Under andra omständigheter

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

En liten bok som alla kan ta sig igenom, men som inte alla kommer att ta till sig. Jag läste Annie Ernauxs Omständigheter. En akademi som behöver tvätta bort sitt nedsmutsade rykte hade inte kunnat göra ett bättre val än Annie Ernaux för Nobelpriset.

Ja, nu har jag då bara läst den här boken av henne, men den är en ren och skär gåva till den feministiska kampen. Ett smycke, ett sådant där guldhjärta som man kan öppna och stoppa in två foton i. I mitt från barndomen var det ett foto på mig i ena hjärthalvan och ett på min lillasyster i den andra, en kärleksförklaring till systerskapet. Så är Omständigheter.
Den är skriven 1999, handlar om 1963 och om författaren själv som är 23 år gammal. Hon blir oplanerat gravid och bestämmer sig för att göra en abort. Vad hon utsattes för, hur hon tänkte och handlade, det är det som gör den så aktuell då aborträttskampen återigen är på agendan på många håll i världen.
Frågorna om rätten till egna kroppen, om sexualiteten, om den manliga blicken och översitteriet, om klassföraktet, den förtryckande staten, den fördömande religionen, skammen, handlingskraften, födsel, död, och frihet går dessutom långt över själva abortfrågan och frågan innehåller allt detta.

I början när jag läser får jag kolla händelseåret flera gånger. Kan det verkligen vara 1963? Det känns som 1863. Självklart vet jag att abort var olagligt i Frankrike vid denna tid; Frankrike införde aborträtt 1975 precis som Sverige. Men att en ung kvinna som ville göra abort kunde bli så isolerad, villrådig, ensam och utsatt hade jag inte kunnat föreställa mig.
Boken handlar parallellt om skrivandet av boken. Man förstår att händelsen så länge har varit svår att prata om och att hon inte har fått det ur sig, men att hon måste berätta om detta. Trots den mur av skampåläggande hon möttes av stod hon för sitt eget beslut och gick sin egen väg. Och nu är det fullbordat.
”Jag har utplånat den enda skuld jag någonsin har känt beträffande den här händelsen, att jag var med om den och inte gjorde någonting av den. Som en gåva man fått och slösat bort. För bortom alla psykologiska och sociala skäl jag kan finna till det jag genomlevde finns ett skäl som jag är bergsäker på: dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem. Och det sanna målet med mitt liv är kanske bara detta: att min kropp, mina känslor och mina tankar ska bli till skrivande, det vill säga någonting begripligt och allmänt spritt, min existens fullkomligt upplöst i andra människors huvuden och liv”.
Så skriver Ernaux och jag känner en sådan tillhörighet. Gåvan från henne till det kollektiva medvetandet, den tystade kvinnliga erfarenheten som behöver få ord. Och trots att jag gjorde min abort i ett Sverige där abort har varit lagligt sedan länge känns så mycket igen.
Sjukhuspersonalen som lämnade en ensam. När det var dags gällde det att springa i korridoren och försöka hitta en toalett. Deras bemötande fick mig att be om ursäkt för allt blod. Men hos Ernaux känner jag igen mig i det osentimentala i att livet kommer och försvinner i samma toalett.

Genom backspegeln kan vi se framåt. Som det kan bli när aborten förbjuds igen.

Genom backspegeln kan vi se framåt. Som det kan bli när aborten förbjuds igen. Med ett mästerligt språk skriver Ernaux om lagen:
”Den fanns överallt. I de förskönande omskrivningarna och underdrifterna i min kalender, i Jean T:s utstående ögon, i de så kallade ofrivilliga äktenskapen, i Paraplyerna i Cherbourg, i skammen hos flickorna som gjorde abort och i andras ogillande. I det absolut omöjliga i att föreställa sig att kvinnor en dag fritt skulle kunna bestämma sig för att göra abort. Och som vanligt var det omöjligt att avgöra om abort var förbjudet därför att det var orätt eller om det var orätt för att det var förbjudet. Folk dömde utifrån lagen, folk dömde inte lagen.”
Nu kan Frankrike bli det första landet i världen som skriver in aborträtten i grundlagen, efter ett initiativ från Mathilde Panot från vänsterpartiet Det okuvade Frankrike.
Genom en blocköverskridande överenskommelse med Macron fick förslaget i november majoritet i underhuset. Senaten har dock röstat ner ett sådant förslag tidigare. Men 80 procent av fransmännen stödjer initiativet.

Det är inte bara i Frankrike som diskussioner har startats om grundlagsskydd: även i exempelvis Sverige och Europaparlamentet finns det liknande initiativ. Medan förbudet på 1960-talet hade stöd har idag aborträtten stöd. 80 procent av fransmännen stödjer att den ska bli grundlagsfäst och redan har aborträtten under förra året utökats från 12 till 14 veckor.
Detta är resultatet av den feministiska rörelsen i Frankrike de senaste åren som vunnit flera segrar som att gatutrakasserier har kriminaliserats.
Att grundlagsinitiativ kommer upp beror förstås på det katastrofala beslutet från USA:s högsta domstol i somras där prejudikatet Roe mot Wade revs upp, vilket innebär att aborträtten avskaffades. Så framgångsrika är de reaktionära krafterna idag.

Men historien är inte slut och kampen emot har med sig tidigare generationers erfarenheter i ryggen. Läsning av Annie Ernaux ger precis den känsla och nerv som rörelsen behöver.