Eld upphör – lika viktigt nu som då

av Siv Norlin // Artikel i Offensiv

Den 14 maj 1931, när Ådalen stod i sin allra vackraste grönska, dödade den svenska militären fem personer när den sköt in i ett fredligt demonstrationståg. Händelsen har berättats många gånger, och det blir aldrig en gång för mycket eftersom lärdomarna behöver berättas om och om igen och nya generationer behöver få veta vad som hände.

En av de senaste berättelserna har gjorts av Ådalsbandet, som nu i en miniturné berättar historien på ett helt oförglömligt sätt. Ådalsbandet har tagit sig an den viktiga berättelsen främst genom att med nya låtar berätta den viktiga historien.
I ett tidigt 1930-tal där arbetslösheten var enorm och lönerna för slitsamma jobb oerhört låga, ansåg kapitalisterna att de behövde öka sina vinster genom en attack på arbetarna. År 1930 bestämde sig ägarna av Marma-Långrörs AB sulfatfabrik vid Marmaverken utanför Söderhamn att sänka lönen på 1 krona och 18 öre i timmen med 4 öre.
Versteeghfamiljen, som ägde fabriken i Marmaverken, ägde också skog, massafabriker och sågverk i Ådalen. Vintern 1931 gick arbetare vid två av Versteeghs fabriker i Ådalen, sulfatfabrikerna i Sandviken och Utansjö, ut i strejk till stöd för arbetarna i Marmaverken.
I maj började de svartfötter (strejkbrytare), som arbetsgivarna hade kallat in, att anlända till Ådalen. Ett par tusen arbetare samlades till möte i Folkets Hus i Frånö för att diskutera situationen. Beslut togs att de skulle tåga till hamnen i Lunde där strejkbrytarbåten låg. Strax innan de kom fram till hamnen gick militären till attack och sköt skarpt mot tåget.

Ådalsbandet berättar historien på ett nytt sätt. Med medryckande rockmusik drar de in publiken in i en lust av sällan skådat slag för vikten och lusten av kampen när generalstrejken står för dörren. Men plötsligt avbryts detta då skotten faller och en avgrundsdjup sorg utspelar sig när fem personer har bragts om livet.
En hjälte i tåget var Tore Andersson. Han spelade trumpet i demonstrationen som leddes av sång och musik. Han blåste ”Eld upphör” när kulorna ven. Militären, som kände till signalen men inte förstod varifrån den kom ifrån, slutade att skjuta.
Troligen räddade han åtskilliga människoliv i en situation som hade kunnat bli ett fullständigt blodbad med vad som Jan Hammarlund sjunger ”det enda vettiga jag lärt i armén att blåsa eld upphör”.
Många av demonstranterna kom att fängslas, för man går förstås inte ostraffat i ett demonstrationståg som militären beskjuter. En av dem som dömdes var Tore, som hade sett till att inte fler dödades, men som efteråt blev åtalad, svartlistad samt tvingades byta namn och flytta från trakten. Han hade ”brutit den militära eden”.

Händelserna i Ådalen har kommit att betraktas som en vändpunkt i svensk samhällsutveckling. Arbetarna hade visat sin styrka. Sverige fick året därpå (1932) en socialdemokratisk regering. Genom arbetarnas styrka blev framtiden efter det fattiga 30-talet under ett antal decennier präglad av välfärdsbygge.
De socialdemokratiska regeringarna som styrde från 1932 till 1976 kunde balansera mellan arbetare och kapitalister; arbetarna fick ett tillräckligt bra liv utan att generalstrejker och revolutioner skulle kännas aktuella, samtidigt som bolagen gjorde vinster som arbetsgivarna kunde vara tillfreds med utan att behöva attackera arbetarna på det sätt som man hade gjort under 1930-talets början.
Nu står vi i en tid när arbetarnas villkor attackeras, stat och militär rustas upp.

Ådalsbandet har ett antal föreställningar kvar. Ni som har möjlighet, se den. Den berör. En perfekt blandning av lusten för kampen och sorgen när arbetarna attackeras, och kontrasterna blir ännu tydligare när man föreställer sig att detta hände i en natur när den är som vackrast och som också fungerar som en turistbroschyr för Ådalen.
”Eldupphör” är titeln på berättelsen. Den anspelade inte bara på Tore Anderssons insats. Den anspelade på att eld upphör måste blåsas för att vi ska få en värld tillsammans för allas lika värde.