Offensiv 50 år: Militärkuppen i Chile – en varning till den internationella arbetarklassen

Artikel i Offensiv

”Kuppen i Chile”, var rubriken på framsidan i Offensiv # 2 år 1973 och i tidningen fanns en längre artikel om militärkuppen i Chile, som hade ägt rum den 11 september samma år, och som i blod krossade de förtrycktas hopp om ett socialistiskt genombrott som tänts med Salvadors Allende valseger 1970. Med anledning av att Kulturfestivalen och att det i år är 50 år sedan militärkupperna i Uruguay och Chile återpubliceras artikeln från 1973 i detta nummer. Av utrymmesskäl har den ursprungliga artikeln förkortats. Även en del smärre språkliga ändringar har gjorts.

”Chile kommer inte att hamna i ett inbördeskrig och inte heller blir här någon militärkupp”. Detta var president Allendes syn på situationen i Chile den 28 augusti. Då hade folkfrontsregeringen bara två veckor kvar att leva innan armén slog till. Kuppen har grusat allt det hopp och alla de förväntningar som fanns hos de chilenska arbetarna och de fattiga bönderna. Juntan har deklarerat att man har ”påbörjat det historiska uppdraget att befria vårt fosterland från det marxistiska oket”. 

När UP (Unidad Popular), dominerad av Socialistpartiet och Chiles så kallade kommunistparti, segrade vid presidentvalet 1970 föddes ett nytt begrepp på den latinamerikanska kontinenten: ”Ia via chilena”, den chilenska vägen (underförstått: vägen till socialismen). Miljontals arbetare och förtryckta i hela världen fick enorma förväntningar på den ”marxistiske” Salvador Allende.

Hela världen höll andan. Hade ”experimentet” (ett uttryck som har använts av många, dock inte av chilenarna själva) i Chile lyckats? Skulle den ”konstitutionella” vägen till socialismen segra? Skulle ”arbetarna, bönderna, tjänstemännen och de intellektuella” bli ”Chiles herrar”, som Allende uttryckte sig vid ett besök i Moskva?

”Experimentet” har tragiskt krossats i blod. Varför gick det så här? Var militärkuppen oundviklig? Eller var det kanske UP:s program och politik som felade?

Det ligger på varje socialists och marxists ansvar att seriöst och med öppna ögon gå igenom erfarenheterna från Chile. Om vi förmår att dra lärdom av vad som hänt kommer kanske inte de chilenska arbetarna att ha lidit förgäves.

Aftonbladet fastslog i en ledare den 27 september 1973 varför UP-regeringen föll: ”Det var resultatet av två års systematisk amerikansk ekonomisk krigföring”. De flesta socialdemokratiska tidningarna var inne på liknande tankegångar.

Förvisso är det riktigt och nödvändigt att ta upp USA:s och CIA:s roll i den chilenska tragedin. Visst måste vi klargöra de förenade högerkrafternas spel, men vi får inte stanna vid detta. För däri ligger ett slags kapitulation: ”Tänk vad enkelt det vore att genomföra den socialistiska samhällsomvandlingen, om det bara inte vore för den härskande klassen!”

Anledningen till misslyckandet står definitivt inte att finna hos de chilenska arbetarna. De svarade hela tiden på sina ledares steg. Om än motvilligt ibland, till exempel när det gällde att ”återlämna” en del ockuperade fabriker. Den 4 september 1973 demonstrerade  7-800 000 i huvudstaden Santiago till stöd för Allende och regeringen. Efter kuppen visade de sig också också vara beredda att kämpa och dö för sin sak.

Men hur är det med folkfronten själv? Vad representerade den och vad stod den för?

Den chilenska folkfronten var inget unikt, vilket ibland har hävdats från olika håll. Den skilde sig inte på något avgörande sätt från sina historiska föregångare över hela världen.

Den var en annan version av Kerenskijs provisoriska regering efter den ryska februarirevolutionen 1917, folkfrontsregeringarna i Spanien och Frankrike under 1930-talet, ”förenade vänstern” i Grekland på 1960-talet, den ”breda vänstern” i Uruguay idag (1970-talet) och oräkneliga andra. Inte heller skiljer den sig nämnvärt från sin föregångare I Chile – folkfronten 1938-46.

De har alla varit variationer på samma tema: En allians mellan motstridiga intressen. Det är också värt att ha i minnet att i varje enskilt fall har detta ”folkfronteri” lett till nederlag för arbetarklassen.

Vilka grupper och intressen rymdes inom UP i Chile? Det var en koalition mellan de två arbetarpartierna – Socialistpartiet och Chiles kommunistiska parti – samt några små medelklasspartier och det borgerliga Radikalpartiet (medlem av Socialistinternationalen!), MAPU (en utbrytning ur Kristdemokraterna), IC (Kristna vänstern) och API (Oberoende folkaktionen). En del av dem var så små och betydelselösa att de inte ens märktes i Chiles politiska liv.

Folkfronten som teori säger att arbetarpartierna måste förena sig med de ”liberala” borgerliga partierna för att vinna över medelklassen från redaktionens sida, men i själva verket representerade dessa partier och grupper inte Chiles medelklass. I en skärpt social situation, som den i Chile under folkfronten, vandrar mellanskikten mellan de två huvudlägren och dras till det läger som i handling kan påvisa en väg ut ur krissituationer. Om arbetarklassens organisationer hade drivit en offensivt socialistisk politik hade man fått med sig mellanskikten. I stället blev det reaktionen som fick stöd för sin ”lösning” på problemen.

Radikalpartiet var ett slags chilenskt ”Folkparti”. Dess huvudsakliga sympatisörer stod att finna bland medelklassen. Dess arbetarförankring var minimal. År 1969 hade partiet fått 13 procent av rösterna, och 3,7 procent år 1973. 

Huvuddelen av UP var, i en eller annan form, borgerlig både till inriktning och bakgrund. Undantagen var socialisterna (Allendes parti)  och kommunisterna. (Chiles kommunistiska parti var ett Moskvatroget, reformistiskt parti). Trots detta kunde man i sitt program enas om att ”göra slut på imperialismens, monopolens och storjordägarnas dominans och inleda uppbygget av socialismen i Chile”. Man betonade att man skulle använda den konstitutionella vägen, det vill säga genom parlamentet och de lagar och förordningar som fanns. 

Oppositionens rättigheter skulle respekteras ”så länge de utövas inom lagens råmärken”. Oppositionen, med Kristdemokraterna i spetsen, hade dock hela tiden majoritet i parlamentet. Dessutom hade borgerligheten det avgörande inflytandet inom den centrala och lokala administrationen, liksom inom domstolsväsendet och inte minst inom armén.

Visserligen tillerkände författningen presidenten stora befogenheter. Han hade rätt att lägga in sitt veto mot alla lagar som parlamentet försökte stifta, men detta innebar samtidigt också ett parlamentariskt dödläge.

UTOMPARLAMENTARISK KAMP

Den konstitutionella vägen till socialismen var således mycket begränsad – om inte omöjlig – i Chile. En politik inom författningens ramar kunde inte vara annat än förhållandevis försiktig. Och då kan man inte heller kontrollera utvecklingen.

Även om UP hade haft majoritet inom parlamentet hade den konstitutionella situationen blivit svår. Borgerlighetens makt ligger inte i parlamentet, den ligger i det privata näringslivet, i deras möjligheter till ekonomiska sanktioner, kapitalflykt etc. Den ligger också i den konservativa militären.

Om UP hade haft egen majoritet hade Chile troligen fungerat som en enda stor ”åkeriägarstrejk”. I UP:s eget program konstaterades det: ”Borgarklassen kommer aldrig frivilligt att avstå från sina privilegier”. 

Man var också fast beslutna att ”besvara reaktionärt våld med revolutionärt våld”. Reaktionärt våld existerade otvivelaktigt i Chiles vardag. Den fascistiska gruppen ”Patria y Libertad” (”Fosterland och Frihet”) utförde ständiga attacker för att undergräva ekonomin och förtroendet för regeringen. Sabotage, terror och mord var vanliga inslag. Karabinjärerna, Chiles polisstyrkor, stod synnerligen passiva inför den typen av våld.

Chiles arbetare och bönder var inte rustade för att möta det reaktionära våldet. Cirka 10 000 arbetare och bönder var beväpnade. Ur beväpningssynpunkt förslog det naturligtvis inte långt mot arméns cirka 50 000 och karabinjäremas 25 000 man. Dessutom var Allende tvungen att gå med på en del vapenbeslag för att lugna ultrahögern inom armén. Detta för att inte ”provocera fram en militärkupp”.

Men reaktionärer och fascister behöver inga provokationer från sina motståndares sida. Om inga anledningar finns till en kupp så kommer man själva att skapa dem. Så har högerkrafterna alltid gjort. Sådan är deras politiska metod.

Det är möjligt att Allende hade helt klart för sig risken för en kupp. Troligen kom den lite tidigare än beräknat. Men det är anmärkningsvärt att man inte talade om detta för sitt folk ute på fabriker och på fälten. Där fanns Allendes arméer. Där fanns den styrka som hade kunnat förhindra en armékupp.

I själva verket förbereddes inte arbetarna och bönderna tillräckligt ideologiskt och politiskt. Allendes, och framför allt ”kommunisternas”, tal om den ”neutrala” och yrkesmässiga armén, gjorde att man inte var förberedd på att försvara sig. Armén kunde nu ganska lätt svepa undan det lilla motstånd som fanns.

Det vore dock fel att påstå att Allende helt litade på armén. Vad han försökte, genom sina ”vänskapliga förbindelser” med militären, var troligen att ”neutralisera hökarna”.

Armén var politiskt splittrad. Småbönder var beväpnade. Även en del officerare var Allendetrogna. Även en del poliser i lokala distrikt stod på Allendes sida.

Men dessa grupper var betydelselösa när det kom till kritan. Endast tillsammans med en mobiliserad och beväpnad arbetarrörelse hade de kunnat fylla någon större funktion. Nu kom de att bli isolerade och neutraliserade.

Efter kuppförsöket i juni 1973 svarade arbetarna med en mångfald av fabriksockupationer. I detta läge var militären mer splittrad än någonsin. Ockupationerna var ”olagliga” och fabrikerna skulle därför utrymmas.I en del fall vägrade militären att ta till våld mot arbetarna. 

Ibland förekom till och med överenskommelser mellan arbetarna och militärerna: Arbetarna lämnade frivilligt fabriken medan militären genomförde sin ”utrymning”. Sedan kunde arbetarna ta tillbaka fabriken igen.

I själva verket var militärerna rädda för den ”armé de hade emot sig”. Den ockuperande ”förtruppen” bestod av cirka 45 000 arbetare. Bara genom att hålla portarna till sina fabriker stängda gjorde de militären obeslutsam och rädd för att gå till aktion. Militärerna var medvetna om den enorma styrka som låg hos arbetarklassen. I detta läge var situationen relativt gynnsam för en offensiv socialistisk attack.

EN OBESLUTSAM FOLKFRONT

Istället tilläts borgerligheten att gå till offensiv. Åkeriägarna gick ut i ”strejk”. Militären fick tillfälle att samla sig, oskadliggöra sina mer progressiva kollegor, och senare tillfälligt ingå i regeringen.

Mellanskikten i Chile blev allt otåligare, detaljhandlare gick ut i ”strejk”, läkare, advokater och administratörer strejkade. Militären lämnade regeringen efter cirka två veckors gästspel.

Allende valde inte den offensiva socialismens väg. Han hoppades att den av katolska kyrkan utlysta dialogen om Chiles framtid skulle kunna förhindra ett inbördeskrig. Han sökte i ett brev till Kristdemokraterna ”ett minimum av samförstånd”, då Allende och UP andades obeslutsamhet och kapitulation inför problemen.

Men innebär detta att vi inom Offensiv håller med de grupper till vänster som till exempel säger: ”Chile lär att det finns ingen fredlig väg till socialismen”? Naturligtvis inte. Det är inte om detta som Chile lär oss, Chile lär oss att det inte går att genomföra socialismen på konstitutionell väg, därför att den härskande klassen inte nöjer sig med ”lagliga” metoder, om deras intressen känns hotade.

EN OFFENSIV POLITIK ÄR
NÖDVÄNDIG

En fredlig väg till socialismen är inte någon omöjlighet, men den är endast möjlig under förutsättningen att arbetarrörelsen är mobiliserad och för en beslutsam offensiv, socialistisk politik. En stark arbetarrörelse är det enda som kan förhindra en kupp av den aggressiva

reaktionen.

Men detta innebär inte heller att man får underskatta högerkrafterna. Arbetarrörelsen måste vara beredd att, även med vapen i hand, försvara de vinster man har uppnått. En beväpning av Chiles arbetare och bönder var nödvändig. Men därtill krävdes också en beslutsam ledning och en fast politik.

En sådan politik kan inte föras av en folkfront med alla de motstridiga intressen som där finns. Den kan endast föras av arbetarklassens partier. För att kunna hålla ihop fronten kommer man att ge efter för borgerliga intressen i lägen när man varken är tvingad till det eller ska göra det. ”Breda samförståndslösningar” i en social krissituation innebär en politisk kapitulation och leder bara till nederlag.

Exemplet Chile är en varning till hela den internationella arbetarrörelsen – även till oss i Sverige.

Om vi inte drar lärdom av Chile kan också vi i framtiden få komma att möta en liknande tragedi.

• Ner med juntan! 

• Solidaritet med Chiles arbetarrörelse! 

• Seger åt arbetarnas och böndernas väpnade kamp!

• För en demokratisk arbetarrepublik i Chile!