Tyska revolutionen 1923: Nederlaget banade väg för Hitler

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

För hundra år sedan skakades Tyskland av en revolutionär kris. Arbetarklassen hade initiativet, och möjligheten fanns för en seger för den socialistiska revolutionen, vilken skulle ha ändrat historiens gång. Men till följd av arbetarrörelsens lednings vacklan och tvekan slutade revolutionen 1923 i ett nederlag som öppnade för Hitlers maktövertagande tio år senare och det andra världskriget.
Denna artikel är en förkortad version av en tidigare artikel skriven av Katja Raetz från Offensiv #1080-1081, den 19 december 2013.

Tyskland 1923 var ett land i djup social, ekonomisk och politisk kris. Fattigdom och hunger bredde ut sig med alarmerande hastighet. Orsaken låg först och främst i den galopperande inflationen (penningvärdeförsämring). Till exempel kostade år 1918 en limpa bröd 0,63 mark, i januari 1923 hade priset stigit till 250 mark, för att slutligen nå astronomiska 201 000 miljoner mark i november samma år.
Inflationen hade tagit sitt grepp om landet efter att regeringen finansierade det första världskriget 1914-18 genom att trycka upp mer pengar, och efter kriget fortsatte den med att trycka upp mer pengar för att betala de enorma krigsskadestånden.
Revolutionen 1923 var en del i en revolutionär process som inleddes med matrosernas revolt i Kiel i november 1918. Matrosernas revolt, som ägde rum i första världskrigets slutskede, blev startskottet på den tyska revolutionen som hämtade inspiration från den ryska oktoberrevolutionen året innan. Överallt bildades det arbetar- och soldatråd som tog makten i sina händer, och Tyskland, som under kriget i praktiken hade varit en militärdiktatur, blev en rådsrepublik.
De tyska arbetarna och soldaterna överlämnade dock makten till det socialdemokratiska SPD i hopp om att partiet skulle säkra revolutionens framtid, men SPD blev istället revolutionens bödel.

Året 1919:s första månader präglades av terror och inbördeskrig för att krossa den revolutionära rörelsen. Den 15 januari mördades revolutionären Rosa Luxemburg och hennes stridskamrat Karl Liebknecht (som båda varit delaktiga i att bilda det tyska kommunistpartiet KPD årsskiftet 1918/19) av frikårerna, som var en väpnad styrka som försvarsministern, socialdemokraten Gustav Noske, hade byggt upp för att krossa revolutionen. Frikårerna blev senare den grund på vilken nazisterna byggde sina stormtrupper (SA).
Men även om revolutionen led ett allvarligt bakslag 1919 var inte arbetarrörelsen krossad. I mars 1920 stoppade arbetarna ett försök till statskupp (Kappkuppen) med generalstrejk och massdemonstrationer.
Erfarenheterna av händelseutvecklingen efter 1918 hade fått många radikala arbetare att vända sig bort från Socialdemokraterna och söka efter nytt massalternativ. Eftersom KPD hade isolerat sig själv blev det främst USPD som kom att uppfattas som en ny socialistisk kraft, och USPD:s medlemsantal ökade från 300 000 i början av 1919 till 800 000 på hösten 1920.
Medan en majoritet inom USPD:s ledning orienterade sig mot socialdemokratin vände sig massan av medlemmarna till den nya kommunistiska internationalen, Komintern, som bolsjevikerna och andra revolutionärer hade bildat 1919. I oktober 1920 beslöt USPD på sin kongress att ansluta sig till Komintern och 400 000 USPD-medlemmar gick med i KPD, som i ett slag blev ett massparti.

I mars 1921 kallade KPD till generalstrejk till stöd för de strejkande industriarbetarna i Halle. KPD-ledningen trodde att tiden var mogen för ett revolutionärt uppror, men hade helt misstolkat situationen och det hela slutade i ett bittert nederlag för de relativt få arbetare som hade anslutit sig. I efterdyningarna lämnade 200 000 medlemmar partiet.
Det var först när kommunisterna vände kursen till ett samarbete med andra arbetarorganisationer i enhetsfronter för att kämpa gemensamt mot exempelvis högerreaktionen som partiet kunde återhämta sig och börja öka sitt medlemsantal igen.
I slutet av 1922 ersattes den socialdemokratiskt stödda regeringen av en ren högerregering. Den nya regeringen ställde i januari 1923 in betalningarna av krigsskadestånden. Den franska regeringens svar blev att ockupera Ruhrområdet, som vid den tiden stod för 80 procent av Tysklands stål- och 71 procent av dess kolproduktion, för att ta in krigsskadeståndet i form av kol och andra varor.
Ockupationen framkallade en ny känsla för nationell enhet, och högerregeringen, som gick ut med slagordet ”passivt motstånd”, blev plötsligt mycket populär. I den tyska riksdagen var det bara kommunisterna som röstade emot regeringen i en förtroendeomröstning den 13 januari. KPD:s paroll var: ”Kamp på två fronter – mot den franska ockupationen och den härskande klassen i Tyskland”.
Socialdemokraternas ledning gav regeringen okritiskt stöd och i det ockuperade Ruhr träffades facktopparna och företagsledningen var fjortonde dag för att diskutera formerna för det ”passiva motståndet”.
Arbetarnas motstånd gick dock betydligt längre; med strejker stoppade man tågtrafik och produktion. Motståndet blev slutligen så effektivt att företagarna fruktade för sina profiter och började förhandla med den franska ockupationsmakten.
Samtidigt kom den skenade hyperinflationen att drastiskt sänka arbetarnas levnadsstandard, och arbetslösheten bara ökade. Fler och fler arbetare insåg att orsaken till den sociala katastrofen fanns i kapitalisternas vinstjakt.

När priserna steg medan lönerna halkade efter vände sig även det ockuperade Ruhrområdets arbetare mot det tyska etablissemanget. Framför allt de som hade förlorat jobbet tack vare det ”passiva motståndet” stod nu med en arbetslöshetsersättning som låg långt under existensminimum.
I april 1923 ockuperade en grupp arbetare under ledning av kommunister och syndikalister rådhuset i Mühlheim för att bilda ett arbetarråd för att rättvist kunna fördela maten och för att kunna bilda en arbetarmilis. Den tyska polisen tilläts då att komma in i den ockuperade zonen för att slå ned arbetarupproret med sex döda som följd.
Trots detta växte ”De proletära hundradena” (den arbetarmilis som KPD hade initierat) i Ruhrområdet. Även i andra städer utanför Ruhr gjorde arbetslösa uppror, och kommittéer för matdistributionen bildades.
Samtidigt pågick det i hela Tyskland en rörelse för bildandet av fabriksråd/arbetarråd, och under försommaren 1923 skakades landet av en landsomfattande strejkrörelse. Tyskland var i revolutionär jäsning och det blev tydligt att kommunisterna hade vunnit ledningen för stora delar av arbetarklassen.
Men även KPD-ledningen överraskades av strejkvågen och förstod inte dess politiska karaktär. KPD-ledaren Brandler bad Komintern om råd, men fick lite vägledning. Lenin låg nära döden och Trotskij erkände att han visste för lite om dagsläget för att kunna ge konkreta råd.

Men under tiden som KPD-ledningen vacklade accelererade krisen. Kampen hade nu målet att fälla regeringen. I början av augusti demonstrerade 150 000 i Chemnitz, Sachsen, för att avsätta regeringen. Hur karaktären av rörelsen hade ändrats visade sig i att den trots eftergifter från kapitalet fortsatte att sprida sig till andra delar av Tyskland.
Kommunisternas paroll om generalstrejk för att sparka ut Cunoregeringen och för arbetarstyre mötte ett enormt gensvar. Den 11 augusti samlades fabriks- och gruvråden i Ruhrstaden Essen till en konferens som beslutade att inte bara kräva ”Ut med Cunoregeringen”. De krävde också bildandet av en arbetarregering samt att lönerna skulle tillbaka upp på förkrigsnivå, 6 timmars arbetsdag i gruvorna och arbetarkontroll över matdistributionen.
Fackledningen, som inte kunde ignorera kravet på generalstrejk, sammankallade till ett möte i Berlin för ledande SPD-, KPD- och kvarvarande USPD-medlemmar. Medan kommunisterna upprepade sitt krav på generalstrejk tvekade SPD- och även USPD-ledarna, som av rädsla för att generalstrejken skulle bli början till ett revolutionärt uppror, gick emot kravet.
Fackledningens svek besvarades med att fabriksrådens samordningskommitté sammankallade till en egen konferens dagen efter och beslöt att utlysa omedelbar generalstrejk, vilken lamslog Berlin och stora delar av landet.

Räddningen för kapitalet kom som så ofta från socialdemokratiska ledare. Under trycket av strejken röstade de emot Cunoregeringen, men efter omröstningen gick de istället med i en ny borgerlig regering ledd av Gustav Streseman, från samma högerparti (Deutsche Volkspartei) som Cuno. Detta tog lite luften ur generalstrejken som först och främst hade riktats mot Cuno. Ändå fortsatte strejkerna i bland annat Sachsen där generalstrejken hade påbörjats senare, men med tydligare politiska förtecken.
Men i stora delar av Tyskland gick arbetarna tillbaka till jobbet när den nya regeringen kom till makten den 13 augusti 1923. Efteråt sparkades cirka 100 000 av de mest aktiva, samtidigt som inflationen steg till allt galnare höjder.
Inom Komintern hade den tyska strejkrörelsen i augusti gett nytt hopp om att bryta den ryska revolutionens isolering. Med hänvisning till den vändning som utvecklingen hade tagit ansåg Trotskij, som nu var fullt informerad om vad som skedde, att frågan om arbetarnas maktövertagande skulle ställas. Han skrev en appell å Kominterns vägnar som publicerades i KPD:s tidning, som förklarade att Tyskland stod inför ett revolutionärt maktövertagande.
KPD:s ledning delade dock inte helt Trotskijs uppfattning, utan började tvehågset förbereda sig inför slutstriden och utan att sätta ett datum för upproret.
Samtidigt diskuterade kommunisterna om att gå med i Sachsens delstatsregering. Kominterns ledning var positiv till detta och menade att ett regeringsinträde skulle underlätta arbetarnas beväpning – i Sachsen hade De proletära hundradena kunnat verka legalt och utgjorde en betydande kraft – och fördjupa den revolutionära processen. Samtidigt blev tongångarna från de kontrarevolutionära krafterna allt aggressivare, och försök gjordes till att ställa Sachsen under militär kontroll.

Det var en ohelig allians av kapitalister, borgerliga politiker och SPD-ledare som lämnade fältet öppet för nazisterna.

I slutet av september införde militären undantagstillstånd i Sachsen och den kommunistiska pressen förbjöds. Men Sachsens regering böjde sig inte. KPD i Sachsens i samarbete med företrädare för delstatens SPD svarade med ett program för beväpning av arbetarna, avväpning av kontrarevolitionens styrkor samt arbetarkontroll över produktionen och kamp för att bilda en arbetarregering i Tyskland.
Dagarna efter att KPD hade gått med i delstatsregeringen, den 12 oktober, hölls massmöten med uppmaning till arbetarnas beväpning. Statens motdrag var att ställa delstatens polis under militärens kontroll samt att mobilisera reservister till Sachsen. Vid ungefär samma tidpunkt skickade fabriksrådens samordningskommitté ut en appell med krav på generalstrejk. Inom fackföreningsrörelsen växte motståndet mot det militära hotet mot Sachsen och beslut togs av en facklig konferens i Berlin att svara med generalstrejk om militären skulle angripa Sachsens regering. Bland SPD:s medlemmar fanns ett växande missnöje mot att partiets ledande företrädare satt i en regering som konspirerade mot Sachsen. Avgörandet kom några dagar senare, den 20 oktober, då armén beordrades att marschera in i Sachsen.
Dagen efter samlades representanter från Sachsens olika arbetarorganisationer till en konferens. Den sedan tidigare inplanerade konferensen hade nu bara en fråga att diskutera: Hur skulle arbetarna svara? KPD:s ordförande Brandler föreslog en alltysk generalstrejk till Sachsens försvar. Han fick dock inget stöd från de socialdemokratiska delegaterna. Konferensen slutade i att inget beslut om handling togs.

Parallellt med den revolutionära krisen i Sachsen pågick hårda strider mellan arbetare och polis runt om i landet. Men det kom ingen maning till en samfälld aktion – generalstrejk. I Hamburg gick arbetare ut och påbörjade upproret, men revolten isolerades och slogs ned.
Arbetarrörelsens handlingsförlamning i Sachsen utnyttjades av militären till att ta över delstaten och regeringen deklarerade undantagstillstånd i Berlin samt uttalade sitt stöd till militärstyret i Sachsen. Skandalöst nog stöddes det av de socialdemokratiska ministrarna.
Den 28 oktober förklarade general Müller, som ledde militären i Sachsen, att han hade fått i uppdrag av regeringen att avsätta delstatsregeringen och stänga delstatsparlamentet. Först nu gick KPD och SPD i Sachsen ut med en uppmaning till en tre dagar lång generalstrejk. Men tidigare tvekan och villrådighet hade försvagat rörelsen, och förutsättningarna för ett revolutionärt genombrott hade förlorats.
Generalstrejken blev ingen framgång, utan bara någon dag efter att militären hade avsatt delstatens SPD-KPD-styre kunde högern, tillsammans med högersocialdemokrater, bilda en ny delstatsregering.

Om KPD hade satt sin fulla tillit till sin och arbetarklassens styrka hade den tyska arbetarrörelsen kunnat ta makten i Tyskland hösten 1923. Med nederlaget var den revolutionära tråden avklippt, och föga överraskande var det i november det året som Hitler försökte genomföra en statskupp med början i München.
Även om det skulle komma fler protester och strejker under de kommande åren nådde kampen och stämningarna aldrig samma nivå som tidigare. Den tyska kapitalistklassen och dess regeringar kunde med ekonomiskt stöd från andra kapitalistiska länder, främst USA, återhämta sig efter skräcken och krisen 1923.
Ibland försöker historieberättarna framställa det som att det var kommunisterna, de revolutionära massorna, som skapade den kris som gjorde det möjligt för nazisterna att växa. Men inget är mer fel. Det var i första hand inte kommunisterna, utan den desperata situationen som arbetarna befann sig i, som tvingade fram protester och strejker.
Kommunisterna försökte ge en ledning i denna kamp, samtidigt som arbetarnas andra parti, Socialdemokraterna, gång på gång förrådde arbetarkampen. Det var en ohelig allians av kapitalister, borgerliga politiker och SPD-ledare som lämnade fältet öppet för nazisterna.

Nederlaget i Tyskland öppnade också upp för Stalin att ta greppet om makten i Sovjet. Revolutionen i Sovjetunionen förblev isolerad och dömdes att urarta. Stalinismens framväxt i Sovjet innebar också Kominterns och dess partiers nedgång och fall. Inte minst det tyska KPD (Kominterns största parti i Västeuropa) urartade och blev oförmöget att svara på hotet från Hitler.
I en tid som åter präglas av revolution och kontrarevolution är svaret på frågan ”Hur avancera den socialistiska revolutionen?” det som till sist avgör klasskampens utgång. I svaret på den frågan är lärdomarna från Tyskland 1918-23 omistliga.