Krönika: ”Dags för aktiv kamp mot rasismen”

av Katja Hildén // Krönika i Offensiv

Jag hade tänkt skriva en galghumoristisk krönika om den sjuka sjukvården, men exakt en vecka efter att SD firar sin triumf som formellt eller informellt delaktig i kommande regering rann plötsligt all skämtsamhet ur mig och ersattes med en släng av politisk depression.
Många av oss som har varit med ett tag ser 2010 års val som det egentliga ödesvalet då SD kom in i riksdagen. Då stod det klart att den nyliberala och rasistiska politiken obönhörligt kommer att driva fram SD till ett regeringsparti om inte det politiska motståndet radikalt ändrade karaktär, vilket det inte gjorde.
Och idag är vi många i alla åldrar som hoppas på att den senaste veckans antirasistiska demonstrationer runtom i landet blir startskottet för en kraftfull antirasistisk mobilisering.

I Sverige har majoriteten av riksdagspartierna påstått sig vara antirasistiska, samtidigt som de har fört en politik som ökat klassklyftorna och slaktat den allmänna välfärden och helt iskallt utnyttjat flyktingar som syndabock. Det går inte att tala om människor på flykt i termer av ekonomiskt belastande volymer och kräva andrum för Sverige mitt i en av vår tids största flyktingkatastrofer och samtidigt vara antirasist.
Det går inte att anklaga de mest strukturellt diskriminerade som skuld till de samhällsproblem som den ultrablå politiken har orsakat och samtidigt vara antirasist. Rasism är handlingar, politik och regelverk, och dess syfte är att splittra oss i kampen för allas vår rätt till demokratisk kontroll av produktionsmedlen, vilket är förutsättningen för en fördelningspolitik utifrån faktiska behov och inte ägarklassens fanatiska profitjakt.
Till skillnad från andra länder har Sverige alltmer övergett strejken som politiskt redskap i kampen för ökad demokrati. Socialmoderaterna inskränkte till och med strejkrätten. Det bara lyfter behovet av verkligt demokratiska och kämpande fack, utan någon fackbyråkrati som kväver alla initiativ till kamp.

Men trots högerns avsikt att tabubelägga strejken som politiskt redskap är och förblir den ett av arbetarklassens mest kraftfulla redskap då den sätter grus i förtryckets – kapitalets – maskineri. Och mycket riktigt har arbetarklass med utländska rötter länge talat om att organisera strejker för att visa hur beroende samhället är av deras ofta livsviktiga arbete.
Jag hoppas att alla antirasister sluter upp i sådana strejker och inte tvingar de som står direkt i skottlinjen för Brunklövern att dra det tyngsta lasset.
För just det är skillnaden mellan att passivt stödja förtrycket och aktivt bekämpa det.