Radikalfeminism, postmodernism & marxism

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Det här är en artikel från Socialistiskt Alternativs teoretiska hemsida från 2014. Den är något förkortad och lite omarbetad. Den försöker ge en historisk förklaring till queerfeminismen och radikalfeminismen, samt väva in en marxistisk världsåskådning.
Debatten mellan olika inriktningar inom feminismen har tagit hård ton genom åren, när ett tidigare utbrett synsätt ifrågasatts av ett nytt. Ofta har det resulterat i uppslitande personstrider som resulterat i att individer lämnat scenen. Var kommer trenderna ifrån?

RADIKALFEMINISMEN

Radikalfeminismen är det som blev kvar av 70-talets kvinnorörelse minus socialismen. Det finns en intervju med den tongivande feministen Ebba Witt Brattström på SVT från våren 2014 i programmet ”Fittstim – min kamp” av Belinda Olsson. Brattström förlöjligar dagens feminism och användandet av uttrycket ”hen”. Detta leder ingenstans, menar hon och hänvisar till finska språket som har ett tredje kön utan att det ändrat något. Ett märkligt påstående med tanke på att det kommer från en litteraturprofessor som Witt Brattström. Självklart har språket en viss betydelse, även om det inte har all betydelse. Framför allt måste en granska vem som använder sig av vilka uttryck och i vilket syfte.
Vidare påstår Brattström i intervjun att 1970-talets Grupp 8 inte hade något med vänsterrörelsen att göra. Vilket förnekande! Grupp 8 var en tydligt socialistisk organisation, sprungen just ur en frustration av att den dominerande vänsterrörelsen inte tog kvinnokampen på allvar. Synkroniseringen mellan kvinnokampen och arbetarkampen var det som ledde till framstegen: aborträtt, kvinnors inträde på arbetsmarknaden, dagisutbyggnaden… (Antalet förskoleplatser ökade från 72 500 år 1975 till 330 000 år 1985), äldreomsorg och andra delar av välfärden, sexualbrottsutredningen med mera.
Städerskornas vilda strejker tar de akademiska feministerna idag sällan upp. Grupp 8 hade ett mycket stort antal basgrupper, 43 i Stockholm bara, och var en av alla vänsterorganisationer som bedrev stödarbete för städerskornas vilda strejker. Grupp 8 i sig var inte drivkraften till förändringarna, utan var en spark i röven på arbetarrörelsen att ta upp feminismen. Från början var Grupp 8 medias gunstlingar men blev, när vänstervindarna mojnat i slutet på 1970-talet, häcklade av densamma.
Feminismen utvecklade flera användbara teorier så som Yvonne Hirdmans genussystem 1988 om könens isärhållande och den manliga överordningen. Detta kom senare att kallas könsmaktsordning. Det bygger vidare på teorier framlagda av till exempel Simone de Beauvoir om det andra könet och den manliga normen. Att mannen är normen märks inte minst i språket och fundamentala begrepp som ”människa” och ”historia” (his story). En av parollerna från 1970-talets kvinnokamp var ”det personliga är politiskt”, därför att kvinnors egna erfarenheter skulle tas på allvar. Vilket i sig förstås var en återupptäckt av erövringar från den första vågens kvinnorörelse från förra sekelskiftet, se till exempel socialister som August Bebel och Alexandra Kollontaj.

SÄRARTSFEMINISM – KVINNOR ÄR BÄTTRE AV SIN NATUR

Men precis som den breda vänsterrörelsen på 1970-talet klarade inte dåtidens feminism av motgångar som mötte dem när rörelsen slutade växa och vindarna vände. De saknade marxisters förmåga till perspektiv och strategi. En gren inom feminismen stagnerade och utvecklades till så kallad särartsfeminism. Den menar att kvinnor och män tenderar att vara annorlunda i grunden och att det handlar om att uppvärdera det kvinnliga. Att ge den kultur som kvinnor skapar större plats.

STALINISMEN – HOMOFOBI OCH MANLIG IDEALISERING

Det är viktigt att komma ihåg att radikalfeminismen var en reaktion på stalinismen och varianten maoismen. Kpmlr (idag KP, kommunistiska partiet) som var en av de större vänstergrupperna var inte bara homofobiskt. När partiledaren Frank Baude lämnade KP 2014 fördömde han att partiet släppt in feminismen som han kallar en borgerlig idériktning.
På 1970-talet var det uttalat att Kpmlr stod för att kvinnokampen är sekundär. I en proletärkult var den riktiga arbetaren man, kvinnor ärades främst som mödrar. Historiskt kom denna förvridna form av socialism ur den ryska revolutionens förvridning. Till exempel infördes aborträtt som ett resultat av revolutionen 1917 först i världen i Ryssland men avskaffades sedan 1930-tal när den stalinistiska diktaturen hade tagit järngrepp.
Tilläggas kan dock att aborträtten fanns kvar i Östeuropa, till exempel Polen, och att det sågs som grundläggande i hela öst att kvinnor skulle lönearbeta och ha egen inkomst. Kapitalismens återinförande i Kina, Ryssland och Östeuropa har inneburit en nedgång i jämställdhet, ökning av sexistiskt våld och könsskillnader.
Trots att radikalfeminismen var en reaktion på stalinismen påminner den om stalinismen i sitt stelbenta stadietänkande.

HUR ÄR FÖRTRYCKEN KONSTRUERADE?

Radikalfeminismen definierade patriarkatet – att gruppen kvinnor är förtryckta av gruppen män – som det grundläggande förtrycket. Som i sig väger tyngre än klassförtrycket. Det har betydelse i analysen av vad som är lösningen på förtrycken. Som när Ebba Witt Brattström menar apropå att tjejer i skolorna har högre betyg än killarna: ”Kvinnor gör rätt, om kvinnor tog över skulle det bli bra”.
Teoretiker som Shulamith Firestone (bildade 1969 Redstockings, rödstrumporna, i USA) fasthöll att kvinnoförtrycket tätt sammanflätat med klassförtrycket, men samtidigt inte ihopväxt. Firestone skriver i The Dialect of Sex hur hon vill expandera marxismen och den historiska materialismen till sexualiteten. Hon håller med Engels om att rötterna till kvinnoförtrycket finns i familjen och reproduktionen. Men hon ser inte att det tar sin form genom samtidigt som klassamhället (för cirka 10 000 år sedan) utan anser att det är äldre. Hon talar för arbetarklassens revolution och socialismen men tror att kvinnornas revolution är djupare än alla andra uppror. Kvinnan måste befrias från reproduktionens börda även om det krävs att gå så långt som artificiell insemination och liv utan familjer.
Radikalfeminismen fick bland de nordiska länderna störts utbredning i Danmark, där Rödstrumporna sattes upp efter Shulamith Fierstones modell 1969.
De socialistiska feministerna blev lite vilsna när delar av deras program så som förskoleutbyggnaden och aborträtten förverkligades på 1970-talet. Samtidigt började högern att vinna mark, och all vänster som inte hade ett revolutionärt övergångsprogram utan mer lösa slogans hade svårt att komma med svar och fortsättning. Vad som hände var att kulturfrågor blev huvudfokus i kvinnorörelsen och med dem mer inriktning på biologi och på skillnaderna mellan könen. Man kan förstå intresset av att gräva fram och lyfta upp det dolda kvinnoarbetet i historien. Men man kan inte bygga en rörelse framåt kring stickning.

Trots att radikalfeminismen var en reaktion på stalinismen påminner den om stalinismen i sitt stelbenta stadietänkande.

På 1990-talet bröt det vi då kallade den tredje vågens kvinnokamp ut. Det var dels en massiv radikalisering av ungdomar och arbetare som gick ut i massprotester mot gigantiska nedskärningar inom skola, fritid, sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, socialförsäkringar, pensioner, hyresrätter – ja, allt det som arbetarrörelsen hade byggt upp. Arbetarkvinnorna stod i ledningen. Andra halvan av årtiondet kom ungdomarnas nyfeminism med rörelser mot H&M-reklamen, Fröken Sverige-tävlingarna, porrindustrin, Vägra Kallas Hora mot sexuella trakasserier med mera. Antologin Fittstim speglade detta.
Parallellt fanns en etablissemangsfeminismen. Petra Ulmanens bok (S)veket mot kvinnor och när högern stal feminismen berättar om den. Kort kan sägas att feminister, däribland Ebba Witt Brattström, gick samman och bildade ett nätverk – Stödstrumporna – som hotade med att ställa upp med ett nytt parti inför valet 1994. Detta fick mycket stort stöd. Men något parti bildades inte den gången (senare bildades ju Feministiskt Initiativ). Istället ledde hotet till att de existerande partierna tvingades skärpa sig och varva sina listor så att andelen kvinnor i riksdagen ökade markant.
Efter valet slöt sig dessa feminister upp bakom regeringen och speciellt vice statsminister Mona Sahlin. Sahlin hade köpt tobleronechoklad för statens pengar och utsattes för en häxjakt. Men den dagliga häxjakt som hundratusentals arbetarkvinnor utsattes för blev det tyst om. När de hade behövts som mest, när S-regeringen genomförde världsrekord i budgetåtstramningar som slog stenhårt mot arbetarkvinnor – då var feministerna knäpptysta.

POSTKOLONIALA FEMINISMEN

Allt mer gjorde sig kvinnokampen i fattiga länder sig hörd och den postkoloniala feminismen intog scenen. En av företrädarna är Chandra Mohanty som kritiserat den västerländska vithetsfeminismen för synen på alla asiatiska och afrikanska kvinnor som förslavade. I USA har Angela Davis spelat en stor roll för de svarta kvinnornas kamp. År 2002 kom Paulina de los Reyes och Diana Mulinari med boken Maktens (o)lika förklädnader – kön, klass och etnicitet i det moderna Sverige, där intersektionalitetsbegreppet introduceras.

QUEERTEORIER, TEORI OCH PRAKTIK HAND I HAND

Begreppet queer kan vara mycket, både ett aktivismbegrepp, en identitet, ett förhållningssätt och en teoribildning (läs mer i till exempel artikeln We’re here, we’re queer i Upp till HBT-kamp). Begreppet kan alltså innebära en rad olika saker. Queer-tänkandet har haft stort genomslag under 2000-talet.
En person kan mena att en har identiteten queer om en inte identifierar sig med homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet. Eller om en anser att det finns mer än två kön. Det handlar mycket om att gå utanför normen av vad som anses vara kön, identitet och så vidare.

INGEN SKILLNAD MELLAN KÖN OCH GENUS

Queerfeminismen ifrågasätter radikalfeminismens uppdelning av kön (det biologiska) och genus (det socialt skapade könet). Även det som vi uppfattar som ett biologiskt kön är en tankekonstruktion. Även det biologiska könet bör betraktas som en social konstruktion, skillnaden mellan natur och kultur bör upphävas.
En teoretiker är Judith Butler. Butler menar att verkligheten skapas diskursivt, det vill säga genom specifika sätt att tala om, uppfatta och konstruera den sociala världen. På så sätt skapas en norm som verkar genom hur subjektet talar. Det påstått biologiska könet är i själva verket en samhällelig diskurs.

HBTQ+-KAMPEN HAR ÖKAT FOKUSET PÅ NORMEN

Det här med kritiken mot normen har varit viktig för hbtq+-kampen. Detta för att heteronormen är det främsta utslaget av hbtq+-förtrycket. Kvinnoförtryck och hbtq+-förtryck har egentligen samma materiella bas i mannens dominans över kvinnors sexualitet, en dominans som bygger på heterosexuella parförhållanden, traditionellt sett inom kärnfamiljens ramar. Skillnaden är att hbtq+-förtrycket inte har samma ekonomiska uttryck under kapitalismen som kvinnoförtrycket. Könsmaktsekonomin göds av till exempel av kvinnors obetalda hushållsarbete, lönediskrimineringen, att allt görs till varor (inklusive sexualitet och kvinnors kroppar). Hbtq+-förtrycket är bara relaterat till detta indirekt.
”Den viktigaste orsaken till homofobin är dock hotet mot kärnfamiljen… Den materiella basen för kärnfamiljen skakas i sina grundvalar då kvinnan yrkesarbetar och därmed får samma samhälleliga makt som mannen. Detta ledde (på 1800-talet) också till att det i städerna började samlas hbt-personer. I och med att en gryende gemenskap växte fram, växte också en motreaktion av förbud och homofobi.” (Ur Upp till HBT-kamp)
Heteronormen slår vakt om utgångspunkten att sex sker mellan kvinna och man, och att allt annat ses som avvikande, vilket gör att hbtq+-personer måste förklara sig, ”accepteras” och så vidare. Ovanpå detta byggs fördomar, våldsangrepp och statligt förtryck.
Så det är ingen slump att queerfeminismen har växt i samklang med Pride-rörelsens framsteg. Med massiva komma-ut-processer, prideparader i varje stad, stora lagförbättringar och framför allt en utbredd praktik har heteronormen ruckats på, framför allt i storstäderna. Men den finns ju fortfarande kvar.
Medan queer-feminism kan vara användbart i hbtq+-kampen och i var och ens personliga kamp kan den till viss del fungera som en broms: politiskt, filosofiskt och i den stora rörelsen.

POSTMODERNISMEN – IDÉSTRÖMNINGAR SOM UNDERBYGGER QUEERFEMINISMEN

Postmodernismen tillhör skepticismen. Denna filosofiska inriktning går emot idén att det finns objektivitet, fasta värden och sanningar. Allt är relativt och subjektivt. Allt är påverkat av sin omgivning och sammanhang; man säger att det sker kontextuellt. Postmodernismen betonar vikten av maktrelationer, personlig identitet och diskurs (resonemang och frågeställningar som tillämpas inom ett visst område). Friederich Nietzsche ses som postmodernismens gudfader.
Ur postmodernismen kommer poststrukturalism. En av dess grundare var Michel Foucault. Han kallade sig först för marxist, aktiv i det franska kommunistpartiet, det vill säga en stalinistiskt färgad marxism.
Foucault har bland annat lanserat teorier som statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.
Konstruktivism menar att allt som iakttas står i relation till den som iakttar. Normaliseringsprocess vid till exempel våld i hemmet tillämpas till exempel på hur offrets (oftast en kvinnas) motstånd trubbas av i en relation där gärningsmannen – oftast man – misshandlar.
Redan i den feministiska klassikern Under det rosa täcket från 1996 undersöker Nina Björk styrkor och svagheter i postmodernismen:
”Men det var inte kvinnor av kött och blod som de postmoderna tänkarna efterlyste, utan det ’kvinnliga’ sågs snarare som synonymt med just detta ’undertryckta’, ’frånvarande’, och ’marginaliserade’. Så talar till exempel en av postmodernismens förgrundsgestalter, den franske socialfilosofen Jean-Francois Lyotard, om en ny filosofi, en ’älvornas och kvinnornas filosofi’, karaktäriserad av anonymitet, passivitet och masker. Och så talar Jean Baudrillard om kvinnlighet som ’osäkerhetens princip’, om kvinnlighet som ’förförelse’ – en förförelse som han ser som en närmast revolutionär kraft mot en förtryckande ordning.”

Men kvinnor som tar saken i egna händer och startar revolution är inte längre passiva. Det finns en tydlig motsägelse här.
Genusprofessor Tiina Rosenberg utvecklade queer på svenska. I boken Queerfeministisk agenda (2006) skriver hon: ”Den klassiska, på gruppidentitet baserade identitetspolitiken, har varit starkt ifrågasatt och omdiskuterad under det individualistiskt inriktade 1990-talet. Röster, inte minst queerteoretiskt influerade, har hävdat att förtryck drabbar människor därför att de delas in i kollektiv och kategorier.”
Att förtrycket skulle uppstå för att en sätter ord på det är förstås felaktigt och Rosenberg delar inte denna analys. Däremot refererar hon på sin blogg Trikster till en välkänd debatt mellan Judith Butler och Nancy Fraser. Den senare menar att vänstern sökt sig en kulturell vändning, bort från de materialistiska ekonomiska frågorna till identitetsfrågor och rätten till olikhet. Butler och Tiina svarar att vänstern tidigare haft en nedvärderande syn på det som klassas som kulturella frågor/demokratifrågor och kulturell kamp, samt att det vore att exkludera att sträva efter en gemensam ekonomisk kamp. Det här håller vi som socialister inte alls med om, mer om det längre fram.
Tiina Rosenberg var en av de som bildade Feministiskt Initiativ som parti 2005. Partiledaren var den tidigare vänsterledaren Gudrun Schyman. En annan prominent styrelseledamot var Ebba Witt Brattström. Brytningen mellan olika dominerande dogmer inom feminismen blev snabbt till en uppslitande personstrid mellan Rosenberg och Brattström, vilket slutade med att båda lämnade Feministiskt Initiativ.

BRATTSTRÖM – KVINNOKAMPEN HAR BLIVIT UPPSPLITTRAD

När Ebba förklarar debatten med Tiina i efterhand menar hon att det är ett nederlag att feminismen inte längre handlar om en stor kvinnokamp, utan om smågrupper som samarbetar. Samtidigt lämnade hon Fi för att hon tyckte att projektet blivit allt för vänsterinriktat. Frågan är vilken sorts stor kvinnokamp som hon egentligen ville ha.
Rättvisepartiet Socialisternas (idag Socialistiskt Alternativ) representant diskuterade med Brattström i ett panelsamtal under Socialism 2000 om feminism (just år 2000) om vart socialismen och klassfrågorna tog vägen apropå tidigare nämnt svek från feministerna 1994-1995. Ebba Witt-Brattström hade varit en av talespersonerna i Stödstrumporna.
Det visade sig att vi hade helt olika synsätt, för Brattström ville inte minnas att nedskärningar på välfärd var stora frågor vid denna tidpunkt, något som vi som var aktiva i stora kamper som den mot sänkningen av barn- och studiebidraget eller kamp mot nedskärningar i kommunerna (den kommunalt fackligt förtroendevalda Lena Ezelius satt också i panelen) chockades av att höra. I själva verket hade det inte sedan 1970-talet funnits så stora rörelser mot nedskärningar som under de åren.

ROSENBERG ÄR VÄNSTER, MEN VAD ÄR SOCIALISM?

Tiina Rosenberg definierar sig som vänster och socialist. Men i en annan paneldebatt – anordnad av Homosexuella Socialister under Prideveckan i Stockholm 2013 – lyckades inte Rosenberg eller de andra i panelen riktigt ge någon definition på vad socialism eller socialistisk kamp är. I pausen fick undertecknad chans att fråga och då blev svaret att vad socialism handlar om är att gynna den offentliga sektorn. Men en sådan definition är en extremt nedbantad och totalt otillräcklig form av ”socialism”.
I själva verket är den offentliga sektorn välfärdsreformer som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen tillkämpat sig inom kapitalismens ramverk. Denna form av välfärd lever ständigt på nåder, och blir ständigt attackerad av företag och politiker samt är så otillräcklig att klassklyftorna fortsätter att öka. Kapitalismen som system hotar hela mänskligheten då den leder till klimatkatastrofer, imperialistiska krig och förödelse. Därför behöver socialismen vara revolutionär, med inriktning på att kapitalismen måste avskaffas.
Så vad som verkligen har kommit i bakvattnet under de senaste 20 årens postmodernistiska era är en socialistisk klassbaserad rörelse. Arbetarklassen har exluderats och värst har arbetarkvinnorna drabbats. Till viss del har postmodernismens kritik av stalinismen och radikalfeminismen sina poänger. Men att inte se värdet av en gemensam kamp för ekonomisk rättvisa är förödande. Tiina Rosenberg skriver: ”Därför måste den moderna vänsterpolitiken ha en mer inkluderande agenda där antiheterosexism och antirasism måste vara lika grundläggande som solidarisk fördelningspolitik. Detta innebär inte att klasskampen därmed skulle sakna betydelse. Tvärtom, men vår samtid kräver en förståelse av ett klassbegrepp som också definieras genom genus, sexualitet och rasifieringsstrukturer.”
Det stämmer att antisexism, hbtq+-kamp och antirasism är av avgörande betydelse, de är en förutsättning för att en gemensam bred kamp ska lyckas. Annars kan den inte bli stor och kraftfull utan just splittrad och inskränkt. Men det gäller att se värdet av just ekonomisk kamp. För det är genom att använda sig av ekonomiska medel, så som massdemonstrationer, strejker och blockader, som vi kan slå mot kapitalisterna i ett system där det är vinsten och ekonomin som framför allt annat räknas. Inte bara för tillfällig fördelningspolitik (som egentligen är små plåster i ett ”sjukt” system), utan för att den breda massan ska få erfarenhet av vilken kamp som behövs för att en dag avskaffa detta system – vilket bara kan göras genom ett kollektivt massagerande underifrån.

NÄR BARA DET PERSONLIGA RÄKNAS

En som inte alls pratar om rörelser och kamp är en annan svensk företrädare för queerfeminismen: Ulrica Dahl. I boken Skamgrepp från 2014 nämner hon inte en enda gång att det skulle finnas strukturer som skapar genus och kvinnoförtryck. ALLT handlar om inomfeministiska frågor. Hur vi ska förhålla oss till varandra inom feminismen. Dessutom gör hon ett svepande påhopp vår rörelse mot sexuella trakasserier kring sekelskiftet, Vägra Kallas Hora (Ta natten tillbaka och andra rörelser vid samma tid), som hon menar utgår från vissa erfarenheter och utesluter andra, ifrågasätter vissa normer och utesluter andra. En kritik som inte stämmer.
Ulrica Dahl berättar om egna handlingar, till exempel att vandra på gator och betrakta prostituerade. Det skulle då vara en feministisk handling genom att den påstås bryta mot den manliga blicken.
En stark debattör mot den ideologiska inriktning som dominerat den feministiska trenden på 00- och 10-talet har varit Kajsa Ekis Ekman. I artikeln Normen är en bluff 2009 skriver hon: ”Tankemodellen går ut på att det största hindret för frigörelse, kvinnlig och mänsklig, är ’normer’ i samhället som föreskriver hur vi ska vara. De är alltid ’rigida’, man hör aldrig om en lätt norm eller halvnorm, men trots rigiditeten är normer omgivna av en mytisk dimma.
Man får aldrig någon normernas genealogi: var kommer de ifrån? Vad livnär dem? Vilken roll spelar de – är de samhällets stöttepelare och i så fall vilket samhälle; det kapitalistiska systemets, eller all mänsklig samvaros? Vad händer om man gör sig av med dem: byts de ut mot andra eller går det att ha ett normlöst samhälle? Nej, de hänger liksom löst i luften, de har inget ursprung, de är frikopplade från produktionssystemet, de bara uppstår i tomma intet, beskrivs ofta vagt som ’sociala’ och ’kulturella’.
Mot detta normsamhälle ställs en idé om att man genom att vara annorlunda kan ifrågasätta normen. Genom att klä sig, bete sig, vara kan man alltså utöva samhällskritik. Följaktligen ägnas otroligt mycket tid och energi åt att utröna vad normen står för (eftersom det ingår i figurens struktur att normen är flytande) och vad som är att ifrågasätta den.
Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv”. Och ”det rör sig inte om identitet, utan om ideologi; två verklighetsuppfattningar: den postmoderna och den materialistiska.” (Dagens Nyheter, 2008)

MARXISTISK ANALYS – FÖR JUST MASSAN = MAJORITETEN

I en marxistisk analys används materialismen, det vill säga att varat bestämmer medvetandet. Det som är runtomkring oss, de verklighet vi lever i, avgör hur vi tänker. Alexandra Kollontaj besvarade till exempel de överklassfeminister som för 100 år sedan inte kunde förstå hur fattiga kvinnor kunde missköta sina barn eller att de tog till gatan för att sälja sin kroppar, med materialistiska argument. Den nödtorft de levde under är att klandra för dessa handlingar.
Marx pratar om ”Människorna, sådana de betingas genom en bestämd utveckling av deras produktivkrafter och av det varuutbyte som betingar detsamma. Människorna är producenter av sina föreställningar.”
Marx och Engels skrev ”Vi utgår inte från vad människorna säger, inbillar sig och föreställer sig och inte heller från de omtalade tänkta, inbillade och föreställda människorna för att därifrån komma fram till de livs levande människorna. Vi utgår från de verkligen verksamma människorna och utifrån deras verkliga livsprocess”. (Om konst och litteratur)
Dialektiken visar hur allting rör sig och är föränderligt. Denna rörelse sker språngvis som ett resultat av kollision av motstridiga krafter. I samhället handlar det om klasskamp och revolution.
Marxismen konstaterar att filosoferna tidigare bara har tolkat världen på en rad olika sätt, men det nu gäller att förändra den. På det sättet landar marxismen också i subjektets kraft.
Det traditionellt ”kvinnliga” och traditionellt ”manliga” könsrollerna är skapade och kan förändras. Det finns biologi också, men även den har växt fram i förhållande till produktionssystem och samhällelig organisering. Till exempel påpekar författaren Lasse Berg att när människor levde som jägare och samlare var det inte så stor skillnad i kroppsstorlek mellan män och kvinnor. Skillnaden hade minskat jämfört med när vi var apor, för att sedan vidgas igen efter jordbruksrevolutionen fram till våra dagar. Yval Harari betonar också jordbrukets negativa inverkan på människors hälsa; med det följde sjukdomar och epidemier, förkortade livslängder och misär – men han kopplar det mer till vetets egenskaper än till den sociala strukturen, klassamhällets framväxt.
I boken Anti-Dühring argumenterar Engels mot begreppet eviga sanningar. En sak är bara sann under givna omständigheter och även de är skapade av produktion och kamp.
Medan det borgerliga jämlikhetskravet var att klassprivilegier ska bort var de proletära jämlikhetskravet att klasserna ska avskaffas. En diskussion som seglat upp igen genom intersektionalister som försöker lansera kamp mot ”klassism” i raden av kamper mot rasism, sexism och så vidare (se efterordet).
Marxismen ser alltid till klassperspektivet och har förhållningssättet att allt ändras – i detta synsätt finns beröringspunkter med postmodernismen. Att alltid fråga sig under vilka omständigheter sker vad och vem säger vad.
När det gäller samhället ser marxismen, till skillnad från postmodernismen, att grundläggande förändringar kräver massornas aktiva agerande och att det krävs förändringar i det materiella – i ekonomin.
I Teser om Feuerbach slår Marx fast: ”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras.”

MATERIALISTISK SYN PÅ DE OLIKA PERIODERNA

Vilken filosofisk inriktning som dominerar har även det materialistiska förklaringar. Under 1960-talet gjorde efterkigsuppsvinget att arbetarklassen fick luft under vingarna att ta sig ton mot gamla auktoriteter. Så som att tidsackordssystemet fick gruvarbetarna att strejka 1968, eller studenterna i Paris att resa sig mot det gamla. Kvinnor strömmade ut på arbetsmarknaden, men vann bara ”halva” lönen och behöll ansvaret för hemmet – en ”villkorlig frigivning” (kvinnans villkorliga frigivning är titeln på Eva Mobergs bok 1961 som kvinnorörelsen ofta refererade till).
De senaste 20 åren har däremot varit helt annorlunda. De har präglats av kapitalets globalisering som inneburit en globalisering av arbetsfördelningen och totalt sett en ökad utsugning av arbetarklassen. Det har präglats av välfärdsslakt, att lönernas andel av ekonomi sjunkit, finanskris, nyliberalism och privatiseringshets.
I riktigt stora kriser, som med kapitalismens återinförande i öst på 1990-talet och i krisländer som Grekland idag (2014), har kvinnors rättigheter tryckts tillbaka. Men på det stora hela har det feministiska motståndet (en omedveten jämställdhetssträvan från massan) varit starkare och med små steg ändå rört sig framåt. Klassklyftorna däremot har ökat. Troligtvis är klyftan inom gruppen kvinnor större än någon gång på 40 år. Tänk bara att nyliberalismen lyckades återinföra och normalisera pigsystemet genom RUT.
Att det i denna kontext framhävs individuella projekt och reformer som inte kostar (lagförbättringar) – som inte tar av mervärdet – är därför ingen slump. Arbetarklassen har förlorat sina traditionella partier genom socialdemokratins förborgerligande, och de har inte ersatts av andra. Istället har rasistpartier kapat åt sig allt mer av röstetal. Så ur allt detta växte queerfeminismen.
Det är en lång kamp kvar. Könsmaktsordningen som en del i klassamhället och utsugningen av arbetarklassen består. I framtiden kommer en socialistisk feminism efterfrågas av massorna.

Efterord 2023

Det har skett en dramatisk scenförändring sedan artikeln skrevs 2014. Den globala feministiska vågen bröt ut med feministiska strejker och massdemonstrationer ofta mot sexuellt våld, liksom Metoo-rörelsen och framsteg för aborträtten i länder som Argentina, Irland och Sydkorea.
Detta uppror har krockat med den omställning som skett med den globala kapitalismen. Den globaliserade eran är avslutad till förmån för en mer nationalistiskt orienterad kapitalism, blockbildningar, handelskrig och krig. Nationalismen propagerar för den konservativa familjesynen och vi har också sett återtagande av aborträtt i till exempel Polen, Kina och USA.
Tvärtom vad Kajsa Ekis Ekman förutspådde har inte en transvänlig politik använts för att upphäva kvinnokampen. Det sker ett parallellt krig mot både transpersoner och kvinnor. Attackerna på transrättigheter är minst lika hårda som attackerna på kvinnors rättigheter. I Sverige har SD kopierat kulturkriget från USA och England, och transpersoner utsätts för ständiga hatkampanjer.
Istället för att kroka arm med transaktivisterna mot sin gemensamma fiende har radikalfeminismen blivit nyttiga idioter åt kontrarevolutionen. En annan splittrande effekt är identitetspolitiken där olika grupper ställs mot varandra. Det ”upplysta” kapitalet har snabbt sett sin möjlighet att utnyttja detta och avväpna kampen genom att promota talespersoner utifrån till exempel hudfärg eller sexuell läggning. Precis som hbtq+-rörelsen utsätts för pinkwashing har Black Life Matter-rörelsen dränerats på mycket av sin sprängkraft när det amerikanska storkapitalet gått in och investerat i den, samtidigt som ledande personer i BLM allierat sig med Joe Bidens Demokrater.
För storföretagen är det bara bra när någon hävdar att enbart den som har mörk hudfärg får uttala sig om rasismen, bara den som är trans får uttala sig i transfrågor, bara den som är kvinna om patriarkatet och så vidare, för det innebär att att det inte kan bli någon massrörelse som utmanar systemet av hierarkier och exploatering.
Den 7 september 2021 skrev statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker (med socialdemokratisk kristen bakgrund) på DN debatt under rubriken ”Ordet identitetspolitik är ett slagträ som saknar funktion”. De menar att alla skyller på identitetspolitiken och tar exempel från moderaten Gunnar Hökmark till Nooshi Dadgostar. Bjereld och Demker hänvisar till en bok som de har skrivit och givit ut på Timbro.
De menar att man måste identifiera identitetspolitiken. Detta bör enligt dem bäst göras genom att individens roll som samhällsmedborgare betingas av grupptillhörigheter och gruppidentiteter ”som kön, ras, klass, sexuell läggning eller religion” – och att detta får konsekvenser för frågor om jämlikhet och politisk mobilisering.
Här görs det klassiska misstaget att stoppa in klass i uppräkningen av förtryckskategorier. Både rasism och genus skapas genom ekonomisk exploatering såväl som diskriminering och sexuellt förtryck. Och omvänt skapar klassamhället kulturella hierarkier som påverkar människor starkt. Men det som utmärker exploateringen av arbetare är inte någon speciell egenskap hos arbetare som könsidentitet eller hudfärg, utan bara det faktum att arbetsgivaren lägger beslag på vår arbetskraft.

Klassperspektivet som behövs för att studera identitetspolitik, med det ovan nämnda exemplet från kapitalets försök att köpa upp BLM, saknas också hos Bjereld och Demker. Deras inlaga blandar ihop korten. De påstår att de vill prata om behovet av resursfördelning och att de som kritiserar identitetspolitiken inte sällan försvarar majoritetssamhällets historiska privilegier.
Detsamma kan lika gärna sägas om någon som använder sig av identitetspolitik. Om Timbro, som är en tankesmedja för företagsintressen, börjar prata om identitetspolitik är det för att öppna företagsrummen för några fler kvinnor och personer med olika etniska bakgrunder – inte för att omfördela de stora resurserna i samhället som berör massorna.
Ofta uttrycker identitetspolitik en mycket tydlig individualism. Men vi formas alla av det samhälle som vi lever i. Därför behövs kollektiv kamp för att befria oss alla från det förtryckande samhället.
För oss socialister är det viktigt att ständigt komma tillbaka till just behovet av en stor gemensam kamp om den ekonomiska makten och ägandet. En viktig erövring av det senaste årtiondets globala kvinnokamp är återupptäckten av strejkvapnet. Feminismen har proletariserats. Det är genom att gå samman kollektivt och strejka som vi stannar maskineriet. Vi måste förklara för nya generationer hur företagen och bankernas intressen är det som ytterst styr samhället under kapitalismen och det finns en grundregel framför alla andra – vinstjakten.
Vi använder oss av Marx analyser för att påvisa hur vinsten utvinns genom att en del av lönearbetet är oavlönat. Detta omvandlas till profit för ägarna, som gör dem så snorrika. Omvänt ger detta arbetarklassen en unik roll och en potentiell makt. Om vi strejkar stoppas den för kapitalet så livsnödvändiga vinsten.
Det är inte så att rika män som individer ligger bakom förtrycket. Könsmaktsordningen finns överallt. Den har sin bas i familjen som ekonomisk och social enhet i klassamhället. Detta gör kvinnoförtrycket väldigt starkt då det är så intimt, inpå huden. Mot det sätter vi ett brett program som omfattar välfärdssatsningar i hela samhället, inte bara arbetsmarknaden. Som omfattar det obetalda arbetet i hemmet som både måste socialiseras och delas lika.
Hos den sorts feminism som kallas social reproduktionsteori, som fått uppsving på sistone, saknas ett program för staten och mot det sexuella förtrycket. Staten under kapitalismen är borgerlig till sin natur och verkar till syvende och sist för att upprätthålla maktstrukturerna. Det syns tydligt i dessa tider av ökad repression, krig och militarisering. Socialism behöver vara revolutionär och behöver verka för en ny sorts stat som styrs av arbetare, demokratiskt, underifrån.
För att arbetarklassen ska få den kraft som kommer behövas för att avskaffa kapitalismen behövs enande program mot rasistisk splittring, sexism, transfobi och andra former av diskriminering. Levande program i ständig omstöpning, i händerna på en aktivt kämpande arbetarrörelse.