Krönika: ”Vi tystar kulturen för att höja våra röster”

av Karin Erixon // Artikel i Offensiv

Den 1 september klockan 20.15 tystar kultursverige i tre minuter för en hållbar och långsiktig kulturpolitik. Alla ska då tänka på det alternativa livet utan kultur. Även den som inte är ivrigt kulturintresserad hade påverkats betydligt om kulturen stagnerade helt.
Under covid var kulturarbetarna på knäna, som många andra yrkesgrupper. Många blev helt enkelt tvingade till att lämna och leta sig vidare till nya arbetsplatser, varav de mest utsatta ekonomiska grupperna lämnade först; unga, minoriteter, kvinnor, personer med mindre ekonomisk frihet än andra.
I dagens ekonomiska situation fortsätter människor att lämna kulturen, parallellt som kulturen går miste om alla de som borde ha kommit in som nya. Till ingens förvåning drabbar detta värst dem som inte tillhör normen. Igen står en homogen kultur som endast klarar att representera en del av samhället. En homogen kultursektor utan vibrationer och kritiska röster är precis vad regeringen frammanar.
Att analysera, förstå och ifrågasätta är en hörnsten i vidare demokratibyggande. Konsten och kulturens roll är inte att ge svar på de stora frågorna, men kulturen ska kunna spegla samhällets komplexitet. Därmed är det viktigt att både bevara och stärka ideell kultur, alternativa initiativ och yttrandefriheten inom kulturen. Kulturen ska inte behöva kuva sig av ekonomiska intressen och uppdragsgivarens föreställning om vad konst och kultur är och ska vara.
För dem som inte är insatt i kultursektorn kan det möjligen vara svårt att förstå ekvationen av roller och arbetsinsatser samt den tid som resulterar i ett konstverk, scenproduktion, manus eller album. Därför är det viktigt att det är just kulturarbetarna som ska definiera sig själva. Kulturen är så mycket mer än den kapitalistiska konstmarknaden. Kulturen är nyckel till ett mångfaldigt yttringsrum för alla, samtidigt som kreativitet och skapande har en direkt koppling till psykiskt välmående.

Idén om konstnärsgeniet är en föråldrad föreställning om hur konstnärer arbetar. Kulturarbetarna går till arbetet precis som alla andra. De har behov av både sjukpenning, föräldraledighet och pension.
För arbetare inom kulturen är det inte en hobbysysselsättning, även om många är tacksamma över att arbeta med något som är intressant. Nödvändigheten av mötesplatser, kollektivism och arbetslokaler som säkerställer aktivt arbete gynnar också andra delar av samhället.
Själv är jag verksam inom konst, som konstnär, verksamhetsledare och curator. KRO, Konstnärernas Riksorganisation, arbetar för att stärka konstnärernas villkor och kräver såsom scen och film en nationell strategi för att förbättra de sociala och ekonomiska villkoren. Konstnärernas verk har en nyckelroll inom kulturen, vilket konstinstitutioner och gallerier är beroende av. Trots det tjänar konstnärer mindre än 60 procent av en genomsnittlig arbetare, och står oftast utanför trygghetssystemen.

Många konstnärer stöttar aktivt Scenkonst­upproret. Vi kräver lika rättigheter. Vi är på lika linje trötta på att arbeta gratis med förväntningar om att ära och berömmelse en dag ska betala hyran och sätta mat på bordet. Både ny teknologi och vinstmaximering hotar konstlivet i Sverige, såsom i andra delar av världen.
Kulturarbetarna kräver skäligt betalt vid uppdrag. Att stat, regioner och kommuner agerar förebildligt. Det är inte acceptabelt att behöva jobba gratis åt offentligt finansierade utställningsarrangörer eller scener. Ingångna avtal och rekommendationer ska följas. Förslag från KRO är att stipendier görs SGI- och pensionsgrundande.
Förväntningarna är höga att minuterna ska vara länge.