Vilken väg för klimatkampen?

av Connor Rosoman & Philipp Chmel, ISA // Artikel i Offensiv

Mot bakgrund av den förvärrade klimatkrisen och de kapitalistiska regeringarnas totala passivitet håller klimatrörelsen på att testa och anpassa sina taktiker och strategier över hela världen: genom skolockupationer, blockader och gemensamma kampanjer med arbetare samt genom att stödja deras strejkaktioner via att ansluta sig till strejkvaktskedjorna.

Helgen den 20-22 april kom upp till 60 000 människor till London som en del av ”The Big One” – en fyra dagar lång serie av protester organiserade av klimataktivistorganisationen Extinction Rebellion (XR). De fick sällskap av fackföreningar som Public and Commercial Services union (PCS), feministiska organisationer, flyktingrättsgrupper och många fler – inklusive Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) – i en bred mobilisering mot det alltmer närvarande hot som klimatnödläget utgör.
Denna aktionshelg markerade en taktikförändring för XR – från ett tidigare fokus på aktioner som vägspärrar och ockupationer, till massprotester baserade på att ”bygga kollektiv makt, stärka i antal och blomstra genom brobyggande”.
Detta kommer samtidigt som masskamp har fått en förnyad betydelse runt om i världen – främst i form av masstrejker av arbetare mot levnadskostnadskrisen. XR själva har tydligt noterat strejkerna, och de metoder för kollektiv kamp som de representerar, som har dragit in miljontals arbetare i kampen för att försvara vår levnadsstandard.
I upptakten till ”The Big One” har XR organiserat sig tillsammans med strejkande arbetare, till exempel i Coventry, Storbritannien, där de organiserade ett möte i solidaritet med Amazonarbetare som tog till inofficiella strejkåtgärder. Det uttalade stödet för strejkerna har återspeglats i XR:s planer för vad som ska komma efter ”The Big One” – att betona ”folkets strejkvaktskedjor” tillsammans med facken och bygga för ytterligare protester tillsammans med andra organisationer.

Det är ingen överraskning att den strejkvåg som har svept över många länder sedan 2022 har haft ett inflytande på idéerna hos andra grupper som XR. Genom att kollektivt lägga ner arbetet – det mest kraftfulla verktyg vi har som klass – har arbetarna satt ett historiskt exempel genom att tvinga storföretagen till förhandlingsbordet.
Strejkerna har också fått ett brett stöd från allmänheten. I Storbritannien, till exempel, visade en opinionsundersökning i januari att det fanns en majoritet för strejkande sjukvårdspersonal, liksom ett starkt stöd för andra sektorer som lärare. Detta beror inte bara på att dessa arbetare med rätta kämpar mot den levnadskostnadskris som alla i arbetarklassen känner av, utan i många fall är dessa strejker också en kamp för att försvara offentliga tjänster.
Bland ett brett skikt av politiskt engagerade är det underförstått att de strejkande kämpar ”för oss alla”. Denna idé gäller även för klimatkampen, och att bygga kontakter med strejkerna har potential att stärka båda rörelserna.
Det är inte bara i Storbritannien som vi ser att kopplingar dras mellan klimatrörelsen och arbetarklassens andra kamper; vi ser det i land efter land.
Att arbetarna och klimatrörelsen måste kämpa tillsammans för att vinna erkänns också av den härskande klassen. I en artikel i den vänsterliberala tidningen Süddeutsche Zeitung hävdas det att det tyska facket ver.di och Fridays for Future genom att strejka tillsammans faktiskt skulle förstöra omställningen till hållbar mobilitet och skada klimatet, och gruppernas uppmaning att gå med i kampen för klimat och social rättvisa bemöts med argumentet att dessa naturligt skulle stå i motsatsställning till varandra eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade.

Men de senaste striderna visar på potentialen för en bred klimatrörelse som knyter kontakter med andra delar av arbetarklassen. De markerar på många sätt en återgång till de typer av metoder som började utforskas av den återuppståndna klimatrörelsen 2018-19 efter de banbrytande skolstrejkerna som organiserades av Fridays For Future.
När rörelsen var som störst hade arbetarorganisationer, föräldrar och andra grupper precis börjat utgöra en viktig del av demonstrationerna. Sedan samhället öppnades upp igen efter pandemin har vi tyvärr inte sett några protester på den här nivån.
Under tiden har den ekologiska krisen och klimatkrisen bara blivit värre. Trots att regeringarna runt om i världen har erkänt klimatnödläget i ord misslyckas de med att vidta några verkliga åtgärder för klimatet. Koldioxidutsläppen fortsätter att öka, och miljardtals pengar som skulle kunna användas till gröna jobb, eftermontering av hus, kollektivtrafik eller uppfyllande av löften om att stödja den nykoloniala världen mot de värsta effekterna av klimatförändringarna har använts till kapprustning som en del av det nya kalla kriget.
Mot bakgrund av dessa överlappande kriser och regeringarnas totala passivitet och oförmåga att lösa dem har ett växande antal aktivister tagit till direktaktioner och sabotage i mindre skala i syfte att tvinga regeringar och företag genom att stänga ner fossil infrastruktur som vägar, koltåg eller terminaler för privatjet.

Det är sant att direkta aktioner kan spela en roll i en välbehövlig massrörelse. Taktiken med direktaktioner, inklusive blockering av vägar, utgör en viktig del av arbetarklassens och förtryckta folks kamp runt om i världen, inklusive arbetarkampen i Indien och kampen för ursprungsbefolkningens rättigheter i länder som Brasilien och Kanada.
I dessa sammanhang är dock direktaktionerna vanligtvis kopplade till större rörelser, vilket inte bara garanterar ett starkare stöd från den bredare arbetarklassen, utan också gör dem mycket mer effektiva.
Denna koppling och att involvera större grupper av människor i de konkreta aktionerna är också den bästa metoden för att slå tillbaka mot det ökande statliga förtrycket och den härskande klassens försök att skilja de ”goda” från de ”dåliga” klimataktivisterna samt väcka allmänhetens förakt mot klimataktivister genom att framställa dem som ”klimatterrorister”.
Det kapitalistiska systemet kommer att fortsätta med sin vinstjakt oavsett vad som händer. Det är av den anledningen som det inte räcker med en taktik i NGO-stil där man bara försöker fortsätta att ”öka medvetenheten” om krisen eller påtala regeringarnas passivitet.

Men vi kan vinna segrar om vi kämpar för dem. För att göra det behöver vi åtgärder i en skala som kan konfrontera de massiva industrier som exploaterar människor och planeten – och de regeringar som representerar dem. Den organiserade arbetarklassen, i tusental och miljoner, kan göra detta på ett sätt som ingen annan form av handling kan genom att resa möjligheten att stänga ner hela industrier – och till och med hela den kapitalistiska ekonomin.
På så sätt kan en massrörelse som bygger på kraften i arbetarstrejker som sin ryggrad bygga på de positiva elementen i både omstörtande direktaktioner och massgatuaktioner – och därmed också överträffa många av de begränsningar som omstörtande direktaktioner eller gatuprotester konfronteras med om de äger rum ”på egen hand”.
Men oavsett vilka hårt tillkämpade segrar vi vinner kommer dessa vinster alltid att vara begränsade och under attack så länge samhället är i kapitalisternas händer. Storföretagen och de prokapitalistiska politikerna kommer att göra allt de kan för att komma bort från sina löften och upphäva alla reformer.

Som socialister kämpar vi för offentligt ägande och demokratisk arbetarkontroll av nyckelsektorer, banker och storföretag. Arbetarna måste ta över industrin i sina egna händer, men detta kommer bara att vara möjligt om vi kan bygga en massrörelse av arbetare, med ett kämpande program med krav för att koppla kampen mot klimatkrisen till kampen mot levnadskostnadskrisen, låga löner, privatisering och andra kamper som äger rum.
Ett sådant program skulle öppna för möjligheten för starkare enad handling, göra konkreta segrar möjliga och lägga grunden för att störta det kapitalistiska system som förstör planeten.