Omställningsstödet: ett totalt fiasko designat av näringslivet

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Uppåt ett års väntetid för omställningsstudiestödet. Nu börjar utbildningarna, men drygt 19 000 personer har inte ens fått svar om de beviljas studiestöd. Omställningen är ett totalt fiasko efter det fackliga sveket med att låta Svenskt Näringsliv halshugga LAS.

Rapporter kommer om arbetare som har tagit ledigt från jobbet för att vidareutbilda sig eller byta yrkesbana, men som inte kan fullfölja eller ens påbörja sina studier på grund av ett havererat system. Bland annat har tidningarna Kommunalarbetaren och Arbetet skrivit om frågan och intervjuat drabbade arbetare.
CSN har omstrukturerat, men saknar nog med anställda för att hinna handlägga alla ansökningar. CSN har även ansökt om att få mer pengar från regeringen för att anställa handläggare, något som avslogs i vårbudgeten.
I dagsläget har 22 000 personer ansökt om anställningsstödet inför höstens studier, varav 19 100 fortfarande inte har fått svar och 660 har beviljats. Prognosen är att 8 800 personer kommer att beviljas stödet under 2023.
Dock arbetar fortfarande handläggarna på de 23 500 ansökningar som kom in förra hösten, och av dessa har 15 300 fått svar men endast 2 665 beviljats.

Hela haveriet började i Löfvens S-högerregering och samarbetet under januariavtalet. Först sågades strejkrätten, för att halshugga små, kämpande demokratiska fack som det stridbara Hamnarbetarförbundet. Sen skulle lagen om anställningsskydd (LAS) ”moderniseras” – ett rent beställningsjobb från kapitalisterna i Svenskt Näringsliv. Då användes Danmarks Flexicurity som modell, och det var därifrån omställningsstödet skulle kopieras.
Enligt Svenskt Näringslivs ordförande skulle det vara lätt att få ett nytt jobb – en omskrivning av ”det ska vara lätt att sparka”. Omställningsstödet var moroten som facken skulle få för att slutligen gå med på svekavtalet.
Det var LO-ledningen som gick emot medlemsförbundens redan tagna beslut om att inte gå med på uppgörelsen. Med andra ord det största moderna sveket från fackföreningsrörelsen, som nu har blivit en fars då den så kallade omställningen för arbetare inte blev mycket mer än ett försämrat anställningsskydd.

Det behövs ett uppror underifrån, en rörelse bland fackens medlemmar mot den byråkratiska topp som över medlemmarnas huvuden har tagit beslut som mynnat ut i detta fiasko.
Det behövs kamp för att ta tillbaka facken som ett verktyg för alla anställda, en maskin som under medlemmarnas demokrati skulle skydda arbetarnas intressen istället för att skydda företagsägarnas vinster.
Och det behövs inte minst kamp från facken och arbetare utanför facken, mot den höger som regerar, mot den SD-styrda arbetarfientliga regering som står på de rikas sida.