Blev Karl Marx en ”nedväxtkommunist”?

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

”Klimatkollapsen har börjat”, kommenterade FN-chefen Gutierrez sommarens nya värmerekord på norra halvklotet. Goda råd är dyra när naturen på ett allt mer ödesdigert sätt slår tillbaka som en konsekvens av de miljö- och klimatförändringar under kapitalismens accelererande rovdrift på naturen under den geologiska tid som av klimatforskarna kommit att kallas antropocen, där mänsklig aktivitet särskilt sedan andra världskriget har fått en dominerande påverkan på allt liv i biosfären.
Mot denna bakgrund har ett nytt, stort intresse väckts bland många klimataktivister och nya ”ekosocialister” för Marx ekologiska slutsatser.
Offensiv har tidigare (juli 2019) recenserat Kohei Saitos första bok i ämnet, Karl Marx´s Ecosocialism (2017), och att en 2020 på japanska utgiven uppföljare (Kapitalet i Antropocen på svenska) på kort tid såldes i en halv miljon exemplar till en mestadels ung publik som oroas över kapitalismens irreversibla rovdrift på människor och natur, gör det extra angeläget att diskutera hans långtgående slutsatser.

I Marx in Anthropocene hävdar Saito att Marx som ett resultat av omfattande studier börjat ompröva sina tidigare tendenser till vad Saito benämner ”eurocentristism”, ”produktuvism” och ”prometeanism” (i betydelsen teknik- och tillväxtoptimism, efter Prometeus som enligt en grekisk myt stal elden från gudarna och gav den till människorna).
Ett viktigt bevis på detta är enligt Saito att Marxs engagemang för icke-västliga samhällen särskilt efter att Kapitalet (del 1) getts ut 1867 fick honom att erkänna den revolutionära potential som även fanns i vissa arkaiska (ålderdomliga) samhällen baserade på gemensamt jordägande. Spår av detta fanns i det gamla Rysslands självstyrande mir-byar, vilket även berikade hans syn på ett kommunistisk framtidssamhälle i Västeuropa.
”Genom att noga undersöka orsakerna till varför Marx samtidigt fördjupade sina studier av både förkapitalistiska samhällen och naturvetenskapen, öppnas en ny och överraskande möjlighet att tolka Marx brev till Vera Zasulitj (Karl Marx: Tredje utkastet till brev till Vera Zasulitj, 1881): att Marx till sist blev en nedväxtkommunist”, skriver Saito.
Marx medgav att det kunde finnas en potential för en rysk revolution baserad på de ryska byarnas kommuner utan att behöva genomgå kapitalismens historiska stadium tack vare möjligheten att bygga på de positiva framsteg som kapitalismen skapat i Väst.
”Om den ryska revolutionen blir en signal till en proletär revolution i Väst så att de två kan komplettera varandra, då kan Rysslands bondekommunala jordägande bli ett avstamp för en kommunistisk utveckling”, skrev också Marx och Engels i förordet till den andra ryska utgåvan av Det kommunistiska manifestet.

Enligt Saito var Marx heller inte ute efter att befästa den historiska materialismens europeiska stadier som allmängiltiga. Istället var Marx primära ambition att belysa hur kommunismen behöver se ut bortom kapitalismen, något som Marx idéer enligt Saito nu avsevärt förändrades och som aldrig tidigare har diskuterats i relation till hans brev till Zasulitj.
”Ledtråden” för att lösa denna gåta är enligt Saito Marx teori om metabolismen (ämnesomsättningen) i naturen och den irreparabla reva som kapitalismen skapat i människans relation till naturen (den sociala metabolismen), den centrala pelaren i hans politiska ekonomi. Marx var i sin forskning inte bara intresserad av hur kolonialväldet upplöste gemensam egendom i icke-västerländska samhällen, den har enligt Saito ”ekologiska implikationer”. Han såg plundringen av naturen liksom av mänsklig arbetskraft som en manifestation av kapitalismens centrala motsättning.
Marx hade redan fördjupat sin tidiga insikt om kapitalismens alienering av relationen mellan människan och naturen genom att studera Justus von Liebigs analys av den ”metaboliska revan” i ämnesomsättningen mellan natur och människa som en konsekvens av det kapitalistiska jordbruket i England.
Han gjorde det också genom Carl Fraas bok om förändringar av klimat och plantvärld över tid, som pekat ut en rad exempel på hur avskogningen har berövat jorden dess fuktighet och lämnat öknar efter sig.

I Fraas bok, som Marx ansåg ha ”en socialistisk tendens”, reflekterade Fraas även över Georg von Maurers analys av markgemenskapen i medeltida ”teutoniska” germanska byar som ett motsatt positivt exempel på ett över tid hållbart, jämlikt och demokratiskt kontrollerat jordbruk. De blev som Marx såg det medeltidens enda fokus av folkliv och frihet.
Enligt Saito drev också diskussionen om den teutoniska markgemenskapen Marx till vidare studier av de metaboliska relationerna till naturen i andra förkapitalistiska och icke-västliga samhällen, som även de ofta uppvisat en mer hållbar form av mänsklig metabolisk interaktion med sin miljö.
Detta bevisade också att kooperativ produktion och motsvarande gemensamma egendom i dessa samhällen, som Marx i Kapitalet (del 3) kallade urkommunistiska, betydde en mer hållbar form av mänsklig interaktion med naturen.
Både Karl Marx och hans nära medarbetare Friedrich Engels, som Saito på ytterst lösa grunder anklagar för att ha ”förenklat” Marx idéer och gömt undan hans teori om kapitalismens metaboliska reva, tog också starkt intryck av den amerikanske antropologen Henry L. Morgan’s Ancient Society (som för övrigt Engels till stor del baserade sin bok om Familjens, privategendomens och statens ursprung på) och dennes idé om att på en högre nivå återvända till den frihet, jämlikhet och ”kommunism i levandet” som han själv sett hos till exempel de amerikanska irokeserna.

I ett första utkast till brev till Zasulitj uteslöt inte Marx att en socialistisk revolution i Ryssland skulle kunna bygga på liknande bygemenskaper och förklarade att kapitalismen i Västeuropa och USA ”står i konflikt med de arbetande massorna, med vetenskapen, och med själva de produktivkrafter den genererar – kort sagt, i en kris som kommer att sluta med dess egen eliminering, genom att moderna samhällen återvänder till en högre form av en ’arkaisk’ (ålderdomlig) typ av kollektivt ägande och produktion”.
För Saito bevisar detta att Marx var en ”nedväxtkommunist”, då de jämlika förkapitalistiska samhällen han hyllar enligt Saito präglades av ”en stationär och cirkulär ekonomi utan ekonomisk tillväxt”, vilket också skulle innebära att Marx rentav övergav sin tidigare historiska materialism. Men detta är på båda punkterna att dra slutsatserna alldeles för långt, vilket tydligt visas av uttrycket ”till en högre form”.
Saito för också ett resonemang om att Marx från att tidigare ha sett produktivkrafternas utveckling som något i grunden progressivt och neutralt i förhållande till klassamhället under sina sista år skulle ha insett att kapitalismens extraktivistiska produktivkrafter (arbetskraft och produktionsmedel) skulle kollidera med naturens gränser, och att även detta skulle svära mot det tidigare sättet att beskriva den historiska materialismen.
Men att kapitalismens alienerande produktivkrafter inte rakt av kan användas till en helt annan industriell prioritering är svagt underbyggt, då det räcker med att påminna om Marx skakade lovord för den unga Engels svidande redovisning av den kapitalistiska industrialiseringens förödande konsekvenser i Arbetarklassens läge i England.
Enligt Marx in Antrophocene var även Engels trots sitt nära samarbete med Marx oförmögen att uppfatta Marx som en ”nedväxtkommunist”.

Saito förnekar också att den ”kommunistiska nedväxt” som han menar att Marx anammat skulle innebära en ”återgång till landet” eller ”ett förkastande av all teknologi” och hänvisar till att Marx flera gånger upprepade att de ryska ”kommunerna” för att överleva måste assimilera de positiva frukterna av kapitalismens utveckling. Men att då tala om att Marx skulle stå för en ”stationär” (steady state) ekonomi leder fel.
Helt klart idag är att kapitalismens rovdrift på människor och natur innebär akuta kollisioner mot livsviktiga planetära gränser. Men ingenting är stillastående. Allt under solen och för den delen i hela universum är som den dialektiska materialismen konstaterar statt i rörelse och utveckling, via perioder av till synes gradvisa förändringar, avbrutet av kvalitativa språng framåt eller katastrofer.
För att på en högre nivå återskapa ett jämlikt samhälle med en hållbar och cirkulär ekonomi i förhållande till jorden, naturresurserna och livet i planetens biosfär krävs tvärtemot stillastående en snabb och dramatisk omställning, eller omväxt med såväl nedväxt och tillväxt för att möjliggöra en hållbar utveckling och rättvis fördelning. Liksom att det för att åstadkomma detta krävs revolutionära massrörelser av arbetare, ungdomar, klimataktivister och ursprungsfolk som kan bryta kapitalets makt över ekonomin och driva igenom gemensamt ägande av banker, stora företag, naturresurser och demokratisk planering.

Visst krävs det som Saito inser ett program för snabb minskning av industriländernas ekologiska fotavtryck med nödstopp för olja, kol och militarism, drastisk utjämning av dagens klassklyftor och nedväxt av allt från de rikas lyxkonsumtion och kapitalismens slit- och slängsamhälle till onödig privatbilism, utsläpp och miljöförstörelse.
Vad som istället måste utvecklas är en maximalt energieffektiv produktion baserad på planerad tillväxt av sol, vind, återanvändning av resurser och ny informationsteknik. Tillsammans med kortad arbetstid kan ett socialt överflöd skapas åt var och en efter behov av gemensam men maximalt energisnål välfärd i form av goda arbeten, bostäder åt alla, skola, vård, omsorg, massivt utbyggd och fri kollektivtrafik, kultur och sport samt stöd till fattigare länders sociala utveckling och klimatanpassning.
En sådan utveckling av samhällets sociala produktivkrafter måste givetvis bygga vidare på det bästa av det kapitalistiska samhällets vetenskapliga och teknologiska framsteg.

Marx och Engels var långt före sin tid ekologiskt medvetna om den kapitalistiska rovdriftens existentiella hot mot människor och natur.

Att Marx ändå inte heller på ålderns höst kan beskrivas som en ”nedväxtkommunist” framgår tydligt av den vision om ett kommunistiskt samhälles karaktär som han tillsammans med Engels beskrev i sin Kritik av Gothaprogrammet (1875):
”I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare (min kursivering) – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”
Saitos beskyllning mot Engels för att medvetet i publiceringen ha rekonstruerat och rentav deformerat Marx teori av Kapitalets del 2 och del 3 så att den skulle förstås av tidens socialistiska arbetarrörelse med en alltför progressiv historiesyn har en minst sagt svag grund i fakta.
I artikeln ”Arbetets roll i övergången från apa till människa”, som först publicerades året efter hans död och senare även gavs ut i Naturens dialektik, förklarade Engels att människor, som sociala varelser, inte ”härskar över naturen som en erövrare över ett främmande folk, som någon som står utanför naturen – utan att vi med kött, blod och hjärna tillhör naturen och existerar i dess mitt, och att all vår behärskning av den består i det faktum att vi har fördelen framför alla andra varelser att kunna lära oss dess lagar och tillämpa dem på rätt sätt.”
Men för varje förmodad ”seger” för mänskligheten över den naturliga världen som vi är en del av, fortsatte han, ”tar naturen sin hämnd på oss”, vilket leder till omfattande naturliga/ekologiska förödelser – inte bara i de antika och medeltida världarna, utan i allt större utsträckning, och i mycket större skala, i den värld som skapats av kapitalism och kolonialism.

Liksom Marx pekade Engels på att kapitalismens jordförstöring, avskogning, översvämningar, ökenspridning, artutrotning, epidemier och slöseri med naturresurser leder till växande katastrofer förknippade med den okontrollerade ”inblandningen av den traditionella naturens gång”.
Som John Bellamy Foster övertygande har slagit fast i en ny artikel om Engels stämde dennes globala analys av naturens ”hämnd” därmed överens med Marx teori om kapitalismens växande och oreparerbar reva i ämnesomsättningen med naturen.
Marx och Engels hade inte färdiga lösningar för dagens ekologiska kris, men väl de metoder vi kan använda för att själva hitta dem. De var inte ”nedväxtkommunister”, men väl långt före sin tid ekologiskt medvetna om den kapitalistiska rovdriftens existentiella hot mot människor och natur, vilket Saitos Marxforskning också visar. Vad de var helt eniga om var med Marx ord att vårt arbete och liv på planeten måste ske i ett samhälle i metabolisk balans med naturen:
”I en högre socioekonomisk formation kommer privat ägande av jorden att framstå lika absurt som privat ägande av andra människor. Inte ens ett helt samhälle, en nation, eller alla samtidigt existerande samhällen tillsammans, är ägare till jorden. De är helt enkelt dess förvaltare, dess förmånstagare, och måste efterlämna den i ett förbättrat tillstånd för kommande generationer.”