av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv
Under 2020-talet har nationalism, ekonomisk protektionism och militarism exploderat i spåren av pandemi och krig. Imperialistiska konflikter med ett kallt krig mellan USA och Kina lägger sin skugga över det mesta. Men den avgörande vändningen bort från kapitalets globalisering, ”frihandel” och den nyliberala eran skedde långt tidigare, med den djupa globala ekonomiska kraschen 2007-2009.
Krisen visade både att de oreglerade finansmarknaderna hade skapat monster som skakade kapitalismen grundvalar, och att effekterna i form av massrörelser och kamp kunde hota hela systemet. Offensivs jubileumsartiklar har nu kommit fram till den dramatiska kris som startade i USA och spred sig som en löpeld över världen.
Krisen kom som en total överraskning för kapitalisterna och deras ”experter”. Även efter att fastighetspriserna hade börjat falla i USA och flera så kallade hedgefonder gått i konkurs 2007 spådde IMF en global tillväxt på 5,4 procent 2008 – det blev 2,1 procent, och 2009 var den globala tillväxten negativ för första gången sedan andra världskriget.
Orsaken var att de hade börjat tro på den egna nyliberala propagandan – att minskade regler (avregleringar) för kapitalisterna och kapitalets globalisering hade gjort kapitalismen immun mot kriser, eller åtminstone större sådana. En symbol för den synen var USA:s centralbankschef, Alan Greenspan, som menade att kapitalismen hade skapat en unik förmåga att ”absorbera störningar och återhämta sig”.
Offensivs analys, baserad på marxismens förståelse om kapitalismens inneboende kriser, var betydligt mer framsynt. I augusti 2007 skrev vi:
”Även om centralbankerna nu sänker räntorna igen är det ingen garanti för att kreditvillkoren förbättras om finansbolagen tyngs av – ännu odeklarerade – dåliga lån. (…) Som en marknadsanalytiker förutspådde: ’Det enda regeringarna kan göra är att fördröja domedagen för fastigheter, de kan inte förhindra den. Fastighetsmarknaden i USA kommer att krascha, liksom bostadsmarknaderna runt om i världen’.”
I december samma år följde Offensiv upp om svensk ekonomi:
”En nedgång i USA kommer hur som helst att slå hårt i resten av världen, även i Europa och Sverige. Världsekonomin är extremt beroende av USA:s skuldsatta konsumtion och Kinas snabba tillväxt, som flätats samman till 2000-talets tillväxtmotorer. Även om det är för tidigt att förutsäga konsekvenserna av och djupet på en kommande nedgång kommer en sådan att skaka tilltron till kapitalismen, men också innebära hot om nya drastiska bördor för världens arbetare och fattiga.”
Det dröjde dock närmare ett år till innan krisen slog till med full kraft. För marxister var kraschen långt ifrån oväntad. Kapitalismen är ett system som inte kan lösa sina egna kriser, och som är orsaken till de ekonomiska, miljö- och humanitära katastrofer som inträffar. Under lång tid hade ohållbara obalanser byggts upp i världsekonomin. Varje ny hotande krisutveckling hade mötts av nyliberala politiker och centralbankschefer med ytterligare stimulanser, avregleringar och ”billiga pengar”/krediter för att hålla uppe vinsterna och hjulen rullande.
Den unika situationen som uppstod efter stalinismen kollaps 1989 och den kinesiska ekonomins integrering i kapitalismen globalt gjorde att stimulanserna kunde fortsätta utan att resultera i kraftig inflation. Outsourcing av produktion till superexploaterad ”billig” arbetskraft i Kina och Östeuropa ledde tillsammans med privatiseringar och nedskärningar i väst till massiva vinster, samtidigt som prisökningar motverkades.
Allt skedde dock till priset av allt större skulder. Efter att IT-bubblan sprack vid millennieskiftet sänktes räntorna i USA till sina lägsta nivåer på 40 år och likviditetskranarna öppnades till max. Fastighetspriserna sköt i höjden. Symbolen för lånehysterin blev de så kallade ”subprime”-lånen, som lurades på låntagare med ”inget jobb, ingen inkomst och inga tillgångar”.
I jakt på ännu större vinster ”ompaketerades” fordringarna tillsammans med andra lånefordringar och såldes vidare som ”säkra tillgångar” (så kallade Collateralized Debt Obligation – CDO). När fastighetspriserna började falla samtidigt som allt fler inte kunde betala sina lån var fastighetskrisen ett faktum. Eftersom de dåliga lånen hade ompaketerats och handlats utan reglering till belopp om tusentals miljarder dollar av banker och hedgefonder visste ingen vem som satt på ”tillgångar” som i verkligheten var värdelösa. Banker och kapitalister vågade inte handla med varandra – hela det finansiella systemet frös till is.
Subprimelånen var den utlösande faktorn, men var bara ett symptom på en massiv finansbubbla som var på väg att spricka. Redan 1916 i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium skrev Lenin:
”Översatt till ett mänskligt språk betyder detta: kapitalismens utveckling har fortgått så långt, att varuproduktionen, som visserligen ännu ’härskar’ såsom förut och alltjämt räknas såsom grundvalen för hela hushållningen, i verkligheten redan är underminerad och huvudparten av profiterna inhöstas av finansmanipulationernas ’genier’.”
Detta exemplifierades i Offensiv i juni 2008 under rubriken ”Är det värsta redan över? Nej, krisen är bara i början”:
”Under 2007 var finanssektorn motorn i USA:s ekonomi och stod för 40 procent av alla vinster. Detta trots att man bara har 5 procent av arbetskraften i den privata sektorn.”
I samma artikel pekades nästa krisobjekt ut: ”Banker och fonder är försäkrade av varandra i ett nät som är omöjligt att överblicka. Bear Stearns [som räddade av amerikanska staten] var inblandat i avtal värda 10 000 miljarder dollar (60 000 miljarder kronor). Den senaste banken med problem, Lehman Brothers – en ’älskling på Wall Street’ enligt Financial Times – rapporterade förluster på 2,8 miljarder dollar (17 miljarder kronor) för andra kvartalet i år, dess första förlust sedan bolaget börsnoterades 1994.”
Lehman Brothers var en av världens tio största handlare i derivat, ett slags finansiellt produkt som vid krisens start omsatte sanslösa 2 500 000 miljarder kronor.
Regeringar spenderade tiotusentals miljarder på att rädda banker och finansinstitut, medan arbetare och fattiga fick klara sig själva.
Efter att USA:s två största bolåneföretag med 50 procent av marknaden, Fannie Mae och Freddie Mac, hade räddats genom förstatligande var Lehman Brothers den första stora banken som tilläts gå i konkurs, när den amerikanska staten insåg att det inte längre gick att hålla hela finanssystemet under armarna.
Efter Lehman följde en rad banker, försäkringsbolag och investmentbolag som gick i konkurs, köptes upp eller räddades av statliga räddningspaket. Och nu var krisen internationell med storbanker i Tyskland, England, Frankrike, Grekland, Japan med flera på fallrepet.
På Island hade bankerna privatiserats några år tidigare och växt till kolosser på lerfötter, som innan krisen hade ”tillgångar” (som visade sig vara mest luft) på tio gånger landets BNP. Nu förstatligades de med skulder tre gånger så stora som landets BNP – skulder som fick betalas med brutala nedskärningar i offentlig sektor.
I Grekland kollapsade bankerna och staten tog över skulderna, medan de internationella banker som hade gjort spekulationsvinster under åren innan hölls skadefria av EU och IMF.
På bara några dagar under hösten 2008 raderade aktievärden motsvarande cirka 1 000 miljarder dollar ut.
Runt om i världen spenderade regeringar tiotusentals miljarder kronor på att rädda banker och finansinstitut med arbetare och fattiga som allt mer drabbades av krisen och fick klara sig själva. Antalet arbetslösa i världen ökade med 20 miljoner 2007-2009. Snart övergick statens stöd från finanssektorn till andra krisande branscher som bilidustrin.
Vilka politiska effekter fick krisen? För Offensiv var det tydligt att krisen skulle innebära enorma förändringar i medvetenhet och motsättningar. I oktober 2008 skrev Offensiv:
”År 2008 utgör en historisk vändpunkt i den globala kapitalismens utveckling. Marknadsliberalerna och nyliberalismen har fått sig en allvarlig knäck. (…) Att även den mest marknadsfundamentalistiska regering har tvingats till statsingripande och subventioner för att rädda kapitalismen återspeglar krisens allvar och tenderar att bromsa kapitalets globalisering. Men det är skattebetalarna som får betala denna form av vad ekonomen Nouri el Roubini har beskrivit som en ’privatisering av vinsterna och en socialisering av förlusterna – en räddningsaktion för de rika och Wall Street’.
Räddningsaktionerna betyder hög re underskott och nya nedskärningar. Att regeringarna har fått ge upp delar av nyliberalismen innebär inte slutet på attackerna mot arbetare. Tvärtom, de kommer att intensifieras i takt med att krisen förvärras.”
Marxister förutsåg med rätta att de styrandes försök att vältra över krisens kostnad på arbetare och ungdomar skulle få ett svar. På Island fälldes regeringen av protester, och Grekland skakades av otaliga generalstrejker. År 2011 fick kampen globala proportioner med ungdomsrörelserna Indignados i Spanien och Occupy Wall Street i USA, samtidigt som massprotesterna bröt ut i Mellanöstern och Nordafrika som fällde diktatorer i Tunisien, Egypten och Jemen.
Kapitalisternas svar på krisen var att kasta ännu mer bensin på brasan. Enorma räddnings- och stimulanspaket kombinerades med ännu lägre räntor. Tillsammans med att den kinesiska ekonomin tack vare enorma stora stimulanser fortfarande kunde vara en viss ”motor” för världsekonomin kunde den värsta krisen överkommas.
De kommande åren fortsatte dock att präglas av svag tillväxt och stagnerande världshandel – kapitalismens nyliberala tillväxtmodell var död, men hölls igång med hjärt- och lungräddning.
Utan väg framåt för kapitalistisk stabilitet och tillväxt, och med nya chocker i form av pandemi och krig, präglas världen nu av nationalism, ökade imperialistisk motsättningar och vapenskrammel i strid om stagnerande marknader och ”världsherravälde”. Det gör världen ännu sämre rustad för kriser, oavsett om de är ekonomiska eller ekologiska.
Precis som 2007-2009 kommer dagens kriser att bereda vägen för ett växande intresse för det enda verkliga alternativet och vägen ur kapitalismens multikriser – demokratisk socialism i global skala.
Sverige: Bankerna räddades – jobben försvann
Den svenska högerregeringen och kapitalisterna togs på sängen av kraschen. I slutet av 2007 trodde regeringen att ekonomin skulle växa med 3,2 procent 2009 – det blev minus 4,3 procent. Hundratusentals blev arbetslösa utan åtgärd från regeringen, medan bankerna räddades med ett historiskt räddningspaket.
De svenska storbankerna hade gjort storvinster under den föregående högkonjunkturen. Nu hotades de av kollaps efter att kreditsystemet frusit ihop och deras vidlyftiga spekulationsaffärer i Baltikum. Regeringen räddade dem genom ett stödpaket med ett totalt värde på historiska 1 500 miljarder kronor. Riskerna förstatligades, men kapitalisternas vinster fortsatte att vara privata. I Baltimum ”räddade” IMF Lettland från konkurs efter Swedbanks och SEB:s bankkollaps, men arbetarna fick betala genom lönesänkningar och drakoniska nedskärningar.
”Banker och storföretag måste förstatligas under demokratisk kontroll istället för det stöd till direktörerna som vanligt folk kommer att få betala”, skrev Offensiv i oktober 2008. Redan då stod det klart att hundratusentals skulle förlora jobben. Speciellt hårt slog krisen mot fordonsindustrin. Volvos och Saabs amerikanska ägare Ford och GM ville bli av med verksamheten, där resultatet blev massvarsel och att Volvo till slut såldes till kinesiska Geely samt att Saab lades ned.
Tyvärr gav de fackliga ledningarna ingen som helst ledning att slåss för jobben. ”Vi kämpar för största möjliga försvar av jobben. Arbetarna måste kunna granska ekonomin i företag som påstår att de måste avskeda. RS (Rättvisepartiet Socialisterna – idag Socialistiskt Alternativ) står för att staten borde gå in och ta över företag som massavskedar – för att säkra jobben”, skrev Offensiv.
Men det fanns protester. I Umeå organiserade IF Metall en demonstration med 1 000 personer och tog upp krav om två års ”rådrum” för varsel om ”en diskussion” om ägandet av banker och storföretag. I Umeå genomfördes också en kort vild strejk mot varslen, och på Tuvefabriken utanför Göteborg genomfördes massmöten under arbetstid.
Tusentals demonstrerade för Saab i Trollhättan och 5 000 samlades för att försvara sjukhuset i Ö-vik – över hela landet hotade stora nedskärningar i vård och skola. Protesterna tvingade regeringen att skjuta till krisstöd till kommuner och regioner för att undvika att massiva varsel inom offentlig och privat sektor samtidigt sänkte ekonomin totalt.
Offensiv och RS deltog tillsammans med fackliga kämpar, antirasister med flera i Arbetarinitiativet – en antikaptialistisk valallians i EU-valet – för att ge en röst till ilskan på arbetsplatser och bostadsområden. I september samlades tusentals vid riksdagens öppnande under Septemberalliansens banér, med krav på att LO utlyste en landsomfattande protestdag mot regeringens krispolitik som räddade de rika medan arbetare fick betala.
”Vi vägrar acceptera kapitalismens massarbetslöshet, attacker på arbetsrätten och kollektivavtalen, ökade klassklyftor och lönesänkningar, sociala nedrustning och privatiseringar, klimathot, rasism, deportation av flyktingar och krigspolitik”, skrev Septemberalliansens nätverk av lokala fack, andra sociala rörelser och före ningar inför demonstrationen.
Enorma stimulanspaket till banker och rika tillsammans med rekordlåga räntor över hela världen räddade de svenska bankerna och den svenska fastighetsbubblan som fortsatte blåsas upp med förnyad energi. Snart 15 år senare är fastighetskrisen ett faktum och nu en ännu större kvarnsten som hotar hela ekonomin. Återigen kommer krisens bördor att lastas på arbetare, om vi inte organiserar ett kraftfullt motstånd.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.