USA: Seger för bilarbetarfacket

av Workers Strike Back, Plattform för arbetarkampen i USA, startat av Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Den enorma klyftan mellan företagens vinster och den levnadskostnadskris som arbetarna lider under har bidragit till att arbetarkampen har blossat upp igen. I dessa strejker har kravet på levnadskostnadsjusteringar (Cost Of Living Adjustments, som kallas COLA) varit ett genomgående tema i arbetarnas kamp. Nu vanns en seger för bilarbetarfacken UAW efter en nästan sex veckor lång strejk – men mycket mer hade kunnat vinnas om strejken utvidgats och kampen gått längre.

Som UAW:s reformledare Shawn Fain har sagt: ”Rekordvinster innebär rekordkontrakt”. Om miljardärer kan göra sig en hacka på bilindustrin borde de arbetare som faktiskt får företaget att gå runt inte bli dödade av inflationen under tiden – och faktum är att just nu har arbetare också större möjligheter att slå tillbaka.
Mot bakgrund av den höga sysselsättningen och den höga efterfrågan på arbetskraft har arbetsgivarna inte råd att riskera att förlora arbetare, medan arbetarna kan vara mer säkra på att hitta ett nytt jobb. Arbetare som går ut i strejk har alltså större möjligheter att tvinga fram eftergifter – om och när vi använder strejkvapnet fullt ut.
Hur stora eftergifter arbetarna kan tvinga fram beror i hög grad på hotet om en strejk, och om en faktisk strejk äger rum, hur stark strejken är och hur mycket den minskar arbetsgivarnas vinster.

I Workers Strike Backs sändningar på nätet, On Strike (sök på Youtube), har vi pratat om hur vi skulle vilja se Shawn Fain trappa upp strejkerna hos de tre stora biltillverkarna mot att helt lägga ned produktionen, eftersom vi ville se UAW-arbetarna vinna så mycket som möjligt.
Vi vill gratulera de tusentals UAW-arbetarna och Shawn Fain. Arbetarna måste fortfarande rösta om huruvida de ska godkänna dessa preliminära avtal, men det verkar som om mycket viktiga framsteg har gjorts.
Alla de tre amerikanska biltillverkarna har nu gått med på löneökningar på 25 procent under den fyra och ett halvt år långa avtalsperioden. Detta är en stor seger. Löneökningarna i dessa avtal är fyra gånger större än löneökningarna i 2019 års avtal.

Och det finns även andra vinster. Viktigast av allt är att facket prioriterade att höja lönerna för de lägst betalda, vilket är ett stort steg mot att utradera det brutalt splittrande lönesystemet med nivåer, som gör att olika arbetare får helt olika mycket betalt för att göra exakt samma arbete, sida vid sida på produktionslinjen eller i andra delar av samma bransch.
På UAW:s webbplats kan man till exempel läsa att anställda på Ford, som för närvarande bara tjänar strax över 18 dollar i timmen (ungefär 196 kr i timmen) kommer att få omedelbara löneökningar till 24,91 dollar i timmen (ungefär 271 kr i timmen), och att de om tre år kommer att ligga på samma lönenivåer som äldre anställda, vilket mer än fördubblar deras nuvarande lön. Detta kan jämföras med de gamla avtalen, där det skulle ha tagit åtta år om det ens hade skett alls.

Workers Strike Back-aktivister har intervjuat anställda på Stellantis som klassats som ”tillfälligt anställda” i över tjugo år. Rapporter gör gällande att dessa arbetare kommer att få höjningar på så mycket som 165 procent enligt detta avtal.
Allt detta visar att när arbetare kämpar kan de vinna, och att vi inte behöver acceptera de smulor som erbjuds – vi kan välta omkull chefernas bord istället.
Detta är en banbrytande seger, och vi anser att den bör tas som ett tecken av arbetare i USA och globalt på att de också kan göra detta, precis som författarfacket visade för några veckor sedan med sin historiska seger. Budskapet är tydligt.
UAW-strejken kom att omfatta mer än 45 000 arbetare från GM, Ford och Stellantis vid åtta monteringsfabriker. Det som vanns vanns eftersom strejken kostade de tre stora biltillverkarna miljardtals dollar. Ford rapporterade offentligt att UAW:s 41 dagar långa strejk kostade enbart dem uppskattningsvis 1,3 miljarder dollar. Detta är det främsta skälet till att de tre stora biltillverkarna gick med på löneökningar på 25 procent.

Avgörande är att detta har potential att öppna dammluckorna för ytterligare strejker och klasskamp.

Naturligtvis är On Strikes roll att tillhandahålla en seriös analys för arbetarklassen om hur man kan besegra cheferna. För att kunna göra en seriös bedömning av en viss strejk, för att dra lärdomar inför framtida strider, måste vi också fråga oss inte bara vad som vanns, utan vad som var möjligt att vinna, och inte bara vad som gjordes, utan vad som kunde ha gjorts.
I upptakten till strejken lovade UAW:s ledning att ta igen förlusterna från tidigare eftergiftsavtal och krävde ursprungligen löneökningar på 46 procent. Men som många arbetare påpekar i inofficiella grupper på sociala medier kommer den högsta lönen i slutet av detta avtal fortfarande att vara lägre i köpkraft än vad den var 2006.
Under de 41 dagar som strejken varade kunde UAW ha kostat Ford mycket mer än 1,3 miljarder dollar om arbetet på alla fabriker hade lagts ned, vilket skulle ha ökat pressen på att få igenom något som låg närmare UAW:s krav som bara i fråga om lönerna var 46 procent, inte 25 procent.
Denna begränsning visar sig också i några av de andra detaljerna i avtalet. Det föreslagna avtalet innehåller inte en återgång till att alla arbetare får pension och pensionärsvård. Naturligtvis innehåller det inte heller några segrar för de mest långtgående krav som UAW hade lagt fram, till exempel en 32-timmars arbetsvecka.

Den sex veckor långa strejken kostade i slutändan företagen mindre än GM:s 40 dagar långa walkout under avtalsförhandlingarna 2019. Den affärsvänliga tidningen Automotive News rapporterade:
”Fains selektiva strejk – som i slutändan stängde nio monteringsanläggningar och 38 anläggningar för distribution av delar – gjorde det ändå möjligt för ungefär två tredjedelar av biltillverkarnas anläggningar att fortsätta tillverka bilar.”
Det säger också något att Ford fortfarande lyckades redovisa en nettovinst för tredje kvartalet och att det justerade resultatet för tredje kvartalet fortfarande steg med 22 procent, trots strejken. Med tanke på deras rekordvinster hade Ford verkligen haft råd att ge upp mycket mer.
Naturligtvis förändrar inget av detta det faktum att detta är en historisk seger för den amerikanska arbetarklassen, framförd av UAW:s bilarbetare. Och vi står alla i skuld till dem för deras modiga strejk.

Dessa stora eftergifter visar vad som kan vinnas om arbetarna utövar sin makt. Samtidigt antyder strejken också hur mycket mer som kan vinnas om deras makt utnyttjas och mobiliseras fullt ut – med de starkaste möjliga strejkerna. Avgörande är att detta har potential att öppna dammluckorna för ytterligare strejker och klasskamp.
På de tre stora biltillverkarna måste nästa stora strid handla om elbilstillverkningen, eftersom övergången till elbilar används av cheferna för att försöka knäcka facket genom att flytta den till icke fackanslutna fabriker. Även om det finns många segrar i de föreslagna avtalen kvarstår denna fråga som ett olycksbådande hot mot UAW och hela arbetarrörelsen.
Denna seger måste också bli början på en verklig satsning på att organisera all icke-facklig bilproduktion i USA, inklusive de icke-fackliga elbilstillverkarna som Tesla. Arbetarna i dessa företag kan nu se att det finns en verklig fördel med ett fackligt avtal eftersom deras löner ligger så långt efter UAW-arbetarnas.
Det finns över en miljon anställda i tillverkningsindustrin, och bara 146 000 av dem är med i UAW – det finns gott om utrymme att växa. Facket måste slå till medan järnet är varmt och visa vägen till att återuppbygga en verkligt kämpande arbetarrörelse som arbetarklassen i det här landet behöver!