Inbördeskriget i Ryssland 1918-22: Hur kunde de röda vinna?

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Efter tre år av första världskriget följde fyra år av inbördeskrig i Ryssland. Upp mot 10 miljoner människor dog av striderna på slagfältet, massakrer och pogromer, svältkatastrofer och dödliga epidemier.
Hur kunde den nybildade Röda armén besegra de vita generalernas och stormakternas arméer? Här är avslutande del 2 om inbördeskriget i Ryssland, med utgångspunkt i Antony Beevors senaste bok, Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-21. Del 1 publicerades i förra veckans Offensiv, som du kan läsa här.

Del 2: Revolutionen avgjorde kriget

För drygt 100 år sedan deltog över 100 000 soldater från världens alla stormakter på de vita generalernas sida i inbördeskriget i Ryssland. Deras mål var att krossa den arbetarrevolution som hade störtat tsaren och förhindra att revolutionen skulle spridas till fler länder.
Medan borgare och högern sedan dess sprider anklagelser mot bolsjevikerna för att vara odemokratiska håller de oftast tyst om sina egna företrädares extrema våldsdåd under inbördeskriget. Och de kan inte förklara varför de vita förlorade kriget.

Brutaliteten från första världskriget stegrades ytterligare när den ryska revolutionen skulle krossas. Men att en de mest reaktionära regimerna störtats av en arbetarrevolution som utlovat fred, parallellt med extrem krigströtthet, gjorde det svårt för stormakterna att motivera sina soldater. Imperialismen tvingades successivt dra tillbaka sin trupper, också på grund av det stöd som den ryska revolutionen fick bland arbetare internationellt.
All propaganda från regeringarna världen över är sedan dess riktad mot revolutionen, bolsjevikerna och Röda armén. Men trots att Antony Beevors bok Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-21 är tydligt borgerlig måste han ändå beskriva ett stort antal av de vitas massakrer och antisemitiska pogromer. Här är några tydliga exempel ur boken:
I april 1919 utfördes ”rena slakten” på 670 fångar i Ufa, varav 66 bolsjeviker och en stor grupp vänstersocialistrevolutionärer. I Jekaterinburg utfördes den 15 juli en ”fasansfull pogrom mot den judiska befolkningen”, med cirka 2 200 döda. Vid Bajkalsjön den 4 augusti tvingades 2 200 bolsjevikfångar att ”gräva sina egna gravar och ta av sig stövlarna innan de sköts” av generallöjtnant Semjonovs kosacktrupper.
Och i Jekaterinoslav: ”Alla soldater ur Röda armén och kommunistmisstänkta som blivit kvar i staden höggs ihjäl av kosackerna.” I Odessa: ”judarna gömde sig när de vita tog över”.
Inget av detta var okänt för de imperialistiska makter som deltog militärt och finansierade de vita arméerna, tvärtom. Den ökände general Sjkuro, som vid en ceremoni fick den brittiska Bathordern, var en grym antisemit och sadist, skriver Beevor.
Den som delade ut ordern och höll tal till Sjkuors ära, den brittiske generalmajoren Holman, var själv ”besatt av tanken på att utplåna judar överallt”, skrev hans underordnade, kapten John Kennedy.

De vita generalerna hade inte en tanke på att acceptera demokratiska församlingar eller frihet för de förtryckta nationerna, än mindre acceptera jord till de jordlösa. Beevor beskriver hur det underminerade deras möjligheter att vinna stöd:
”Samtidigt fick det barbari som kosackavdelningarna uppvisade under sina antipartisanräder den vanligen konservativa allmogen att vända sig mot de vita.” Det var en process av ”bolsjevisering av de förtvivlade bönderna”. ”Bönderna, som hade sett de vitas framryckning som ett hot om att de gamla jordägarna kunde komma att återta sina ägor, var nu betydligt mindre motvilliga till att tjänstgöra i Röda armén.”
Även i Baltikum organiserade de vita antisemitiska pogromer. Här utgjorde de tyska trupperna, med stöd av finska och svenska legosoldater, det verkliga hotet mot självstyre. Bolsjevikerna deklarerade direkt efter oktoberrevolutionen 1917 de förtryckta nationernas rätt till självständighet, en grundsten i partiets politiska program. Den 6 december 1917 utropades Finlands självständighet. Mitt under inbördeskriget, den 17 december 1919, gjorde bolsjevikregeringen upp om ett fredsavtal med de tre baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen.

De vita generalerna hade inte en tanke på att acceptera demokratiska församlingar eller frihet för de förtryckta nationerna, än mindre acceptera jord till de jordlösa.

”Churchills förhoppningar om en stor bolsjevikfientlig allians i Baltikum var omintetgjorda”, sammanfattar Beevor. Krigsminister Winston Churchill agerade från London för ett anfall mot Petrograd, under ledning av general Judenitj och av friherre Gustaf Mannerheim, den före detta tsarofficer som tagit makten i Finland. Men detta föll på de vitas vägran att gå med på att Karelen var finskt. Beevor berättar också om hur Trotskij på plats i Petrograd omvandlade panik inför Judenitjs planerade attack till motståndsvilja. Anfallet genomfördes aldrig.
Vid julen 1919 förutsåg till och med Churchill en ”fullständig seger” för bolsjevikerna. Premiärminister Lloyd George kommenterade fiaskot med attacken på Petrograd:
”Det faktum att anti-bolsjevikerna av en befolkning på flera miljoner bara har lyckats uppbåda 20 000 eller 30 000 man är ännu en indikation om den totala misstolkning av läget i Ryssland som den militära linjen varit baserad på.” När britterna utrymde Murmansk åkte bara 6 535 ryssar med, ”många färre än förväntat”.

De vita pressades tillbaka allt mer även i norr och Sibirien. Soldater deserterade eller gjorde uppror, som de polska trupper som kapitulerade i januari 1920, med kravet på att få åka hem. Nu följde interna strider och om möjligt ännu värre massakrer. Koltjak anklagade den högerextreme tjeckiske befälhavaren Gajda för ”demokratiska tendenser”, men Gajda hade stöd av den högsta franska officeraren, generalmajor Janin.
Inre stridigheter mellan de vita gjorde att Koltjak, som utsetts till rysk befälhavare av ententemakterna (England och Frankrike), inte kunde fly tillräckligt snabbt utan greps och avrättades efter två veckors förhör.
Beevor citerar den brittiske generalkonsuln Harris om hur de vita trupperna ”bränner byar, mördar hundratals fredliga ryska medborgare, skjuter utan föregående rättslig prövning demokratiska människor endast på misstanke om politisk illojalitet”. Från staden Belgorod kommer sergeant Berrys vittnesmål: ”Män och kvinnor som anklagats för att vara bolsjevikvänliga hängdes på stadstorget… och berusade kosacker högg armar och ben av dem med sina sablar medan de eländiga stackarna fortfarande var i livet.”
I Ukraina beräknas 50 000 till 100 000 judar ha dödats i över 300 antisemitiska pogromer. De vita ansåg att alla judar var bolsjeviker och tvärtom. Beevor beskriver den historiska bakgrunden: ”Likväl är det knappast förvånande att den tsaristiska antisemitismen, som i sin mest extrema form utgjordes av mordiska pogromer som genomfördes av De svarta hundradena, drev arga unga judar i famnen på bolsjevikerna.”

Som alla borgerliga skribenter gör Beevor sitt bästa för att smutskasta bolsjevikerna och i synnerhet Lenin och Trotskij. Båda sidor begick övergrepp under kriget, och Beevor har svårt att enbart rikta moraliska fördömanden gentemot de röda. Han beskriver när de röda tog över Omsk, att ”intagandet av staden utmärktes av förhållandevis få vedergällningshandlingar och ytterst lite plundring.”
Direkt efter den andra sovjetkongressen i oktober 1917, där arbetarråden utsåg den nya regeringen under ledning av bolsjevikerna, fanns inga planer på en ny armé. Krigströttheten från första världskriget och parollen om fred var starka faktorer bakom partiets stöd. De soldater som gjorde myteri och revolterade inom tsarens armé kallades allmänt för bolsjeviker. Tsarofficerare som gripits släpptes mot löften att de inte skulle ta till vapen.

Först i januari 1918 togs de första stegen till en Röd armé och i mars avgick Trotskij som kommissarie (minister) för utrikes ärenden till att bli krigskommissarie. Fortfarande var repressionen mycket begränsad. Under första halvåret 1918 avrättades 22 personer av de röda. Detta kom att förändras.
Inbördeskriget i Finland, uppbyggnaden av vita arméer, stormakternas landstigning längs kusterna, attentaten mot bolsjevikiska ledare – allt detta ledde fram till att den ”röda terrorn” proklamerades i september 1918. En egen säkerhetstjänst mot sabotage och väpnad kontrarevolution, tjekan, upprättades.
De åtgärder som togs var defensiva och påtvingade av kriget och nöden, särskilt bristen på livsmedel. Det omedelbara svaret på svälten var att tvångsrekvirera mat från bönderna på landsbygden. Svartabörshandel och spekulation med livsmedel blev absolut förbjudet.
”Krigskommunismen” var inte den politik bolsjevikerna hade i sitt program, men som försvarsåtgärder med sikte på ett nytt samhälle kunde den mobilisera miljontals till stöd. Den röda terror som utövades redovisades och diskuterades öppet. Att slå ner uppror till stöd för de vita och bedriva militära strider var en del av kriget.
Självutnämnda lokala tjekor och röda trupper begick utan tvekan övergrepp. Beevor redovisar hur Lenin uppmanade till ett försiktigare agerande på landsbygden och att Röda armén uppmanade till stopp för tvångsrekvireringar, beslagtagande och arkebuseringar.

Beevor undviker, trots sina utfall mot Lenins ”brist på demokrati”, att göra direkta jämförelser med Stalins Sovjet. Andra ärliga borgerliga historiker, som E H Carr i sina klassiska böcker om ryska revolutionen, har också visat hur bolsjevikernas politik inte hade något gemensamt med den politiska kontrarevolutionen under Stalin, som utrotade det som fanns kvar av bolsjevikpartiet, upprättade en brutal diktatur och rev upp alla demokratiska reformer.
De som kritiserar – eller hatar – bolsjevikerna och den ryska revolutionen är mycket tystlåtna om vilka de hellre hade sett ta makten i Ryssland. De ”demokratiska” stormakterna var i själva verket kolonialmakter som bedrev krig i Indien, Mellanöstern, Latinamerika, Afrika och Ostasien, utöver det nyss avslutade första världskriget och kriget mot arbetare och fattiga inom sina länder.
De krafter som utmanade bolsjevikerna hamnade alla på de vitas sida. Socialistrevolutionärerna liksom mensjevikerna uppmanade till väpnad kamp mot regeringen och sovjetmakten. Den fristående armén under Machno i Ukraina, som kallades svarta armén på grund av sin anarkistiska flagga, lyckades inte upprätta ett stabilt trovärdigt styre eller tydligt ta ställning för revolutionen och upplöstes 1921 då dess ledare flydde till Rumänien.
En tragisk händelse var upproret i Kronstadt 1921, som besegrades militärt av de röda styrkorna. Flottbasen Kronstadt utanför Petrograd hade ett rykte från 1917 som styrkefäste för revolutionen, men hade fyra år senare en helt annan besättning. Deras krav var utökade matransoner i en tid av svält och dess revolt sågs av de vita som en sista möjlighet att underminera regeringen. Revolten saknade stöd från arbetarna i Petrograd, men dess nederlag har sedan 1930-talet använts av bolsjevikernas motståndare som ett bevis på partiets auktoritära brutalitet.

Ett byråkratiskt skikt inom regimen, under ledning av Stalin, stärkte sin makt.

I början av 1920 anfölls Ukraina och Ryssland av den polska armén. Röda armén svarade med att mobilisera och gå till motattack. De polska trupperna drevs tillbaka. Lenin och bolsjevikerna manade Röda armén att gå vidare mot Warszawa, och trodde att de skulle få stöd i Polen, men insåg senare att var ett misstag. Revolutioner kan inte spridas med vapenmakt, än mindre gentemot ett förtryckt land med starkt stöd för självständighet.
Bolsjevikerna förordade en union av sovjeter, arbetarråd, som enade arbetare över gränserna, men också nationers rätt till oberoende och en egen stat. Det är en politik som Stalin totalt bröt med, där den totalitära diktaturen styrde över hela Sovjetunionen och dess lydstater. Att Putin inför anfallet mot Ukraina hyllade Stalin och kritiserade Lenin säger allt.
Kriget var redan avgjort när Röda armén i november 1920 tog kontrollen över hela Krim, de vitas sista bastion i europeiska Ryssland. De vita generalerna Denikin och Wrangel och deras anhängare flydde med hjälp av brittiska, franska och amerikanska fartyg i Svarta havet, samma fartyg som tidigare skjutit salut till deras ära. I mars 1922 tog kriget definitivt slut, när Vladivostok intogs av de röda.

Ryssland var ett sönderslaget land med enorma behov. Svältkatastrofer härjade. Industriproduktionen var en femtedel jämfört med innan första världskriget och skördarna en tredjedel. Det fanns sju miljoner föräldralösa barn.
En stor andel av de mest medvetna arbetarna dog i kriget. Att revolutionen led nederlag i Finland, Ungern, Österrike och Tyskland ledde till isolering och beroende av den gamla statsapparaten. Ett byråkratiskt skikt inom regimen, under ledning av Stalin, stärkte sin makt.
Antony Beevors bok är något rörig och förstås borgerlig. Men slutsatsen av att läsa den är trots detta att imperialismen och de vita inte kunde krossa revolutionen, som försvarades av bolsjevikerna, Röda armén och arbetarklassen med stöd av de fattiga på landsbygden.