Varför ökade SD i glesbygden?

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

I eftervalsrapporteringen konstaterades det att SD har vunnit röster i glesbygden. Förklaringen av vissa förståsigpåare var att folk i småbyar knappt har sett en invandrare och därför var rädda för dem och därmed lätt tog till sig SD:s antiflyktingpropaganda. Det kunde kanske stämma för 20 år sedan, men knappast efter 2015 och den stora flyktingvågen.

Under 2015 upplevde många småbyar på landsbygden ett uppsving. Många tomma lägenheter i förut tomma hyreshus togs i anspråk av Migrationsverket som flyktingboenden. Det lyste i förut mörka fönster, affären fick ett uppsving, skolan kanske räddades, barn var ute och spelade fotboll på eftermiddagarna, det var liv och rörelse. Det sågs som något positivt.
Så kom bakslaget. Migrationsverket skulle dra ner och lägga ner kontor. Enligt Migrationsverket måste flyktingar bo så nära deras kontor som möjligt. Alltså måste flyktingarna flytta från de byar de har bott i kanske två år. I många byar försökte byborna få Migrationsverket att ändra sig och låta flyktingarna bo kvar tills deras ärenden var utredda.
I Malå i Västerbottens inland, en ort med ca 2 000 invånare, har man gått ett steg längre. Där samlas människor varje lördag sedan mer än ett år tillbaka i protest mot flyktingpolitiken i allmänhet och behandlingen av de afghanska flyktingarna i synnerhet. Mellan 10 och 40 personer samlas varje lördag i regn och rusk, i solsken, i temperaturer från +25 till -25.

Hur kan det då komma sig att SD fick så många röster i glesbygden? Ta den by som vi flyttade in i för 27 år sedan som exempel. Då fanns i byn affär, post, bank, distriktssköterskemottagning, skola, förskola, bibliotek, pizzeria och frisör. Nu finns förskola och frisör kvar.
Dessutom har bussturer dragits in. Fem flerfamiljshus har rivits och de återstående har sålts till privata intressenter med ett försämrat underhåll som följd. Behöver vi nu köpa en liter mjölk måste vi åka 1,5 mil. Vi bor på bekvämt pendlingsavstånd till Östersund och har regelbunden tågförbindelse med staden. Det finns många som har längre avstånd och står utan tågförbindelse.
För några veckor sedan kunde vi exempelvis läsa om invånare i Frostviken i nordvästra Jämtland som har 15-20 mil enkel resa för att besiktiga bilen. Bensinmacken OK stängde nyss tillfälligt den enda bensinstationen i centralorten Gäddede för renovering. Nu måste invånarna åka till Stora Blåsjön för att tanka. Dit är det 4,5 mil. Många arbetar på orten, och många är pensionärer.

Det som behövs i våra glesbygder är bättre kollektivtrafik, bättre kommunal och annan service, som affär. Inget parti tog upp dessa frågor. SD lovade en rejäl sänkning av drivmedelspriserna. (6,50 kr/liter för bensin och 10 kr/liter för diesel). Det vann de många röster på.
Det handlar inte om främlingsfientlighet i första hand. Det handlar om den känsla av övergivenhet och hopplöshet som många i våra glesbygder känner. Med stora skogar och vattenkraft är det bygder som har bidragit till Sveriges välstånd utan att känna att man har fått något ut av det.
Efter 30 år av nedskärningar oberoende av vilka som har suttit vid makten är det inte underligt om folk börjar få nog, men de vet inte vart de ska vända sig för en förändring. SD lyckades exploatera den känslan.