När Liverpool besegrade Thatcher

artikel i Offensiv

I maj är det 40 år sedan som kommunfullmäktige i Liverpool, Englands femte största stad, fick en idag legendarisk Militant-ledd majoritet. Den 5 maj 1983 vann socialdemokratiska Labour, som då var ett annat parti än idag, kommunvalet i Liverpool, vilket var ett enda lysande undantag från övriga kommunval som blev en framgång för Margaret Thatchers regerande högerparti Tories.
Labourpartiet i Liverpool leddes politiskt av den trotskistiska Militantgruppen, nuvarande Socialistiskt Alternativs systerorganisation i Storbritannien.
Det var med ett socialistiskt program för att slå tillbaka högerns åtstramningar och jobbslakt som kommunvalet vanns, och det i sin tur lade grunden för en kamp som blev till en av de viktigaste striderna som den brittiska arbetarklassens utkämpade under 1900-talets sista årtionden.
Offensiv återpublicerar därför en intervju som gjordes 2004 med Laurence Coates, som på 1980-talet var Militants organisatör i Liverpool men idag är medlem i Socialistiskt Alternativ.

---

Vilken betydelse har kampen i Liverpool idag?
– Den visar vad som är möjligt när man har ett parti och ett ledarskap som bedriver en verklig kamp till arbetarnas försvar. På den tiden, liksom idag, genomförde kommunerna nedskärningar och privatiseringar eller höjde skatter och avgifter för att kompensera för minskade statsbidrag.
– Men Liverpool var annorlunda. Dess kommunfullmäktige, vars politik, program och framför allt taktik i kampen avgjordes av Militants starka ställning i staden, vägrade att genomföra de nedskärningar som Thatcherregeringen krävde. Men tvärtemot vad som hade påståtts fanns det många riktningar inom Liverpools fullmäktigegrupp. Faktum är att Militants medlemmar aldrig utgjorde fullmäktigegruppens majoritet, men vår politik och våra kampförslag antogs i de flesta fall.
– Idag har flera så kallade vänsterpartier världen runt blivit budgetfundamentalister: de envisas med att lägga budgetar som är i balans eller till och med har ett överskott. Att lägga en budget som inte är i balans för att sedan underordna sig de ramar som kapitalismen sätter är inget som marxister förespråkar.
– Vi står för ett socialistiskt alternativ – för ett förstatligande av storbolag och bankerna under arbetarnas demokratiska kontroll och styre för att möjliggöra en demokratisk planering av ekonomin i enlighet med behov. Vad gäller Liverpool sa vi att kommunen ska lägga fram en budget som har ett underskott för att sedan driva en masskampanj för att tvinga Thatchers regering att skjuta till mer pengar.

Vad skiljde Liverpool från andra?
– Till att börja med genomförde vi våra vallöften. Vi lovade att riva upp de 2 000 uppsägningar som Liberalerna hade genomfört, och det gjorde vi också. Liberalerna, som tillsammans med Tories hade styrt Liverpool i tio år, hade också infört ett kommunalt byggstopp.
– Vi sjösatte ett ambitiöst program för att bygga 5 000 nya bostäder, och under de följande fyra åren byggde Liverpool fler kommunala bostäder än alla andra kommuner tillsammans. Detta skapade 12 000 nya arbetstillfällen inom byggsektorn. Då ska man komma ihåg att arbetslösheten bland män i Liverpool på den tiden var 25 procent. Ungdomsarbetslösheten uppgick till 90 procent i vissa områden! Beträffande bostadskrisen medgav även Thatchers minister Jenkin när han kom till staden för förhandlingar 1984 att han aldrig hade sett något liknande – han var chockad.
– Vi höjde kommunalarbetarnas minimilön till 100 pund i veckan (en höjning för de 4 000 sämst avlönade) och minskade arbetsveckan från 39 till 35 timmar utan lönesänkning. Kommunen med över 30 000 anställda var den största arbetsgivaren i regionen.
– Vi brukade skämta om att vi, revolutionärerna, var de enda ”reformisterna” som fanns kvar. Vi kunde peka på de spektakulära reformerna i Liverpool, uppnådda genom kamp, och ställa dem mot det som reformisterna i Labourtoppen gjorde. De hade redan på den tiden övergett varje seriös tanke på reformer i arbetarklassens intresse.

Socialdemokraterna i Sverige påstår att trotskisterna gjorde Liverpool bankrutt. Vad säger du?
– Det är en lögn! Man måste komma ihåg att deras vänner i ledningen för Labourpartiet stod på fel sida av barrikaderna. Det var Thatchers politik som nästan gjorde Liverpool bankrutt.
– Thatchers bantning av statsbidragen innebar att Liverpool hade förlorat 34 miljoner pund sedan 1979. Regeringens tanke var att på så sätt tvinga de valda ledamöterna att genomföra stora nedskärningar. Om vi hade följt regeringens order, som Labourpartiets ledning ville, hade det i Liverpools fall inneburit att den första budgeten 1984 hade varit 11 procent mindre än 1980 års budget. 6 000 anställda skulle i så fall ha sparkats för att få balans i budgeten.
– Labour på riksplanet beordrade de kommuner som partiet styrde ”att vad ni än gör hålla er inom lagens råmärken”. Enligt lagen kan fullmäktigeledamöter bli bötfällda och avsatta om de medvetet röstar för en budget som inte är i balans. Liverpools fullmäktigeledamöter sade att vi inte är lagbrytare, men det är bättre att bryta mot lagen än att bryta ned de fattiga.

Så varifrån ska man få pengarna? Militant var emot att höja skatten..?
– Då var det många Labourkommuner som höjde skatten, i vissa fall stora skattehöjningar, för att undvika nedskärningar. Vi sade att detta inte var något alternativ, eftersom skattehöjningar också drabbar arbetarhushållen.
– Samma argument gäller idag när många kommuners inkomster sjunker och statsbidragen minskar. Vi är emot att svara minskade skattebidrag med skattehöjningar, utan svaret är att ta strid för mer resurser.
– När Thatcher 1984 införde en ny ”rate-capping”-lag (skattegräns) som hotade kommuner med böter om de höjde skatterna över en viss nivå blev det också stopp för denna påstådda flyktväg (skattehöjningar).
– I Liverpool sade vi att en mindre skattehöjning, i nivå med kostnadsökningarna (inflationen), var acceptabel, precis som en höjning kunde vara det för att finansiera en upprustning av den kommunala servicen – men inte för att fylla de hål som orsakats av regeringens nedskärningar.
– Kommunen, och särskilt Militant-medlemmar som Derek Hatton och Tony Mulhearn, kampens främsta ledare, förklarade att Thatcherregeringen hade stulit statsbidrag öronmärkta för Liverpool och andra städer till ett värde av miljontals pund. ”Ge tillbaka våra 30 miljoner pund” blev en samlande paroll för rörelsen och gick hem. En opinionsundersökning som publicerades i Daily Post (24 september 1985) visade att 60 procent – i en stad med över en halv miljon invånare – stödde kravet på mer pengar från regeringen. Bara 24 procent var emot.

Hur lyckades ni bygga ett sådant stöd?
– Labourpartiets högerflygel har alltid sagt att trotskismens program och idéer aldrig skulle lyckas vinna något masstöd. Högerflygeln hävdade alltid att vår ”extremism” skulle skrämma bort folk. I Liverpool lyckades vi visa vilka som var de verkliga extremisterna: Thatcher och de som drev på för nedskärningar. Givetvis kallade de oss extremister. Men detta avfärdades av vanligt folk.
– I en insändare till lokaltidningen kunde man bland annat läsa: ”Jag är inte säker på vem Leo Trotskij var, men han måste ha varit en murare att döma av hur många hus som Liverpool byggt!”.
– Vi insåg hela tiden att kampen måste flyttas från stadshuset ut till gatorna, arbetsplatserna och bostadsområdena. Det var bara om vi mobiliserade arbetarklassen till stöd för kommunen som vi kunde tvinga Thatcher att ge vika. Så på budgetdagen, den 29 mars 1984, organiserade vi en endags generalstrejk. Detta var ”en av de största generalstrejkerna i en stad i Storbritanniens historia”, enligt Peter Taaffe i hans bok om kampen, Liverpool: A City That Dared to Fight, som skrevs tillsammans med Tony Mulhearn.
– 50 000 tågade den dagen till stadshuset för att stödja kommunen. Därefter rådde inget tvivel om att kommunens strategi – att vägra skära ned eller införa orättvisa skattehöjningar – åtnjöt massornas stöd.

Det är bättre att bryta mot lagen än att bryta ned de fattiga.

Hur blev en sådan enorm mobilisering möjlig?
– Strejken och demonstrationen var resultatet av flera månaders kampanj: massmöten över hela staden, möten vid fabriksgrindarna, dörrknack och flygbladsutdelning. Vi visste att vi inte kunde lita på de borgerliga massmedia för en ärlig redovisning av våra ståndpunkter. Inför budgetdagen gav stadens Labourparti ut 180 000 exemplar av sin egen tidning ”Not the Liverpool Echo”. Medan vi gjorde allt detta, försökte Labourledningen med Neil Kinnock i spetsen förmå Liverpool att höja skatten med 60 procent (!) istället för att kämpa.

Trodde ni att det var möjligt för en stad att ensam vinna?
– Nej, vi tog konkreta steg för att bygga ett nationellt och även internationellt stöd. Vi var framgångsrika i att bygga band till fackföreningarna i andra städer, särskilt i London. Representanter från Liverpool talade på möten runtom i landet. Militant organiserade några verkligt stora möten.
– Segern i Liverpool den 9 juni 1984, när vi vann eftergifter från regeringen till ett värde av 16 miljoner pund, berodde till viss del på gruvarbetarstrejken som hade brutit ut tre månader tidigare. Thatcher visste att hon inte kunde strida på två fronter och beslöt sig för att koncentrera sig på gruvarbetarna.

Fanns det inte spänningar gentemot andra grupperingar inom kampanjledningen? Hur lyckades ni bevara en enad front?
– Så småningom, när de nationella Labourledarna stövlade in med stalinistmetoder och lade ned det lokala partidistriktet, skedde splittringar. Men i kampens första fas, 1983-1985, tvingade massornas tryck bakom våra krav och vår kampstrategi kampens kritiker att hålla en låg profil. Vi visade att det var möjligt att hålla samman en massrörelse, en mycket bred rörelse, bakom marxismens kämpande paroller och metoder.
– Detta är relevant idag när vissa anklagar marxister för att skrämma bort folk, för att vara för politiska och så vidare, exempelvis i kampanjer mot krig och mot rasism.
– Detta påminner väldigt mycket om det stalinistiska kommunistpartiets roll i Liverpool. De stod vid sidan om och påstod att Militants ”sekterism” begränsade rörelsen. De ville ha en ”bred allians” innefattande kyrkan, Labourhögern och även delar av Torypartiet. Till slut fick stalinisterna sin allians med Tories och Labourhögern – mot Liverpools kommun, mot massrörelsen och mot landvinningarna från 1983-1987.

Hur reagerade den härskande klassen på era framgångar i Liverpool?
– Thatcher och borgerligheten kunde inte besegra oss med demokratiska medel. Vi hade vunnit varenda val under den perioden. I parlamentsvalet 1983 röstade 47 procent (128 467) i Liverpool på Labour. Detta steg till 57 procent (155 083 röster) under det följande valet 1987, efter fyra år av intensiv kamp. De så kallade ”Liverpool 47” – de 47 fullmäktigeledamöter som drev kampen ända till slutet – avsattes genom en juridisk kupp, av överhuset, en kvarleva från feodalismen!
– Medan vi kämpade mot Tories öppnade Labourledaren Kinnock en andra front mot oss. Labourpartiet i Liverpool lades ned och ombildades sedan under en polisregim. Militants medlemmar uteslöts och förbjöds att kandidera i valen. Detta ackompanjerades av en oemotsvarad förtalskampanj.
– Manövrerna mot Militant i Liverpool var början på en politisk kontrarevolution inom Labourpartiet som så småningom, under Blair, omvandlades till ett fullständigt borgerligt parti. Som sagt fanns det ända från början motstånd mot vår politik från karriärister och stalinister, men de var helt isolerade. När Kinnock och hela etablissemanget riktade sin eldgivning mot oss repade dessa grupper mod. De blev Labourhögerns och medias gullegrisar.

Hur blev Liverpoolkampen så småningom besegrad?
– Bakgrunden till 1985 års kamp skilde sig från 1984. Gruvarbetarna besegrades på grund av TUC-ledningens (brittiska LO-TCO) makalösa svek – man vägrade organisera solidaritetsåtgärder. Thatcher ville hämnas på Liverpool och utplåna tanken på att kamp lönar sig. Med hänsyn till en enad front med 25 andra ”vänsterledda” kommuner mot Thatchers skattegränslag gick vi med på en taktik som vi själva tvivlade på att det skulle lyckas: den så kallade ”no rate-taktiken”, enligt vilken samtliga 25 kommunfullmäktige skulle vägra anta en budget.
– Liverpool och Militant hade istället förespråkat en underskottsbudget som 1984 då Liverpool stod ensamt, vilket var en taktik som var mycket enklare att förklara för allmänheten och mobilisera bakom.
– Den här episoden visar vår syn på frågan om enhetsfronter. Vi böjde oss bakåt för att nå en överenskommelse för gemensam kamp med dessa kommuner. Om vi inte hade gjort det hade Liverpool och Militant förstås anklagats för ”sekterism”, ”vägran att samarbeta” med mera. Men denna enhetsfront föll samman för den första vindpusten och den ena kommunen efter den andra övergav ”no rate-taktiken”. Liverpool lämnades att kämpa ensamt.
– Vi visste att vår position inte var lika fördelaktig som året innan. Samtidigt fanns det inget annat alternativ än att kämpa – förutom nedskärningar. När vår uppmaning till strejk bland samtliga kommunalanställda röstades ner med mycket liten marginal i september 1985, som ett resultat av sabotage från delar av den fackliga byråkratin, hamnade vi i ett svårt läge. Och ändå lyckades den taktik vi använde hålla de 47 kvar vid makten i ytterligare 1,5 år – till mars 1987. Detta i sin tur garanterade att exempelvis bostadsprogrammet inte skrotades med Liberalernas återkomst till makten.
– På ett sätt tror jag att våra motståndare till och med blev mer överraskade av vår taktik, under en period av återtåg, än under rörelsens uppgång. Detta erkändes av Michael Heseltine, Torypartiets ordförande, när han sade att Militant var ”organisationen som aldrig sov”. Den nya generationen behöver ta till sig dessa lärdomar. Liverpool visade att arbetarklassen kunde besegra den nyliberala offensiv som tycktes vara ostoppbar.

– För avgörande strider behövs ett klart kampprogram, organisering, rötter i arbetarklassen och sist men inte minst en ledning som försöker att på allvar utmana fienden, är beredd på fiendens attacker och svarar med taktisk flexibilitet. För att uppnå detta behövs en fast organisering och ett marxistiskt parti med massförankring.