanien och Kroatien blir med i Nato.

2011
Natos nästa bombkrig är i Libyen, under åtta månader. Påstådda löften om att försvara demokrati och människoliv slutade i extrem nöd, misär och ett krigstillstånd som har pågått sedan dess. Även här deltar Sverige med JAS-plan och officerare i olika högkvarter.

2012
Även i början av 2010-talet skrev Ryssland och Nato under nya avtal. År 2012 gick Ryssland med världshandelsorganisationen WTO för att ytterligare integrera landets ekonomi med Väst.
Samma år inledde USA under president Obama en vändning till Asien, ett första steg mot det nya kalla kriget mot Kina. De senaste åren har Nato, ursprungligen en allians över Atlanten, vänt sig allt mer mot Kina. Även den stora insatsen med vapen till Ukraina ska ses som en varning till Peking.

2014
Ryssland annekterade Krimhalvön och de militära striderna i Donbass inleddes. Nato svarade med att installera nya högkvarter i åtta av Rysslands grannländer i östra Europa, samt inleda militär utbildning och sända utrustning till Ukraina.

2017
Som ny president uttalar Donald Trump att Nato är förlegat och ökar pressen för större militärutgifter. Samtidigt stationerar Nato ut 4 500 soldater i de baltiska länderna och Polen.

2018
USA skickar mer avancerade vapen i Ukraina, som missiler att användas mot stridsvagnar, för striderna i Donbass. Ukraina bjuds in att delta i militärövningar med Nato.

2020
Nordmakedonien blir medlem.

2022
Ryssland invaderar Ukraina. President Biden meddelar att USA inte kommer att delta militärt, men lovar 40 miljarder dollar till Ukraina. Idag (maj 2022) har Nato 40 000 soldater i östra Europa, tio gånger fler än när kriget började den 24 februari.