Så minns vi högerkupperna i Uruguay och Chile

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

När Sveriges riksdag och regering idag är på väg att ansluta landet till Nato och därmed helt och hållet låta underkasta sig USA:s militära befäl är det viktigare än någonsin att reflektera över 50-årsminnet av de USA-stödda militärkupperna den 27 juni i Uruguay och den 11 september i Chile 1973. Det var vad som också gjordes i ett lysande panelsamtal på första dagen av Bad Arts kulturfestival på Cyklopen till minne av Walter Medina, den 16-åring som blev det andra dödsoffret för den just genomförda högerkuppen i Uruguay.

I samtalet och den efterföljande diskussionen som leddes av Elin Gauffin deltog på scenen Natalia Medina, brorsdotter till Walter Medina och medlem i Socialistiskt Alternativ, och den chilenske veteranen och MIR-aktivisten Jorge Contreras. Dennes bok om den chilenska kuppen, terrorn och tragedin, som också berättar om hur han själv under 15 månader lyckades överleva fyra koncentrationslägers tortyr och fasor, fick också efter samtalet en strykande åtgång. Riksdagsledamoten Lorena Delgado, som också skulle ha deltagit, hade fått förhinder på grund av covid.
På Elins inledande fråga om varför kupperna genomfördes berättade Natalia om hur det tidigare relativt välmående Uruguay ända sedan Koreakrigets goda konjunkturer för ull och kött hamnat i en negativ spiral av växande ekonomiska och sociala kriser, samtidigt som kapitalister och storgodsägare från mitten av 1960-talet utmanades av en allt starkare och radikaliserande facklig, social och politisk organisering.
Samtidigt hade stadsgerillan Tupamaros tjänat som ursäkt för en mycket snabb militär uppbyggnad, stödd av ett USA som mot bakgrund av Vietnamkriget och det kalla kriget fruktade en dominoeffekt av sociala revolutioner även på sin egen kontinent: ”Om ett land faller följer andra efter”.
Jorge Contreras höll med, och påminde om att USA ända sedan 1800-talets Monroedoktrin har ansett sig ha den exklusiva rätten att ingripa mot alla som hotade dess intressen någonstans i Amerika, inklusive i dess latinamerikanska så kallade bakgård.

På frågan om vad som konkret hände i deras respektive länder utvecklade Natalia en bild av Uruguays ”livrädda borgare”, som skrämdes av demonstrationer, strejker och ockupationer av såväl en allt mer välorganiserad arbetarklass som av radikala studentrörelser.
Samtidigt tjänade aktioner av Tupamaros stadsgerillagrupper som argument för en fördubbling av statens utgifter för militären från 13 till 26 procent under åren 1968 till 1972, året innan det civilmilitära maktövertagandet.
Att Tupamaros redan året innan kuppen hade krossats hindrade inte högerpresidenten från att upplösa parlamentet och bjuda in militären till att ta över makten med honom själv som fikonlöv. Som ett av de sannolika motiven för detta nämnde Natalia att makthavarna därmed skulle kunna kväsa facken och vänstern, och undanröja risken av en framtida seger för den 1971 bildade Breda Fronten.

Den civilmilitära fasaden hindrade heller inte, som Natalia redan har beskrivit i förra veckans Offensiv, diktaturen från att konsolidera sin makt med en extremt brutal repression. Såväl den nya Breda Fronten som den fackliga centralorgansationen CNT, som vågade besvara kuppen med en massiv generalstrejk, förbjöds och slogs ned. Fackliga ledare mördades.
Jorge Contreras, som med boken Chile 11 september 1973 – kuppen, terrorn och tragedin och otaliga föredrag, har tagit på sig uppgiften att för nya generationer berätta den historia som har kostat så många av hans vänner och kamrater livet gav en gripande resumé av hur högern i Chile med stöd av USA-imperialismen och landets militär alltifrån socialisten Salvador Allendes valseger 1970 systematiskt arbetade för att underminera och till sist störta hans vänsterregering.
Han vände sig från första stund emot dem som har gett en förskönande bild av det gamla Chile som något sorts tolerant ”Latinamerikas England”. Chiles hela historia är kantat av massakrer varje gång som överklassen har sett sig vara hotad. ”Varje generalstrejk slutade i massakrer”, sade han.

Nya massiva fabriks­ockupationer utmynnade i krav underifrån på beväpning, något som dock nekades av Allende i ett fåfängt hopp om att militären inte skulle tillåta en grundlagsvidrig kupp.

Att Unidad Popular (UP, Enat folk), som Chiles folkfrontsregering kallades, ville nationalisera 264 företag, långt fler än de utlandsägda gruvorna, flera banker och basindustrier, mötte också segt och CIA-stöttat motstånd från borgerliga politiker, rättsväsendet och polisen.
De arbetsgivarstrejker och lockouter av lastbilsägare och affärsinnehavare som organiserades i oktober-november 1972 i syfte att få Allenderegeringen på knä genom att skapa maximalt kaos besvarades av omfattande fabriks- och lantarbetarockupationer, organiserande av lokala arbetar- och ortsråd (Cordones Industriales) och folkliga distributionskommitteer (poblaciones). Ett besked om stark kampvilja och mäktig radikalisering som också ledde till ett oväntat starkt valresultat från UP i det val som följde i mars 1973.
Samtidigt som regeringen stod under en växande press från vänster med stöd av aktivister både utanför UP, som MIR, och inom UP från framför allt en stor del av Socialistpartiets medlemmar och kristna vänsterutbrytningar, pressades den från höger för nya eftergifter i hopp om att lugna både Kristdemokraterna och moderata generaler. Inom UP utgjordes högerfalangen av Kommunistpartiet tillsammans med reformistiska flyglar inom Socialistpartiet.

Särskilt efter ett misslyckat första kuppförsök av stridsvagnsförband den 29 juni förstod de flesta aktivister enligt Jorge Contreras att ”kuppen var på g”. Nya massiva fabriks­ockupationer utmynnade i krav underifrån på beväpning, något som dock nekades av Allende i ett fåfängt hopp om att militären inte skulle tillåta en grundlagsvidrig kupp.
Via Salvador Allendes dotter Beatrice föreslog MIR strax innan kuppen att Allende skulle förena sig med dem i en ockuperad fabrik under arbetarkontroll som vore lättare att försvara, men detta avvisades. In i det sista ville Salvador Allende stå emot kuppmakarna i presidentpalatset (La Moneda) i det fåfänga hoppet om en militär splittring.
Jorge berättade också om den extrema repressionen med tusentals dödade som följde efter kuppen för att kväsa varje motstånd.

Som en av de överlevande har Jorge sett det som en plikt gentemot alla dödade eller idag nedbrutna kamrater att berätta om sina egna erfarenheter från fyra olika koncentrationsläger. Först i Nationalstadion, där tusentals gripna samlades (däribland många som hade flytt från grannländerna), förhördes och med Jorges ord ”torterades på löpande band”, ofta som sångaren Victor Jara till döds.
Trots Allenderegeringens nederlag och misslyckande med att avvärja den militärkupp som så uppenbart ”var på g” vill än idag Jorge betyga sin respekt för det hopp om en bättre framtid som denna regering ändå skapade med sin halva liter gratis mjölk om dagen till alla skolbarn, team av vårdpersonal för gratis sjukvård till fattiga människor i avlägsna öknar och bergstrakter, stärkta familjelagar och blomstrande kultursatsningar.
På frågan om vilken bäring detta har idag, svarade Natalia att detta är en uppvisning av hur långt borgarklassen är beredd att gå för att försvara sina intressen när det kapitalistiska systemet är hotat, samtidigt som folkfrontspolitiken betyder att det socialistiska programmet tonas ned för att få stöd från borgerliga grupper.
Allvaret aktualiseras också idag när vi har en regering med stöd av SD som ”nyss heilade”, Sverige ansluts till Nato, alla partier ger sitt stöd till militär upprustning, antifackliga lagar, attacker mot presstödet och anammande av nya terrorlagar, som i framtiden kan användas mot fler än PKK.

Läs om dag två av kulturfestivalen HÄR.