av Åsa V Karlsson // Artikel i Offensiv
Den här berättelsen är ett brännande vittnesmål om en familj och en älskad storebror. I boken När bror dör av Emilia Aalto använder hon ord för att förmedla sin vrede och sorg, men också för att ge hennes bror Miska den plats han aldrig fick ta, visa det värde och allt som tappades bort, förslösades och inte räknades.
Hon är lillasyster och tre år gammal när mamman till sist lyckades fly till ett skyddat boende efter åratal av misshandel. Miska fick aldrig känna trygghet, lärde sig att aldrig blunda, men han var den som Emilia höll sig fast vid när allt var sönderslaget och deras mamma kämpade för livet.
Jag läser och inser att den här boken är livsviktig för oss alla. Så här blir det när ingen har tid eller ork att verkligen lyssna, verkligen stå pall och hjälpa den som så desperat behöver det.
Så här blir det när rädsla för lidande och för att bli ansvarig leder till snabba diagnoser som inte stämmer, till medicinering som inte hjälper och åtgärder som aldrig någonsin ger hopp om att livet ska bli bättre, att man är viktig och en del av vårt samhälle.
Tvärtom möter Emilias familj så många olika myndighetspersoner, från skola och psykiatri till socialtjänst, arbetsförmedling, bostadsbolag och behandlingshem om och om igen. Miska är verbal, men klarar inte av att berätta om sin verklighet för skolans psykolog och då bedöms han inte behöva hjälp och stöd. Han går inte i skolan och ingen bryr sig särdeles mycket om det. Han blir sittande och får istället sjukpension. Miska är borträknad.
På arbetsträningen säger de att ingen någonsin har lyckats komma tillbaka i jobb. På stödboendet följer de inte sina egna riktlinjer, ringer inte på, kommer inte in och bryr sig inte om misär. De vill inte se – ser man måste man ju göra något och ingen orkar, allt är ändå kört.
Begreppet ”det sociala arvet” används som förklaring, men distanserar från människor i nöd. Att se hur en pojke med ett gränslöst behov av hopp och delaktighet, av vänskap och ett liv med mening istället går under, det är vad Emilia och hennes mamma upplever.
En otroligt stark mamma som trots sin trasighet vägrar släppa och kämpar för att höras, kämpar för att Miska ska få den hjälp och det stöd han har rätt till och i ett rättvist och humant samhälle skulle ha fått.
Emilia beskriver otroligt bra sina egna känslor och sin ambivalens kring det kaos som hennes pappa fortsätter att skapa i deras liv. Hon vägrar låta Miskas liv och död vara utan värde, utan mening.
Dagens iskalla samhälle räknar bort människor, vräker dem som inte passar in, låter ångestfyllda vänta i evighetsköer, villkorar hjälp och ser bort, vägrar ge hopp, vägrar andra chanser, ser inte det värde vi alla har. Verklig solidaritet, en värld där alla får plats och behövs, skulle också vara en värld där Miska och alla de andra osynliga kunde leva.
Författare: Emilia Alto
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 2023
Antal sidor: 235
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.