Mexiko: Vilken väg för vattenkampen?

av Christian Tello, Alternativa Socialista (ISA i Mexiko) // Artikel i Offensiv

I Mexiko har bondesamhällen och ursprungsbefolkningar i årtionden drabbats av de stora industriernas plundring och förorening av vatten. Gruvor, bryggerier, jordbruk, buteljeringsanläggningar, metallurgi- och bilfabriker utvinner de resurser som miljontals bönder, arbetare och ekosystemet överlever på.
År 2022 var 59,1 procent av landets floder, bäckar, sjöar, laguner, dammar och kustområden förorenade med oåterkalleliga skador. Samtidigt är mer än 50 procent av landet drabbat av måttlig och extrem torka.

Fabriksockupationer, vägblockader, massiva demonstrationer och bildandet av lokala självförsvarsgrupper har varit de former av motstånd med vilka dessa samhällen har konfronterat den organiserade brottsligheten (narcos), privata säkerhetsstyrkor och statens offentliga styrkor.
Men under de senaste tre åren har samhällena påbörjat en process för att länka samman och samordna den lokala kampen på nationell nivå. De första insatserna återspeglades i Asamblea Nacional por el Agua y la Vida (Nationalförsamlingen för vatten och liv), som samlar mer än 125 organisationer och ursprungsbefolkningar från 18 provinser i landet. Församlingen har stärkt kampverktygen och har bildat en rörelse som syftar till att samla miljontals bönder och arbetare som leder kampen med ett antikapitalistiskt program.
Men rörelsen befinner sig fortfarande i ett tidigt skede och har därför en ojämn styrka inför den politiska och ekonomiska makt som storföretagen utövar. På nationell nivå fortsätter de att exploatera och förstöra ekosystemen, samtidigt som de förföljer, kidnappar och mördar bönder och försvarare av ursprungsbefolkningarnas marker.
Som socialister måste vi därför erbjuda de rätta svaren så att rörelsen, som samlas i församlingen, organiserar sig, växer, stärks och för en verklig kamp mot kapitalismen och mot mördarna anlitade av storföretagen.

Under de senaste månaderna har den mexikanska staten, kapitalistiska företag och kriminella grupper utövat olika påtryckningar och angrepp mot vattenaktivister och ursprungsbefolkningar som dagligen gör motstånd mot de stora industriernas vattenplundring.
Det har inträffat extremt oroande händelser under kampen, som mord och påtvingade försvinnanden av aktivister som försvarar mark och vatten. På samma sätt har den mexikanska statens rättsliga trakasserier intensifierats, liksom den politiska förföljelsen av hela samhällen.
Att kapitalisterna och regeringen har intensifierat sina attacker är ingen tillfällighet. Under denna period har samhällen vunnit flera rättsliga skydd för att stoppa verksamheter: gruvor, textilfabriker, buteljeringsanläggningar, termoelektriska anläggningar och andra utvinningsindustrier i delstaterna Oaxaca, Veracruz, Querétaro, Coahuila, Puebla, Yucatán och Quintana Roo.
Åtgärder som att stänga brunnar, ockupation av utvinningsanläggningar, vägspärrar, rättsliga tvister och bildandet av självförsvarsgrupper är resultatet av de hundratals möten som har hållits där viktiga delar av dessa samhällen har samlats och mobiliserats. Det är dock tydligt att sådana åtgärder leder till reaktioner.

Ursprungsbefolkningarnas folkliga organisering mot megaprojekt och kapitalistiska industrier skrämmer den härskande klassen och tvingar dem att ta till andra, icke-lagliga, åtgärder för att krossa rörelsen: utomrättsliga avrättningar, mord som begås av den organiserade brottsligheten, kidnappningar, rättslig förföljelse, utpressning, polisbrutalitet, trakasserier och påtvingade försvinnanden.
På grund av denna alarmerande situation måste rörelsen erkänna att våra handlingar och kampmetoder hittills har varit strider utan mycket eko; lokala, isolerade och tillfälliga. Allt medan kapitalismen fungerar som en stor krigsmaskin, en som en liten skärmytsling inte kan skada.
De betydande insatser som gjordes under de två senaste mötena med Nationalförsamlingen för vatten och liv (2022 och 2023) var det första steget och ett exempel på den samlingskraft vi kan uppnå när vi medvetet försöker bygga en nationell organisation för att bekämpa plundringen av vatten i alla hörn av landet där kapitalismen exploaterar och förorenar våra floder och sjöar.
Från dessa händelser lärde vi oss och delade med oss av erfarenheter och verktyg för kamp som berikade vår allmänna förståelse av den kris vi för närvarande genomlider. De viktigaste överenskommelserna var Folkets Lag; att upprätta en nationell förteckning över organisationer, ett nationellt kampprogram och den årliga agendan för gemensamma interventioner i varje delstat.
Både kampprogrammet och den nationella agendan för att få bort de plundrande bolagen var två dokument som enhälligt godkändes av församlingen, och innehåller de första målen som rörelsen ska uppfylla under de kommande månaderna: ut med de transnationella företag som plundrar resurser, stoppa förföljelsen av aktivister, och det totala förkastandet av megaprojekt från den federala regeringen.

Den senaste Nationalförsamlingen för vatten och liv tog viktiga steg när det gäller bildandet av kommissioner och fördelningen av uppgifter för att genomföra konkreta aktiviteter under resten av året. Rapporterna från diskussionerna och pressuttalandena är dock vaga när det gäller hur överenskommelser röstades fram och delegerades. I avsaknad av klarhet kommer det att uppstå en allvarlig förvirring när det gäller kollektivt beslutsfattande.
Vilket är det mest demokratiska sättet att rösta om resolutioner från församlingen? Vem ska rösta om resolutioner? Och vem ska följa upp uppgifter? Dessa frågor är ABC i processen att organisera en rörelse.
Om församlingen ska ha en snabb reaktionsförmåga och en effektiv kampstyrka krävs starka, centraliserade och demokratiska strukturer, där resolutioner verkställs med det fullaste engagemanget från de organisationer och samhällen som utgör rörelsen.
Under den nuvarande perioden är det viktigt att vi bygger en organisatorisk struktur på nationell nivå, en som samordnar våra ansträngningar, som kan föra dem till en mer utvecklad nivå av kamp som inte är begränsad till små samhällen.

Vi måste befästa och fördjupa det nuvarande kamprogrammet som leder rörelsen. Ett första steg var de allmänna överenskommelser som nåddes i den andra Nationalförsamlingen för vatten och liv, som till största delen vävde samman solidaritetsnätverk och formaliserade dynamiken i arbetet mellan olika grupper och samhällen i landet. Vägen framåt är dock fortfarande lång.
Från Alternativa Socialista (ISA i Mexiko) uppmanar vi till en gemensam kamp, inte bara mot förskingringen av vatten och markområden, utan också mot alla typer av förtryck som vår klass utsätts för under ett system av ekonomisk dominans och exploatering.
Kampen för livet är också kampen för rättigheterna för arbetare, kvinnor, ungdomar, bönder, hbtq+-personer och ursprungsbefolkningar. Det är en kamp för socialismen, som är det enda som kan befria mänskligheten från allt förtryck och upprätthålla ett balanserat och miljömässigt ansvarsfullt förhållande till naturen.
Att kämpa för ett socialistiskt samhälle är det enda hållbara alternativet mot det apokalyptiska slut som idag presenteras av kapitalet och dess dödsindustrier. Arbetaren kan nämligen bara återfå en intim kontakt med naturen om hen befrias från slavarbete och usla löner. Däri ligger kärnan i konflikten och mänsklighetens frånkoppling från naturen: i de materiella existensvillkoren och behovet av frigörelse från dem.
I augusti i år kommer den tredje Nationalförsamlingen för vatten och liv att hållas i Xochimilco, Mexico City. Vi hoppas att vi kan hjälpa till i processen med att klargöra vad rörelsens nästa steg bör vara.