1930-talet: Kris, klasskamp och kohandel

Av PER OLSSON // ur veckotidningen Offensiv

I år är det 90 år sedan krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (dagens Centerparti). Krisuppgörelsen (kohandeln), som blev klar i maj 1933, har i efterhand blivit väldigt mytomspunnen och idag lyfts trettiotalspolitiken på nytt fram som ett recept mot kapitalismens kriser.

Av detta skäl och för att påminna om den klasskamp som skakade Sverige under 1930-talet återpublicerar Offensiv denna artikel, skriven av Per Olsson från 2020.

När det ”stökiga årtiondet” 1920-talet var förbi och ett nytt hade börjat rasade många långa klasstrider i ett Sverige som kapitalismens kris fattade ett hårt grepp om. Särskilt laddat blev läget efter att militären skjutit ihjäl fem arbetare i Ådalen i maj 1931. Dödsskotten besvarades med omedelbara strejker och krav på generalstrejk för att göra upp räkningen med ”kapitalismen och arbetsgivarväldet som möjliggjort dessa ohyggliga mord på svenska arbetare”.

Dödsskotten i Ådalen var en följd av de upptrappade attackerna på arbetarna som följde på den kapitalistiska kris som inleddes med kraschen på Wall Street hösten 1929. Krisens dramatiska förlopp fick arbetslösheten att stiga till chockerande nivåer. Arbetsgivarnas och den sittande högerregeringens svar på krisen var en våg av lönesänkningar, på uppemot 50 procent i vissa fall. Arbetarna svarade dessa aktioner med kamp, inte minst strejker.

Våren 1931 blev ett av de mest dramatiska åren i svensk historia. Året inleddes med en tio veckors strejk inom textilindustrin, följt av en rad mindre strejker för att kulminera i kampen i Halmstad och Ådalen. Reaktionen på skotten i Ådalen blev att landet kastades in i en förrevolutionär kris. Men även efter att den hade ebbat ut väntade nya banbrytande klasstrider med början i pappersstrejken 1932 följt av sjömansstrejken 1933 och byggnadsstrejken 1933-34.

De bittra klasstriderna var främst ett uttryck för den utbredda kampvilja som fanns inom stora delar av arbetarklassen samt den radikalisering som krisen hade fött och som förstärktes av de ekande skotten från Ådalen. Men att den fackliga vänstern och vänstern vid sidan av Socialdemokraterna, i form av de båda kommunistpartierna, var betydligt starkare än idag bidrog också till att stämningarna uttrycktes i beslutsam kamp.

Från 1929 och fram till 1934 fanns det två partier i Sverige som bar namnet Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Det ena leddes av Karl Kilbom och hade uteslutits ur den Stalin-kontrollerade Kommunistiska internationalen (Komintern) och det andra, Kominternpartiet ”Sillénarna”, efter en av partiets ledare Hugo Sillén.

Kilbommarna, majoriteten av medlemmarna, rensades ut efter att Komintern hade beordrat sina sektioner (medlemspartier) att göra en sekteristisk ultravänstersväng med hänvisning till att kapitalismen stod inför sitt slutliga sammanbrott, den så kallade ”tredje perioden”. Socialdemokratin, som då var ett arbetarparti med borgerlig ledning till skillnad från dagens rakt igenom borgerliga S-parti, påstods vara det största hindret för den socialistiska revolutionens seger. Socialdemokraterna stämplades som ”socialfascister”, fascismens tvilling.

”Klass mot klass, en kamp på liv och död mot den svenska socialdemokratin”, dikterade Kominterns ledning 1929 och SKP:s splittrades på tröskeln till en tid när partiet hade möjlighet att vinna socialdemokratiska arbetare.

Vid splittringen var ”Kilbommarna” nästan dubbelt så många som Kominternpartiet. Till den överlägsna numerären ska också läggas att hela SKP:s riksdagsgrupp samt en stor majoritet av partiets fackliga aktivister stödde Kilbom. Men att partiet hämtade sin styrka från den förankring man hade i fackföreningarna kunde inte kompensera bristen på politiskt alternativ och unga medlemmar.

Det SKP som Komintern erkände som sin sektion baserade sig i huvudsak på det gamla partiets ungdomsförbund, och med de yngre, mer energiska medlemmar som grund kunde partiet växa. Men den politiska sekterismen och ultravänsterkursen betydde att partiets medlemstillväxt blev liten.

Sekterismen hos Kominternpartiet försvårade också för partiet att stå emot attackerna från S- och fackbyråkratin, särskilt efter sjömansstrejken 1933 som följdes av att hundratals kommunister uteslöts ur facket och partiet fick lägga ner RFO (Röd Facklig Opposition).

Utan klar politisk kompass och efter att ha vägrat att gå med i Trotskijs arbete för en ny fjärde international kom Kilbomskommunisterna, som bytte namn till Socialistiska partiet 1934 och nått sitt högsta medlemstal året därpå, att politiskt urarta.

Radikaliseringen och vänsterstämningarna under 1930-talets satte också sina avtryck inom socialdemokratin. Dessa vänsterstämningar gick på tvärs med den högerkurs och samarbetslinje som den ledande klicken runt Per Albin Hansson och LO-toppen förespråkade.

För att kunna driva högerkursen vidare hade Per Albin Hansson hoppats på att i god tid innan valet 1932 kunna ”göra upp räkningen med partivänstern, men månaderna efter Ådalen var Per Albin i underläge”, skriver Per T Ohlssons i boken Svensk politik. Uppgörelsen med partivänstern blev därför mer utdragen, och trots S-ledningens attacker fick kraven på socialisering av näringslivet (samhällets övertagande av storföretag och banker) och ensidig svensk militär nedrustning stort stöd på Socialdemokraternas kongress i mars 1932.

Vänstern inom socialdemokratin var dock ständigt vacklande och vek oftast ner sig när partiledningen gick till motoffensiv och krävde rättning i leden. Det i sin tur gjorde att partihögern stärktes och kunde ta nya steg mot att Socialdemokraterna skulle bli ”det verkligt stora folkparti” som Per Albin Hansson önskade.

Valet 1932 blev en stor framgång för Socialdemokraterna, där även kommunisterna gick framåt. Valet hade föregåtts av att det finansimperium som Nils Kreuger med lånade pengar hade byggt upp och som 1930 svarade för en fjärdedel av börsvärdet kraschade i mars 1932 efter att Kreuger begått självmord. När bankerna sa nej till nya lån vände Kreuger sig till den borgerliga regeringen under statsminister C G Ekmans ledning. Statsministern förmådde Riksbanken att ge Kreuger två krislån, och som tack fick C G Ekman 50 000 kronor (i dagens penningvärde nära 1,9 miljoner kronor) av Kreuger. När detta uppdagades efter kraschen tvingades Ekman avgå bara någon månad innan valet.

Socialdemokraterna gick till val på vad som idag skulle kallas en aktiv arbetsmarknadspolitik, och med nära 42 procent av rösterna kunde Socialdemokraterna bilda regering efter valet, vilket ledde till ett 44 år långt, unikt regeringsinnehav.

Regeringen hade inte egen majoritet och det tog S-ledningen som ursäkt för att förverkliga sin önskan om ett nära samarbete med ett eller flera borgerliga partier. I maj 1933 slöt regeringen en överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centern) om krispolitiken. Överenskommelsen, som har gått till historien som ”kohandeln”, innehöll många eftergifter från S som minskade anslag till kampen mot arbetslösheten, att den hatade Arbetslöshetskommissionen (AK) blev kvar och frågan om den framtida arbetslöshetsförsäkringen utelämnades helt.

Däremot fick Bondeförbundet igenom sitt krav på en protektionistisk jordbrukspolitik (höjda tullar och importregleringar) samt ökade statliga stödinsatser till jordbruket. Socialdemokraternas försvar var att man nu hade fått en stabil regering och att Bondeförbundet hade gått med på att de välbeställda skulle betala mer i skatt och att lönen skulle höjas för de som omfattades av de offentliga jobbinsatserna.

Få händelser är så mytomspunna som ”kohandeln” och den nya expansiva politiken (med stort inslag av ekonomisk nationalism). I efterhand har det hävdats att ”kohandeln” tog Sverige såväl ur krisen som hindrade nazismen från att få ett fotfäste på landsbygden.

Visserligen markerade kohandeln och S-regeringens politik ett tydligt uppbrott från Ekman-regeringens ”hårda sparsamhet”, som även många i det kapitalistiska etablissemanget hade börjat motsätta sig, vilket påminner om idag. Men omfattningen och effekterna av den nya ekonomiska politikens stimulanser har kraftigt överdrivits. Det gäller för övrigt även skattehöjningarnas storlek.

”Ökningen av utgifterna till arbetslöshetspolitiken mellan budgetåren 1932/33 och 1933/34 var endast 130 miljoner kronor (1,6 procent av BNP). Och av de 180 miljoner kronor som avsattes 1933 togs bara 98 miljoner kronor i bruk (1,2 procent av BNP). Med tanke på hur stor uppmärksamhet 1930-talets ekonomiskpolitiska ”kohandel” mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet har fått var de arbetsmarknadspolitiska insatserna alltså förhållandevis små” (SNS Analys, nr 15, november 2013).

”Kohandeln” satte heller inte stopp för nazisterna. Att nazisterna kunde ta makten i Tyskland 1933, ett land som då hyste Europas starkaste arbetarrörelse, berodde dels på kommunisternas sekterism och vägran att tillsammans med de socialdemokratiska arbetarna bekämpa nazisthotet, och dels på S svekfulla politik och illusoriska förhoppning om att nazismen skulle kunna stoppas genom samarbete med samma borgerliga partier som var på väg att överlämna makten till Hitlers bödlar.

Läget i Sverige var inte att likna med Tysklands och den härskande klassen behövde inte söka skydd bakom nazisterna för att kapitalismens framtid skulle säkras.

”Kohandelns” magra utkomst mötte också stark kritik inom socialdemokratin. De starkaste protesterna kom från Göteborg där en vänster med stark facklig förankring hade majoritetsstöd inom stadens socialdemokrati.

I spetsen för Göteborgs vänstersocialdemokrater stod riksdagsledamoten Albin Ström, som hade röstat emot krisuppgörelsen i riksdagen och var ordförande i stadens FCO (LO-sektion). Den strid som följde mellan vänstern och partiledningen slutade i att Albin Ström uteslöts ur S i januari 1934.

Uteslutningen gav på nytt ett exempel på hur långt den socialdemokratiska maktapparaten var beredd att gå för att tysta det som fanns kvar av vänstern inom partiet. Omkring 15 000 medlemmar, individuellt och kollektivt anslutna, lämnade efter Ströms uteslutning Socialdemokraterna. Ungefär 4 000 av dem följde sedan med Albin Ström in i Socialistiska partiet.

Trettiotalskrisen blev djup i Sverige, men till skillnad från många andra länder blev krisen relativt kortvarig. Redan år 1934 hade ekonomin (BNP) passerat förkrisnivå. Kronans devalvering hösten 1931, efter att Sverige hade övergett guldmyntfoten, hade gett exportindustrin en stimulans som möjliggjorde att den svenska kapitalismen kunde dra stor vinning av den uppgång i den brittiska ekonomin 1933 och Hitlers krigsrustningar i Tyskland som inleddes samma år (Storbritannien och Tyskland var Sveriges två största exportmarknader).

1930-talets ekonomiska depression tvingade den härskande klassen och de partier som försvarade kapitalismen (traditionella borgerliga partier och Socialdemokraterna) till en politisk omvändelse under galgen. I USA resulterade detta i den ”nya given” (New Deal), som Demokraternas Franklin D. Roosevelt lanserade 1932 och som påbörjades efter att Roosevelt blivit president året därpå. Det var en politik som innehöll offentliga jobbsatsningar och sociala förbättringar, vilket skulle betalas genom ökade skatter och lån för att finansiera de hål i statskassan (budgetunderskott) som kunde uppstå när staten stimulerade ekonomin.

Men denna politik rymde även attacker på arbetarna och deras organisationer, och syftet var som Roosevelt förklarade att ”rädda det privata profitsystemet”. Den ”nya given” ”löste” dock aldrig krisen i USA eller andra länder, utan nedräkningen mot andra världskrigets barbari fortsatte.

I Sverige var det Socialdemokraterna som gick i bräschen för samma nya kapitalistiska politik. Och kapitalistklassen fann sig tvungen att sätta sitt hopp till S eftersom deras traditionella partier var diskrediterade, impopulära och förlamade av kris och skandaler.

Skotten i Ådalen och den förrevolutionära kris som följde satte tillfälligt stopp för S- och LO-ledningens strävan att få till stånd ett både långvarigt och vittgående samarbete med ”näringslivet”. Gemensamt förenades de i viljan att begränsa de många hårda klasskonflikterna på arbetsmarknaden.

Sverige var fram till början av 1930-talet ett land som låg i världstoppen vad gäller antalet förlorade arbetsdagar till följd av strejker och andra arbetsmarknadskonflikter.

Högern och Bondeförbundet hade länge krävt nya antistrejklagar vilket även arbetsgivarna instämde i, men då som nu var de också öppna för att ”parterna” gemensamt kunde åta sig en del av statsmaktens roll och via avtalsvägen begränsa strejkrätten.

Samtidigt med kohandeln pågick en stor byggstrejk, som inleddes i april 1933 och skulle pågå till februari 1934. Strejken slutade i ett nederlag. Men skälet var inte att de strejkande gav upp inför en motpart som visat sig vara starkare, utan:

”Den faktor som kom att spela den avgörande rollen var en helt annan, nämligen den 1932 tillkomna socialdemokratiska krisregeringen. Denna ingrep upprepade gånger och tvingade i slutskedet, med landssekretariatets (LO-ledningen) hjälp och med hot om tvångslagstiftning, byggfacken att acceptera medlingskommissionens villkor i ett läge då styrkeförhållandena avsevärt förbättrats till byggnadsarbetarnas fördel” (Byggnadsarbetarstrejken 1933-34, Arkiv 1980).

Det var regeringens tvångslagshot – ett lagförslag fanns utarbetat – och LO-ledningens besked till de strejkande fackförbunden att de måste underordna sig regeringens och medlingskommissionens ultimatum som fick byggfackens ledning, mot medlemmarnas vilja, att gå med på medlarnas lönesänkningsbud.

Stopp på byggnadsstrejken var en del av kohandeln och sannolikt ett villkor för att Bondeförbundet skulle göra upp med S. Den ”lex byggnadsstrejk” som skrevs var också en av krispolitikens beståndsdelar.

När ekonomin växte kraftigt igen fick krispolitiken även ett större inslag av välfärdssatsningar och det tillsammans med krigshotet hade en dämpande effekt på kampen, vilket gav Socialdemokraterna fortsatt stöd samt utrymme för att S-regeringarna och LO-ledningen kunde befästa det klassamarbete som når en ny kulmen när Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF (dagens Svenskt Näringsliv) undertecknades 1938. ■