Farlig upptrappning av kriget

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Den senaste veckan har kriget i Ukraina trappats upp. Ukrainas framgångar i Luhansk- och Cherson-regionerna och sprängningen av den ryska Kerch-bron till Krim har besvarats av ett ryskt missilregn över hela Ukraina, och ett försök från Putin att involvera Belarus i kriget.
Ryska hot om taktiska kärnvapen har besvarats av USA:s president Biden med att vi nu har det ”största hotet om Armageddon” sedan Kubakrisen 1962.

Situationen visar på en allvarlig risk att kriget utökas, även om användandet av kärnvapen fortfarande är osannolikt.
Från Putins sida handlar agerandet på slagfältet lika mycket om inrikespolitik som krigsstrategier. Efter framgångarna för den ukrainska offensiven, problemen och protesterna mot mobiliseringen av vanliga ryssar till kriget och nu senast sprängningen av den nya bron mellan Ryssland och Krim var han tvungen att svara på något sätt. Från ryska krigshökar växer kritiken mot hur kriget genomförs.
Resultatet var över hundra kryssningsmissiler och drönarattacker mot cirka 20 ukrainska städer. Omkring 70 träffade något mål, de flesta civila eller infrastruktur. Attackerna är fruktansvärda och kan inte kallas något annat än terrorbombningar, med ytterst begränsat militärt syfte. Istället handlar det om att sprida skräck bland befolkningen i Ukraina och ”visa handlingskraft” inför krigshökarna på hemmaplan, vilket tillsättandet av ännu en ny general (Surovikin) som ansvarig för Ukrainakriget är ett annat exempel på.
De ryska attackerna följdes omedelbart av att Väst lovade att snabbt, ”inom några dagar,” leverera bland annat avancerade luftvärnssystem till den ukrainska regeringen samt aviserade en beredskap att införa nya ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Att krigsutvecklingen skulle vända på kort sikt är osannolikt. Ända sedan krigets början har Rysslands styrka tunnats ut, både vad gäller personer och utrustning – på den ukrainska sidan är det tvärtom. Oemotsvarat militärt stöd kommer från USA och Väst, som ser en chans att knäcka en imperialistisk rival och skicka en allvarlig varning till imperialistiska Kina.
Den ryska militären plågas dessutom av korruption och kaos – det finns inte ens enkel utrustning som kläder och skyddsutrustning till de 200 000 personer som uppskattas ha mobiliserats.
Det är förmodligen i ett försök att hantera det problemet som Putin och Belarus diktator Lukasjenko den 10 oktober meddelade att de planerar en gemensam militär styrka för att ”försvara unionen” (Ryssland och Belarus ingår formellt i en union mellan staterna). Enligt en journalist vid den ukrainska tidningen Kyiv Post finns det vittnesmål om att tiotusentals nymobiliserade ryssar redan har skickats till Belarus, något som Ukrainas underrättelsetjänst tidigare har varnat för.

Att Ryssland skulle öppna en ny front genom en attack från norr på Ukraina med hjälp av Belarus är dock osannolikt – Putins problem är att fronten redan är för lång. Om uppgifterna stämmer är möjligen planen istället att försöka ”låsa fast” ukrainska styrkor vid gränsen mot Belarus för att förhindra ukrainska förstärkningar till östra eller södra Ukraina.
En annan möjlighet är att ryska mobiliserade soldater tränas och utrustas för att sedan skickas tillbaka, eventuellt tillsammans med belarusiska soldater, för att strida i östra eller södra Ukraina.
För Lukasjenko handlar det om att balansera på en knivsegg. Det är bara två år sedan han nästan störtades av ett folkligt uppror från landets arbetare och unga – om unga belarusier kastas ut i ett meningslöst krig kan det utlösa nya massprotester. Samtidigt är det till stor del tack vare Putins stöd som Lukasjenko sitter kvar.

Att Ryssland blir indraget i ett långvarigt krig – ett ”ryskt Vietnam” – kan Väst cyniskt nog föredra framför en snabb ukrainsk seger.

Även om Putin skulle lyckas träna och utrusta nya mobiliserade soldater – vilket kan ta månader – är det inte alls säkert att det gör någon större skillnad. Redan är de ryska soldaternas ovilja att strida ett av de största problemen. Att ryska män utan förvarning slits från hem och familj i en allmän mobilisering lär inte stärka krigsviljan. Att många fler ryssar har flytt landet på grund av mobiliseringen än vad som mobiliserats säger något om stämningen.
Samtidigt är en ukrainsk seger långt ifrån säker. Ryssland har trots allt stora reserver att sätta in. Till det ska läggas frågan om vad som är USA:s och Västs intressen, de som hittills har levererat de vapen som har varit en av förutsättningarna för den ukrainska offensiven?

Som socialister förstår vi att de stora imperialistiska makterna, och för den delen Ukrainas president Zelenskyj, inte styrs av vanliga arbetares intressen. Det märktes tydlig förra veckan när Zelenskyjs regering mitt under brinnande krig fattat beslut om att kraftigt försämra arbetsrätten och öppnat för ytterligare privatiseringar av företag och mark till utländska (läs Västs) kapitalister (den nya arbetsmarknadslag som det ukrainska parlamentet antogs i juli innebär att 94 procent av Ukrainas arbetare skulle sakna anställningsskydd!).
USA och Väst vill å sin sida förstås införliva Ukraina under sitt inflytande, för att kunna exploatera arbetare och naturresurser (till exempel spannmål) för sina kapitalisters vinstintressen. Deras övergripande mål är dock större och viktigare – att i den allt våldsammare imperialistiska striden om herraväldet i världen kraftig försvaga Ryssland, och därmed slå ett slag och skicka en varning till huvudmotståndaren Kina.
Det innebär att de gärna vill att Ryssland försvagas av kriget, men inte nödvändigtvis att kriget tar slut, eller att Putin störtas. Att Ryssland blir indraget i ett långvarigt krig – ett ”ryskt Vietnam” – kan de cyniskt nog föredra framför en snabb ukrainsk seger.

Det är istället arbetarklassens kamp – i Ryssland, Ukraina och internationellt – som kan visa vägen till fred. För det behöver arbetare självständig politisk organisering för att kämpa för sina rättigheter, inklusive rätten för Ukrainas arbetare att försvara sig mot militära attacker.
Men också för att visa att soldater – oavsett vilken sida de strider på – inte har något gemensamt intresse med imperialism och kapitalistiska regeringar.