Portugal: Lärarkampen skakar om

Under de senaste månaderna har vi bevittnat en av de största mobiliseringarna under det senaste decenniet i Portugal, ledd av arbetare inom utbildningssektorn, inklusive lärare, socialarbetare, specialiserade tekniker och annan skolpersonal.

Cristina
ISA i Portugal

Allt började i september 2022, när utbildningsministeriet föreslog ändringar av modellen för rekrytering av lärare vid en förhandlingsrunda med fackföreningarna (en form av kommunalisering). Förslaget ifrågasattes omedelbart i september och återigen i november, vid en andra förhandlingsrunda.
FENPROF (ett av de största lärarfackförbunden, medlem av det kommunistpartiledda fackföreningsförbundet CGTP) hävdade att kommunaliseringen av skolorna skulle leda till olikvärdig utbildning i landet och bana väg för en mer ojämlik utbildning, ökad otrygghet och sämre löner och villkor för lärare och annan utbildningspersonal.
Skolan har varit underfinansierad i decennier. Den procentandel av BNP som tilldelas offentliga skolor har legat på under 5 procent sedan 2016, en siffra som inte har setts sedan 1995.

Men resurser är inte det enda som saknas: på grund av underbemanningen är det helt enkelt omöjligt för en lärare att bara arbeta 35 timmar i veckan, vilket bevisas av en undersökning av FENPROF om arbetstiden för lärare på mellanstadiet och gymnasiet som visar att de i genomsnitt arbetar mer än 46 timmar i veckan.
Inför det faktum att tusentals elever varje år börjar skolåret med brist på lärare och därmed utan undervisning har PS-regeringen (Partido Socialista, motsvarande Socialdemokraterna) tillåtit studenter med lärarexamen och andra yrkesutövare med examen att undervisa, vilket direkt leder till att den offentliga utbildningen blir av sämre kvalitet.
Men varför är det så få som vill bli lärare? Kanske utsikten till en stagnerad karriär och skamlig otrygghet kan vara svaret. Nyblivna lärare blir omplacerade till olika skolor i olika regioner (ibland 300 km bort) och vet aldrig om de kommer att vara arbetslösa i september nästa år eller om de kommer att ha ett fullt schema som möjliggör en tillräcklig inkomst. Tyvärr gäller samma sak för alla andra utbildningsanställda, eftersom de flesta offentliganställda skulle behöva 120 års tjänstgöring för att nå toppen av sin karriär!

Utöver de usla skol- och karriärförhållandena var den föreslagna reformen droppen som fick bägaren att rinna över. Utifrån ilskan fanns det potential att mobilisera arbetarna på gatorna, för att visa regeringen att vi har fått nog av exploateringen och den respektlöshet som arbetare inom utbildningssektorn utsätts för. Kampen har stärkt lärarfackets ställning vid förhandlingsbordet, men regeringen har inte gett efter.
Detta är bakgrunden till den lärarkamp som har skakat Portugal sedan slutet av förra året.
Den 5 december kallade åtta traditionella lärarfackförbund, med FENPROF i spetsen, till en demonstration först den 4 mars. Strejk var inte aktuellt för dessa fackföreningar eftersom förhandlingarna fortfarande pågick, och FENPROF:s ledning hävdade att ”det inte är ett lämpligt tillfälle”. Denna attityd är i linje med den vanliga ”förhandlarställning” som CGTP:s ledning intar.
Men vad som uppnås vid förhandlingsbordet är direkt kopplat till styrkebalansen på gatorna och arbetsplatserna. Arbetarna måste förlita sig på sin egen styrka och organisation för att nå segrar, inte vänta och bara hoppas på överenskommelser med den kapitalistiska staten.

Under tiden letade ett skikt av skolpersonal efter ett mer stridbart sätt att kämpa för den offentliga utbildningens intressen. Ett mindre känt och oberoende (inte en del av fackföreningsförbunden, varken CGTP eller UGT) fack för arbetare inom utbildningssektorn ”STOP” (Sindicato de Todos Os Profissionais da educação, fackförening för alla utbildningsarbetare) fyllde det utrymmet och tog initiativet.
Trots att STOP är ett relativt litet fackförbund uppmanade de till ”obegränsade strejker” från och med den 9 december och vädjade till alla skolanställda, inte bara till lärarna.
Pressade av denna stora mobilisering av skolpersonal, och av ministeriets ointresse för nya förhandlingar om andra frågor som rör lärar­yrket, började också de åtta traditionella lärarfacken att uppmana till en 18-dagarsstrejk, en dag i varje region (distrito) i landet, med början den 16 januari, samt till en demonstration i februari.
Den 17 december samlade en demonstration som STOP hade kallat till 20 000 utbildningsarbetare på gatorna. Om 20 000 lät som mycket vid den tidpunkten var det ingenting jämfört med den andra demonstration som STOP kallade till den 14 januari, då 100 000 personer samlades i huvudstaden Lissabon.

Inför rörelsens överväldigande styrka gav PS-premiärminister António Costa i februari efter och vissa eftergifter gjordes. Men regeringen begärde också att domstolväsendet skulle införa ”minimitjänster” (som tvingar strejkande arbetare att jobba ett visst antal timmar under en strejk) för strejkande lärare från och med den 1 februari, men riktade detta endast mot STOP:s obegränsade strejker.
Regeringen ifrågasatte också strejkkassornas ”laglighet”. Detta är samma metoder som användes för att stoppa sjuksköterskornas strejk 2018 och 2019. Solidaritet mellan arbetare från olika sektorer får helt klart etablissemanget att darra. Även den här gången klassificerade justitieministeriet den strejk som STOP utlyste som olaglig.
Som svar på detta angrepp på strejkrätten kallade STOP till en ny demonstration den 28 januari, som återigen nådde nära 100 000 demonstranter i Lissabon. FENPROF och de andra traditionella fackföreningarna kallade till en demonstration den 11 februari, som samlade omkring 150 000 personer i Lissabon, vilket visade på medlemmarnas kampvilja och mobiliseringsförmåga.

När regeringens reaktion börjar drabba kampen överväger fackföreningarna nya strategier och tillvägagångssätt. Med början den 20 mars har FENPROF utlyst blockader mot övertidsarbete. Den 24-28 april organiserade STOP nya strejker samt en demonstration den 25 april (årsdagen av nejlikerevolutionen 1974) under parollen ”De hittar alltid pengar, utom för arbetare!”. Nya hoppande strejker i olika regioner planeras också, tillsammans med en nationell strejk den 6 juni och en strejk i samband med skolårets sista prov.
Det mest effektiva sättet att besegra regeringen och kapitalistklassen, och rusta upp offentliga sektorn, är genom en enad kamp av skolpersonalen och hela arbetarklassen.
Skolpersonalens kamp bör fungera som en stöttepelare för en bredare rörelse som syftar till att förena de olika strider som pågår för värdiga löner och levnadsvillkor genom att vidta samordnade strejkåtgärder från alla fackföreningar och leda till att en effektiv generalstrejk byggs upp. ■