”Vad händer mig som kvinna om jag utvisas till Afghanistan?”

av Ann-Christine Holmström // Artikel i Offensiv

Offensiv har pratat med Zahra, Dani och Zeija som berättar sina historier. De har gemensamt att de har flytt från det talibanstyrda Afghanistan och söker asyl i Sverige.

Dani och Zahra kom ifrån sin lillebror och mamma i Grekland, men har kunnat återförenas i Sverige, medan Zeija har med sig delar av sin familj. Dani och Zahra har fått två avslag och kommer förmodligen att få ett tredje avslag, vilket innebär att de ska skickas tillbaka till Afghanistan. Zeija har överklagat sitt avslagsbeslut.
I Afghanistan måste kvinnor bära burka, får inte gå ut utan ett manligt sällskap, får inte studera eller jobba – de ska gömmas undan. Barn/unga kvinnor tvingas in i äktenskap med äldre män, våldtas och misshandlas. Många kvinnor blir sexslavar åt talibanerna; protesterar man riskerar man att dödas.
– Det finns ingen framtid för kvinnor så länge talibanerna styr. Det finns ingen jämlikhet, kvinnorna blir berövade på mänskliga rättigheter som i Europa tas för givet. Många kvinnor begår självmord eftersom deras öde är ett helvete, berättar Zahra.

Dani berättar att unga män tvångsrekryteras av talibanerna för att bli soldater, och barn tas från sina familjer. Män ska ha långt skägg och vissa kläder som påtvingas folket.
– De tvingas att döda, det är fruktansvärt. Talibanerna förvränger det som står i Koranen och lär ut motsatsen till unga pojkar, säger Dani.
Zahra berättar att det är inte tillåtet med musik, instrument, sång eller konst. Att använda djur och människor i reklam är förbjudet.
– Talibanerna är grymma människor som dödar för minsta sak, det går inte att leva i Afganistan längre. Vad händer med mig som kvinna om jag måste åka dit? Jag har bara Dani då, ingen annan familj eftersom de får stanna kvar i Sverige. Jag har jättemycket stress och mår väldigt dåligt. Jag vill vara tillsammans med min familj och kunna leva ett bra liv där jag är trygg och kan utbilda mig, säger Zahra.
Dani säger att framtiden osäker.
– Jag hoppas vi får positiva besked, men det ser inte ut som det. Jag har också mycket stress och mår dåligt. Jag har blivit av med mitt arbete som jag hade här i Boden, så det är knapert med pengar för oss.

Zeija kommer också från Afghanistan, men har bott 17 år i Iran. De är en familj på sju personer, varav de tre yngsta barnen bor kvar hemma. Resten har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd, men Zeija har fått avslag. Zeija berättar att han och byn som de bodde i tillhörde det politiska partiet Hezb-e Wahdat. De är hazarer och talibanerna accepterar dem inte.
– Jag var så rädd att jag under 2013-2014 valde att hellre att kriga i Syrien mot IS än att skickas tillbaka till Afghanistan. Talibanerna accepterar inte att man krigar för ett annat land.
Zeija berättar att hans dotter inte ville ha hijab och att hon ville flytta och bo själv.
– Det accepterades inte av min släkt och de ansåg att jag hade dragit skam över familjen som tillät det.
Zeija berättar att det är en väldigt svår situation i Afghanistan och det är svårt att kunna leva där på många olika sätt.
– När min familj räknas som flyktingar och har fått tillfälligt uppehållstånd, men inte jag – vad är det som egentligen avgör vem som är flykting? Jag har små barn att ta hand om, jag kan inte återvända till ett land där mitt liv är i stor risk. Ett av mina barn har en funktionsnedsättning, vilket kräver mycket engagemang från mig och min fru. Att lämna dem finns inte på kartan.

Det pågår ett folkmord på hazarer, den grupp Dani, Zahra och Zeija tillhör. Att ha levt i Europa ses som dåligt enligt talibanerna och ännu en anledning till att döda dem.
Hazarer är en av många minoriteter som sedan urminnes tider har blivit förföljda, torterade, misshandlade och dödade, vilket bara fortsätter. Sverige måste ge asyl till alla från förtryckets Afghanistan.
Vad som händer med Zahra, Dani och Zeija är osäkert, men vi kommer att slåss för dem med allt vi har.