Ukraina: En vändpunkt i kriget?

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Betyder de ukrainska offensiverna runt Charkiv och i söder att kriget har ändrat karaktär? Hur hårt pressade är Putin och de ryska trupperna? Vad blir effekten på politik och ekonomi internationellt?

Att den ukrainska armén på bara några dagar kunde återta den viktiga staden Izium, driva bort de ryska trupperna från hela Charkivregionen och sätta press på fronten i Donbass förutsågs inte av någon. Flera bedömare avrådde snarare från en ukrainsk offensiv och utgick då ifrån att det handlade om att återta staden och regionen Cherson i söder.
Den största truppinsatsen från Ukraina har också gjorts i söder, mot de 20 000 ryska soldater som finns i Cherson, på den västra sidan av floden Dnepr. Men det är den parallella, mindre, insatsen i nordöst som har gett de spektakulära resultaten. Från den 5 september, då offensiven inleddes, och en vecka framåt, återtogs upp till 8 000 kvadratkilometer från den ryska ockupationsmakten, som flydde i närmast panik och lämnade såväl vapen, ammunition och fordon som ännu varm mat efter sig. President Zelenskyjs rådgivare Oleksiy Arestovych kommenterade att ”Efter USA är Ryssland den största leverantören av fordon till den ukrainska armén”.
Det område som har erövrats är större än vad Ryssland har ockuperat på fem månader. Möjligheten till seger för Ukraina diskuteras nu i Kiev och i Väst.
I Izium har massgravar upptäckts, med över 400 offer varav många har torterats. De ryska ”befriarnas” brutalitet står återigen klar när de tvingas retirera, liksom tidigare från områden norr om Kiev. Fler massakrer och massgravar kommer att bli kända.

Sedan den ryska invasionen inleddes den 24 februari har enligt FN 5 827 civila dödats och 8 421 skadats, där båda siffrorna mest troligt är underskattningar, särskilt i ockuperade områdena.
Efter Izium har insatsen avtagit, även om de ukrainska styrkorna öppnat möjligheter att fortsätta mot Severodonetsk och Lysychansk, städer som Ryssland intog i början av juli vilket innebar att hela Luhanskregionen stod under rysk kontroll. Sedan dess har de ryska styrkorna avancerat extremt långsamt och inte uppnått Putins uttalade mål att ta kontroll över hela Donbass (Luhansk och Donetsk).
Militära bedömare i Väst bedömer att detta är en vändpunkt, men varnar för tron om att kriget är över. Dagens Nyheter den 20 september refererar till den mest anlitade svenske experten: ”Under de senaste dagarna har det kommit uppgifter från olika håll runt om i Ukraina om pågående strider. Men Joakim Paasikivi tycker att det i nuläget är svårt att bilda sig en uppfattning om hur läget ser ut till exempel i Donbass.”
I Donbass finns också delar av befolkningen som står på Rysslands sida. The Economist rapporterar om en ”ilsken folkmassa” i Izium som gav Zelenskyj skulden för kriget.

Hittills har Ryssland svarat med raketattacker mot infrastruktur och civila mål, samt fortsatt artilleribeskjutning och försök till framryckning i Donetsk runt staden Bakhmut. De ryska försvarslinjerna runt Cherson och i Luhansk har förstärkts, medan den ukrainska armén siktar in sig på att skära av ryska underhållslinjer.
I Ryssland har bakslagen i Charkiv lett till öppen diskussion i media, där krigshökar som ”kommunistpartiets” ledare Guennadi Ziouganov uppmanat till allmän mobilisering, och att kriget ska kallas krig och inte en ”specialoperation”. Hittills har Putin motsatt sig detta, antagligen av flera orsaker. En allmän mobilisering skulle vara att erkänna felbedömningen att kriget skulle bli kortvarigt, den skulle vara impopulär och dyr, samtidigt som värnpliktiga soldater inte skulle ha tillräcklig utbildning och kvalitet.
Medan ukrainska soldater motiveras av motstånd mot invasionen och försvar av sina hem har de ryska trupperna mobiliserats med pengar. ”Rysslands president Vladimir Putin förlitar sig i allt högre grad på irreguljära frivilliga styrkor och proxy­styrkor istället för på konventionella enheter och formationer i Ryska federationens väpnade styrkor”, skriver Institute for Study of War i en av sina dagliga rapporter och analyser.

Den ökända Wagnergruppen, som leds av Putins vän, oligarken Jevgenij Prigozjin, har enligt SVT nyligen rekryterat 3 000 fångar till sina styrkor i Ukraina. Prigozjin framställs av ryska krigshökar som den som kan vända kriget. Andra krav som har ökat är att ”republikerna” i Luhansk och Donetsk officiellt ska anslutas till Ryssland, likt Krim 2014. Planer på ”folkomröstningar” i Cherson och andra områden har skrinlagts efter den ukrainska offensiven.
Officiellt har Ryssland inte givit upp sitt mål om att ta kontroll över hela Ukraina, även om insatserna sedan april inriktats på Donbass och Svarta havskusten. Nu i början av hösten har Ryssland gjort nya vapenköp från Iran och Nordkorea.

Globalt har kriget kraftigt skärpt de imperialistiska motsättningarna, liksom regeringarnas nationalism och militarism.

Hur var offensiven möjlig? Från dag ett har moral och motivation varit överlägset starkare på den ukrainska sidan. Ryska soldater och även officerare har vittnat om hur de inte ens informerats att de var på väg till ett krig. I början av kriget var de ryska kolonnerna öppna måltavlor och senare har deras utrustning inte varit lika modern som på den ukrainska sidan. Under sommaren och hösten har Ukraina haft fler soldater i strid. Ryssland har förlorat omkring en tredjedel – döda eller sårade – av de 200 000 soldater som inledde kriget, medan Ukraina inte har några problem att mobilisera till en armé med hittills hög stridsmoral som nu stärkts ytterligare.
Att kriget också är en del av den globala kraftmätningen mellan imperialistiska makter är en avgörande förklaring till den senaste krigsutvecklingen. För USA-imperialismen och dess juniorpartner EU förs kriget för att pressa tillbaka och tillfoga den ryska imperialismen ett nederlag – och som en kraftig varning till Kina. Det andra kalla kriget mellan USA-imperialismen och den kinesiska imperialismen med dess ”pro-ryska neutralitet” är fortsatt prioritet på båda sidor.

Ett av Västimperialismens huvudorgan, The Economist, förklarar:
”USA och andra vänskapliga stater har skickat raketer med tillräcklig räckvidd och precision för att ändra villkoren för strid. Ukraina kan se och på ett tillförlitligt sätt träffa fiendens ammunitionslager, kommandocentraler och logistiska knutpunkter långt bakom frontlinjerna, vilket Ryssland inte kan. Rysslands förmodade luftöverlägsenhet har undertryckts av mobilt luftförsvar. Och medan Ryssland håller på att minska sina vapenlager blir Ukrainas vapenlager både rikligare och kraftfullare, eftersom överlägsen Nato-utrustning ersätter den gamla Warszawapaktsutrustningen”.
Dagens Nyheter sammanfattar: ”Sent i torsdags kom även beskedet att USA satsar ytterligare 600 miljoner dollar, motsvarande nästan 6,5 miljarder kronor, på militärt stöd till Ukraina. Bland annat kommer de ukrainska styrkorna i öst att få mer ammunition.”
Det är det 21:a vapenpaketet från Washington till Kiev sedan kriget bröt ut i februari. Enligt det amerikanska utrikesdepartementet har USA nu lagt 15,8 miljarder dollar – alltså nära 170 miljarder kronor – i militärt stöd till Ukraina. Och Vita huset har trappat upp insatserna rejält sedan början av augusti”. DN-artikeln jämför detta med det ”normalt” största militära stödet från USA, 3,3 miljarder dollar till Israel.

Att Ukrainakriget också är USA:s, Natos och EU:s betonas allt mer av det kapitalistiska etablissemanget. Framgångarna för Ukraina de senaste veckorna är ”en seger för Bidens utrikespolitik”, skrev en ledande krönikör i Washington Post, EJ Dionne Jr, refererar DN. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ägnade större delen av sitt årliga tal till Europaparlamentet om Läget i unionen till kriget:
”Europa har från första dagen stått på Ukrainas sida. Med vapen. Med medel. Med gästfrihet för flyktingar. Och med de hårdaste sanktionerna som världen någonsin har sett. Hittills har Team Europa gett mer än 19 miljarder euro i ekonomiskt stöd. Och då har vi inte räknat med vårt militära stöd”.
Hon betonade att den ukrainska armén strider för EU, och för ”demokrati mot autokrati”. Att EU samtidigt uppvaktar diktaturerna i Qatar och Saudiarabien för att köpa gas och olja understryker hyckleriet i deras argument. För Väst handlar det om att begränsa rysk imperialism, inte om demokrati. Natos Jens Stoltenberg har också på nytt understrukit den militära alliansens prioritet: ”Genom att se till att Ryssland, president Putin, inte vinner i Ukraina ökar vi också vår egen säkerhet och stärker alliansen”.

I Tyskland ökar trycket på att skicka stridsvagnar till Ukraina, något som även USA överväger. Sedan tidigare finns planer i USA att möjligen förse Ukraina med stridsflyg, något USA nekade till i början av kriget. Samtidigt behåller USA och Nato linjen att Ukraina inte ska angripa mål inne i Ryssland. Kiev har också förnekat inblandning i de attentat som skett i Ryssland, och även på Krim. Partisanattacker med bomber och minor, som även dödar civila, pågår också i de ryskkontrollerade delarna av Donbass.
Västimperialismen vill se Ryssland besegrat i Ukraina, men undvika att kriget utvidgas utanför landets gränser. Det finns en oro över hur Putin kommer att svara, med risk för upptrappning med kemiska vapen eller till och med kärnvapen, även om det inte är det mest sannolika nu. Hökar på Västsidan, som högerregeringarna i Polen och Baltikum, argumenterar för upptrappade militära insatser.
Kriget är än så länge långt ifrån över. I Ryssland dominerar krigshetsarna debatten, utan att på allvar hota Putins makt. Kanske kan också protesterna mot kriget så småningom åter ta fart. En lokal stadsdelsnämnd i Sankt Petersburg har fått uppmärksamhet för sitt krav att Putin ska ställas inför krigsrätt:
”Jag har fått nästan enbart positiva reaktioner. Det väntade jag mig inte alls. Jag trodde att jag skulle få en massa hot av folk som stöder den så kallade specialoperationen. (…) Folk vill fotografera sig med mig på gatan”, säger initiativtagaren Dmitrij Paljuga till DN. Deras upprop folkuserar mest på hur Ryssland drabbas av kriget.

I Ukraina betyder framgångar på krigsfältet för tillfället mest troligt att Zelenskyjs regering har fått ett än större stöd. Hoppet om en militär seger och ett slut på kriget ökar. Men Ukrainas arbetare och fattiga kan inte lita på Zelenskyj och hans allierade i Västimperialismen. EU, som lovar tätare band, och IMF, som kommer med nya så kallade stödpaket och krav, kommer att lägga krigets stora kostnader på den ukrainska befolkningen.
Redan har regeringen avskaffat arbetsrätten för 94 procent av landets arbetare enligt den internationella fackliga federationen ITUC och genomfört privatiseringar. Arbetarklassen och vänstern måste organisera sig självständigt, med ett program för kamp, internationalism och arbetarstyre, inklusive rättigheter för alla minoriteter. Den globala kapitalismens kriser hade redan innan kriget förödande konsekvenser för Ukrainas arbetande befolkning. Risken för krig kommer inte att försvinna efter ett eventuellt avtal längre fram, lika lite som avtalen 2014 ledde till fred.
Globalt har kriget kraftigt skärpt de imperialistiska motsättningarna, liksom regeringarnas nationalism och militarism. Nya konflikthärdar väntar i takt med den ekonomiska krisen och den fördjupade kampen om energitillgångar.
På toppmötet nyligen i Uzbekistan tvingades Putin hänvisa till att Kinas Xi Jinping hade ”frågor och oro” om kriget i Ukraina, även om Xi Jinping kallade Putin för sin ”gamle vän”. För Peking, och särskilt Xi Jinpings enpersonsdiktatur, vore ett nederlag för Ryssland ett stort bakslag, samtidigt som den kinesiska diktaturen inte vill dra på sig sanktioner från Väst och därför har avstått från militärt stöd.

Kriget i Ukraina är en del av det kapitalistiska systemets mycket allvarliga och djupa kriser under 2020-talet. Det finns ingen annan lösning än arbetarklassens gemensamma kamp mot kapital, imperialism och militarism, för ett helt annat demokratiskt socialistiskt samhällssystem.