Klimatet, tillväxten & kapitalismen

”Även om kapitalismen skulle falla ihop med ett brak år 2028 eller sakta tyna bort framåt 2042 gör det inte hypotesen ogiltig. Vad den hävdar är att vi, med den kunskap som fanns tillgänglig 2022, hade starka skäl att tro att kapitalismen skulle bestå.
Med andra ord är det extremt våghalsigt att basera en strategi för att klara klimatkrisen på antagandet att kapitalismen faller bort innan problemet måste vara löst” (ur förordet till Klimatet, tillväxten & kapitalismen)

Christer Rydén

Ovanstående sammanfattar rätt väl det centrala budskapet i denna nya bok om klimatkrisen och problematiken runt den, skriven innevarande år av Rikard Hjort Warlenius, lektor i humanekologi vid göteborgs universitet samt ett långvarigt engagemang som aktivist, skribent och forskare inom bland annat klimat- och rättvisefrågor.
Klimatet, tillväxten & kapitalismen baserar sig på fyra olika scenarier som har med just klimatet, kapitalismen och tillväxten att göra, med ett kapitel vardera för varje scenario, eller diskurser som författaren kallar dem, baserad på fyra mer eller mindre välgrundade antaganden: 1: Koldioxidutsläppen behöver minska radikalt om vi ska undvika katastrofala klimatförändringar. 2. Ekonomisk tillväxt leder till ökade koldioxidutsläpp. 3. Kapitalismen är otänkbar utan ekonomisk tillväxt. 4. Kapitalismen kommer sannolikt inte att falla inom den tidsram vi har på oss för att åstadkomma en drastisk utsläppsminskning. I tre kapitel går han därefter igenom tre framtidsalternativ: Grön tillväxt respektive Nedväxt och slutligen Grön ny giv. Samt avrundar med att skissera sina egna synpunkter på klimatkatastrofhotet versus kapitalismens vara eller inte vara.

Det första scenariot går kort och gott ut på att den så kallade fria marknaden och nya teknologiska fixar (som till exempel avskiljning av koldioxid ur utsläppen och atmosfären och lagring av den som den mest betydande växthusgasen under jord och högt tryck) fixar klimatkrisen. Något som Warlenius på goda grunder med gott om väl grundade argument avvisar som möjlig lösning, dels på grund av att sådant som utsläppsrätter för koldioxid som kan köpas och säljas till ett pris på världsmarknaden redan har provats och bevisligen inte fungerar som tänkt och dels därför att sådant som koldioxidavskiljning fortfarande är en högst spekulativ ny teknik på nybörjarexperimentstadiet.

Det andra scenariot, som går ut på nolltillväxt eller till och med nedväxt av den samlade världsekonomin (framförallt i de utvecklade kapitalistiska industriländerna), ställer sig författaren skeptisk till, framförallt i de varianter där nolltillväxt och än mer nedväxt föreställs vara kompatibelt med kapitalismens fortsatta existens (kapitalistisk nolltillväxt är till exempel den föreslagna grunden i rapporten Tillväxtens gränser, som publicerades av Romklubben – en sammanslutning av forskare samt politiska och ekonomiska elitfigurer redan 1972 och som då hade sitt fokus på resursutarmning, miljöförstöring i allmänhet och även på världsbefolkningstillväxten, som på den tiden var som högst med uppemot 3 procent årligen).

I fråga om nedväxt på kapitalistisk grundval är författaren inte bara skeptisk, utan rentav på gränsen till direkt avvisande, Dels på grundval av välgrundade argument från Marx och framåt om att kapitalismens till sitt själva väsen är beroende av ständig ekonomisk tillväxt för att överhuvudtaget kunna fungera.
Detta på grundval den konkurrensdrivna kapitalackumulation som är själva motorn i kapitalismen och som driver på tendensen till ständigt skärpt exploatering av både naturresurser och mänskliga resurser. Men också på grund av mänskliga klassbaserade rättvisefrågor: Hypotetisk kapitalistisk nedväxt skulle enligt författaren förutsätta en generell årlig levnadsstandardsänkning på runt 5-6 procent under årtionden framöver.
Vilket naturligtvis skulle drabba arbetarklassen och så kallat vanligt folk hårt och de redan fattigaste och mest ekonomiskt utarmade allra hårdast, även i de industriellt utvecklade kapitalistiska länderna. För att inte tala om de före detta koloniala länderna… De enda som skulle klara sig gott och väl i en värld med kapitalistisk nedväxt skulle vara de superrika. Hypotetiskt sett alltså.
Ett sådant nedväxtprogram skulle alltså på begripliga grunder inte få just något stöd alls inom de breda befolkningslagren. Även en icke- eller postkapitalistiskt generell ekonomisk nedväxt skulle på många sätt bli problematisk, menar författaren, även om den klarar sig lindrigare undan ifråga om kritisk granskning.
Förutom i frågan om tidsperspektivet på kapitalismens avskaffande inom den allra närmaste framtiden då.

Det tredje scenariot – en grön ny giv – är det scenario som Warlenius ser som det mest realistiska och minst orealistiskt utopiska. I de kapitel av Klimatet, tillväxten & kapitalismen där han går igenom Grön ny giv-scenariot redogör han för hur det är inspirerat av Rooseveltadministrationens keynesianistiskt inspirerade New Deal-politik i USA under 1930-talets ekonomiska depression.
Det gröna i den nya given, med förespråkare som bland annat Bernie Sanders, att storskaliga statliga investeringar görs i en omställning av energi- och transportinfrastrukturen till fossilfri energiproduktion, med tonvikt på social och klassmässig rättvisa, både inom länderna och internationellt, med udden riktad mot fossilkapitalet, med typ möjliga strategiska allierade i de grenar av kapitalet som inte är baserade på och beroende av fossilkapitalet.
Warlenius menar att ett sådant Grön ny giv-program förhoppningsvis skulle kunna få ett tillräckligt stort och aktivt folkligt stöd tillräckligt snabbt för att möjliggöra ett framtvingande av radikal fossilbränsleminskning och -utfasning i tid. Dessutom på grundval av ökad ekonomisk och social jämlikhet, men utan att nödvändigtvis direkt konfrontera kapitalismen som sådan i dess helhet.
Vad gäller det sistnämnda så är jag som recensent en aning skeptisk ifråga om det politiskt hållbara i vad jag uppfattar som ett i grunden reformistisk, om än ett radikalt, Grön ny giv-program i samarbete med valda delar av kapitalet.
Jag saknar det jag ser som en helt nödvändig grundbult i det hela: Ett socialistiskt övergångsprogram som kan mobilisera breda arbetande och klimatutsatta befolkningsskikt internationellt upp från den bristfälliga politiska medvetenhet som tyvärr råder här och nu, till den socialistiska kampmedvetenhet i masskala som behövs för att ta itu med kapitalismen som sådan, som roten till bland annat det klimatonda.

Läs gärna Klimatet. tillväxten & kapitalismen då den är fullmatad med väl övertänkta argument för varför kapitalismens fortsatta existens inte är kompatibel med vad som konkret behövs för att avvärja åtminstone det värsta klimathotet – men håll samtidigt gärna i minnet också att de stora politiska reformerna historiskt har drivits igenom just på grund av omfattande kamp från arbetarklassen och den närstående folkliga skikt, samt hot om och faktiska revolutioner, mot det rådande kapitalistiska systemet och dess konsekvenser.
Det är väldigt sent på jorden och väldigt bråttom med grundläggande förändringar för att den mänskliga civilisationens grundvalar ska kunna räddas undan åtminstone de värsta konsekvenserna av den akut hotande klimatkatastrofen. Samtidigt börjar grunden nu läggas i form av massiva, om än till stora delar oorganiserade massprotester och revolter med det förfallande kapitalistiska systemet och dess många olika samverkande kriser – och när den processen väl är igång kan det gå väldigt fort. Än är det tack och lov inte totalkört! ■

Författare: Rikard Hjorth Warlenius
Förlag: Verbal förlag, 2022
Antal sidor: 444