”Jag känner mig som en försökskanin”

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

I en ny, upprörande granskning av kvinnors bristfälliga och ibland helt felaktiga vård i Sverige har journalisterna Josefin Sköld och Jenny Kallin på Dagens Nyheter den 2 juni talat med nio kvinnor som har sökt hjälp för förlossningsskador vid Skaraborgs sjukhus i Skövde. Alla fick sin livmoder bortopererad, vissa också äggstockarna, med tragiska konsekvenser.

Överläkaren och kirurgen på gynekologin, tillika professor med lång erfarenhet, ställde diagnos på EDS (Ehlers-Danlos syndrom, försvagad bindväv) hos några av kvinnorna, utan utredning. Hans auktoritet gjorde att ingen ifrågasatte operationerna, förrän nu. Experter som journalisterna har talat med säger att det är helt obegripligt, gammaldags och mycket extremt att utföra dessa stora operationer.
”Jag känner mig som en försökskanin”, säger en av kvinnorna. En annan säger att hon känner sig dum som litade på läkaren. Kvinnorna är desperata och man kan förstå att de tacksamt lyssnade när läkaren ville hjälpa dem. Idag är det svårt att få någon inom sjukvården att lyssna. Privatiseringar och nedskärningar gör köerna långa och det är svårt att få en tid hos kvinnovården.

Gynekologen har stor makt. Få vågar ifrågasätta dessa gammaldags metoder som försämrar kvinnors liv och vardag utan att ens hjälpa med de förlossningsskador och framfall de en gång har sökt för. Utan äggstockar hamnar kvinnor snabbt i klimakteriet, oavsett ålder, och tvingas äta medicin och ta hormoner resten av livet.
En kvinna som tre år efter sin operation fortfarande är sjukskriven med svåra besvär stämde sjukhuset när de mot hennes uttryckliga vilja opererade bort både livmoder och äggstockar. Läkarna hävdade då att man som praxis hellre tar bort allt inför en tvåprocentig risk för framtida cancer. På Skaraborgs sjukhus säger man nu att man erkänner ”kommunikationsbrist”, men de ska också utreda om läkaren har gjort något medicinskt fel.
Diagnosen EDS är inte grund för så extrema operationer – ingen vet ens om någon av kvinnorna har detta, eller hur många liknande fall det finns. Enskilda läkare och deras idéer orsakar svårt lidande, men eftersom det saknas riktlinjer för allmän och lika vård för kvinnor kommer de i princip alltid undan.

Det finns andra granskande reportage där privatiseringar och ersättningssystem har kopplats till onödigt omfattande operationer, bland annat på en privat gynklinik som drivs av Sophiahemmet. Kvinnorna hade sövts ner och inte informerats om att läkarna gjort ingrepp, utan att fråga eller förklara.
När landstingets revisorer kollade fann de att minst fem procent av fallen var felskrivna och att ett antal var så bristfälligt skrivna att det inte gick att avgöra om operationerna var medicinskt motiverade eller ej.
De konstaterade dessutom att det var tämligen ”normalt”. I andra fall har unga kvinnor fått vänta länge på en endometriosdiagnos och istället fått höra att problemet är psykiskt. Även där har livmödrar opererats bort, helt i onödan.

Kvinnors vård är eftersatt och lågt prioriterad. Politiker har skurit ner och försämrat förlossningsvården, vilket har lett till att läkare och barnmorskor har slitits ut. Det leder till en stressig arbetsmiljö, som innebär att förlossningsskador har blivit vanligare.
I en nypublicerad studie från Göteborgs Universitet från den 23 februari, där 11 000 kvinnor har deltagit, visas att många decennier efter sina förlossningar fortfarande lider. En av 20 förstföderskor drabbas av sfinkterskada, en skada mellan slida och ändtarmsöppning, vid förlossning. Även ”klass 2-bristningar” som enligt Socialstyrelsen och fram till nu av de flesta förlossningskliniker räknas som relativt lindriga läker inte alls snabbt och av sig själva som man har trott.
Cirka 30 procent säger att avföringsinkontinens påverkar det dagliga livet, och mellan 28,9 procent (utan sfinkterskada) och 46 procent (med sfinkterskada) tycker att det är besvärande. Forskarna konstaterar att risken för stort framtida lidande ökar vid en förlossningsskada och att lidandet är långvarigt.
Nu är en ny generation unga kvinnor trötta på att inte få hjälp, vård eller en diagnos, att inte bli lyssnade på.

Personalen inom sjukvården har länge protesterat och ska det finnas några barnmorskor kvar krävs både en rejält förbättrad arbetsmiljö, bättre scheman, mer vila och återhämtning, högre löner och mer utbildning. Arbetsgivarna har mycket att stå till svars för, men det är vi som får betala med våra liv och vår hälsa.
En bra och tillräcklig hälso- och sjukvård där ingen behöver vänta i åratal, inte bli tagen på allvar eller överkörd i beslut som rör den egna kroppen är det självklara kravet.
Dessutom: bort med tystnaden och krypandet för läkare och andra som använder sin makt och auktoritet på ett skadligt sätt. Alla inom vården ska våga anmäla felaktigheter – övergrepp ska innebära konsekvenser, överläkare eller ej.