av Christer Rydén // Artikel i Offensiv
Medelklassen – 2000 år i samhällets mitt, skriven av Lovisa Broström och utgiven på Verbal förlag, är som titeln antyder en genomgång av den svenska medelklassens historia från början av 1800-talet fram till idag, avrundat med en del funderingar om medelklassens framtid och politiska betydelse.
Boken tar avstamp i det svenska ståndssamhället med dess fyra stånd – adel, präster, borgare och bönder – som rådde från medeltiden fram till åtminstone slutet på 1700-talet då det som kännetecknar en begynnande kapitalism började växa fram och påverka samhällsutvecklingen. Den gamla ståndsindelningen började försvagas och luckras upp av en klassindelning som kännetecknar det framväxande kapitalistiska produktionssättet i västvärlden.
Författaren Lovisa Broström, som för övrigt är doktor i ekonomisk historia och forskare på Göteborgs universitet, för i boken fram tesen att det som kallas ”medelklass” ursprungligen var ett sammansatt skikt av affärsägande och affärsdrivande kapitalister i städerna.
Det som kom att kallas ”borgarklassen” var en av adelns försvagning som dominerande överklass under monarkin, som kom att få ett tillskott ovanifrån av lägre adelsmän som blev dels borgerliga affärsmän och dels en del lägre adliga byråkrater inom statsförvaltningen.
De började anpassa sig till ett nytt liv som högre statliga tjänstemän inom den växande centraliserade statsapparaten. Delar av den gamla adeln förlorade till och med så mycket av sina traditionella privilegier i form av jordegendomar att de till slut kom att bo i fattigstugor, även om de fick behålla adelstitlarna.
Medelklassen fick också ett växande tillskott underifrån av mer välbärgade bönder som fick möjligheter att bedriva jordbruk som vinstdrivande privata företag. Även hantverkare i städerna och yrkesskickliga arbetare fick större möjligheter att med avvecklingen av yrkesskråna komma sig upp och bli en del av den medelklass som inte ens då var en klassmässigt sammanhängande och socialt homogen enhet.
Det löper som en röd tråd genom boken att det inte fanns någon fast gräns uppåt där ”medelklassen” slutade att vara välbärgad medelklass och blev överhet och överklass. Däremot fanns det en skarp gräns nedåt: Inga medelklasskikt ville befatta sig med och identifiera sig med de fattiga arbetande delarna av befolkningen, som stod längst ner i den sociala hierarkin.
Lovisa Broström diskuterar också i boken olika teorier om vad medelklassen egentligen är, dess uppkomst och hur stor andel av befolkningen som den omfattar. Siffrorna varierar från några enstaka procent av befolkningen i början av 1800-talet till 8 till 18 procent under 1900-talets första hälft, sen ända upp till 25-30 procent under 1900-talets andra hälft och 2000-talets första årtionden.
Oavsett vilka teorier det handlar om verkar de flesta forskare och teoretiker, enligt Broströms, vara överens om att det har funnits och finns minst två olika slags ”medelklasser”. Dels den egentliga medelklassen, småborgerligheten bestående av småföretagare, självägande bönder och ”fria yrkesutövare” som står emellan samhällets huvudklasser (i marxistisk bemärkelse), alltså storkapitalet och arbetarklassen.
De känner sig särskilt i ekonomiska och sociala kristider klämda mellan dessa huvudklasser och uppfattar särskilt arbetarklassen och de fattiga, samt de politiska arbetarrörelserna, som hot mot dem själva och tenderar därför i skarpt läge att bli politiskt reaktionära.
I boken ges det även exempel på hur den klassiska medelklassen kunde bli jordmån för i kristider framväxande reaktionära massrörelser som till exempel nazismen i Tyskland på 1930-talet (med ett, om än mycket svagare, eko i Sverige under samma tidsperiod).
Boken kan vara ett bra underlag för hur en socialistisk vänsterpolitik bör se ut för att verkligen kunna leverera resultat i dessa dagar.
Denna klassiska medelklass har dock, särskilt under efterkrigsuppsvinget efter andra världskrigets slut, minskat markant i omfattning av och inflytande över samhället. Däremot har vad som kallas mellanskiktsgrupper vuxit under 1900-talets andra hälft: Ingenjörer, administratörer, lägre tjänstemän inom den privata storföretagssektorns och den växande offentliga sektorns administrativa förvaltningsapparater.
Dessa har i hög grad kommit att få ekonomiska och sociala villkor som mer liknar den traditionella arbetarklassens, särskilt inom den efterkrigstida offentliga sektorns vård-, skola- och omsorgsdelar.
De socialdemokratiska regeringarna kunde tack vare det flera årtionden långvariga kapitalistiska efterkrigsuppsvinget få ett ekonomiskt och politiskt utrymme för att bygga ut generella skattefinansierade välfärdssystem som gynnade både den traditionella arbetarklassen och stora delar av mellanskikten. Detta på ett sätt som gick längre än i många andra europeiska länder och som uttryckligen hade ambitionen att vara universella och omfatta alla.
I de senare delarna av Medelklassen beskrivs det hur den alltmer nyliberalt färgade politiken under både socialdemokratiska och formellt borgerliga regeringar från och med 1980-talet och särskilt under 1990- och 2000-talet har undergrävt de generella välfärdssystemen.
Detta har fått till följd att de mer välbärgade mellanskikten (”medelklassen”) inte längre upplever sig ha något att tjäna på de urholkade välfärdssystemen och därför börjar köpa sig förbi köerna och de tilltagande bristerna i det offentliga till förmån för dyrare privata, marknadsorienterade lösningar inom vård, skola, omsorg med mera.
Det blir de ekonomiskt fattigare befolkningsskikten – arbetarklassen i förorterna, bruksorterna och glesbygden – som får ta den ekonomiska och sociala smällen för den förda politiken.
En hel del diskussioner i boken förs också om begreppen ”objektiv medelklass” och ”subjektiv medelklass”. Alltså om vilka som i verklig bemärkelse kan sägas vara medelklass och vilka som, med rätta eller felaktigt, upplever sig vara det.
Skillnaden är rätt stor: Den objektiva medelklassen uppskattas enligt undersökningar utgöra 15-20 procent av befolkningen i rikare industrialiserade länder, men de som subjektivt upplever sig vara medelklass kan uppgå till hela 50 procent och mer av befolkningen. Särskilt i USA, där många som är mindre rika än de superrika av den anledningen definierar sig som medelklass och även många bättre avlönade arbetare som inte är uppenbart och direkt fattiga också upplever sig som ”medelklass”, utan att egentligen vara det.
Författaren lägger också en del tonvikt på de borgerliga analyser av medelklassbegreppet, som framhåller den som den ”strävsamma hårt arbetande medelklassen” i motsatsställning till de ”bidragssnyltande och lata” långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och andra ekonomiskt och socialt marginaliserade grupper.
Men den pekar också på vissa delar av vänstern som på ett moraliserande sätt hånar och dömer ut ”medelklassen” som en överkonsumerande, miljöförstörande, girig och förtryckande reaktionär likformig massa. Dessa får från varsitt håll den paradoxala effekten att de båda tenderar att knuffa och fösa medel- och mellanskiktsväljare högerut.
Vad gäller alternativet till nämnda problematik är mer oklart: Något i linje med en återupprättad generell (reformistisk, antar jag) välfärdsallians mellan arbetar- och medelklassen är väl det som kommer närmast. Hur det nu i praktiken skulle vara möjligt under kapitalismen förklaras inte.
Jag tycker ändå i slutänden att Medelklassen – 200 år i samhällets mitt är intressant och kan vara värd en genomläsning ur historisk synvinkel och som studie- och diskussionsunderlag för hur en socialistisk vänsterpolitik bör se ut för att verkligen kunna leverera resultat i dessa dagar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.