Över en halv miljon strejkande i Québec

av Alternative Socialiste, ISA i Québec // Artikel i Offensiv

Den 23 november strejkade närmare 570 000 offentliganställda i Québec (Québec är en provins i östra Kanada och hemvist för en fjärdedel av landets befolkning, där franska är det officiella och främsta språket). Under strejkdagen genomfördes också mycket stora demonstrationer runt om i provinsen. Vårdanställda och lärare strejkade även dagen efter. Med förra veckans strejker togs ett nytt steg i de offentliganställdas kamp för högre lön och förbättrad välfärd.

Drygt två veckar innan, den 6 november, deltog 420 000 offentliganställda i den strejk som Québecs Common Front hade utlyst, som samlar olika offentliganställdas fack i en gemensam front. Den följdes sedan av ytterligare strejker från Québecs Common Front.
Om inte de offentliganställda får gehör för sina krav väntar nya strejker och kanske också generalstrejk.
Den gemensamma fackliga fronten kräver bättre löne- och arbetsvillkor samt skydd mot inflationen – att lönerna justeras i takt med att levnadskostnaderna ökar. Förbättrade villkor för offentligt anställda är en förutsättning för att behålla dagens välfärdsanställda och klara den framtida nyrekryteringen.
De offentligtanställdas kamp står mot Québecs CAQ-regering (Coalition Avenir Québec, Koalitionen för Quebecs framtid, ett högerparti). I en opinionsundersökning som gjordes under sommaren var det hela 87 procent av de tillfrågade som ansåg att arbetsvillkoren inom den offentliga sektorn måste förbättras och 75 procent menade att det var ett villkor för att förbättra kvalitén i välfärden.
Stödet till det regerande CAQ faller, särskilt i det tidigare styrkefästet Québec City-regionen. Allmänhetens stöd till kampen och det sviktade stödet till CAQ är en källa till allt större problem för premiärminister François Legault.

Québecs offentliganställda har, liksom miljontals andra i landet, fått nog av åtstramningar och löner som inte håller jämna steg med levnadskostnaderna. Att de stod vid fronten mot covid-19 och höll samhället igång medan cheferna satt trygga på sina kontor och håvade in pengar har spätt på ilskan. De offentligtanställda är mobiliserade och beslutsamma, och det skrämmer regeringen, som hellre finansierar uppvisningsmatcher mellan NHL-lag (ishockey), billigare körkort och höjda löner till provinspolitikerna än välfärd.
Det står också klart att CAQ har för avsikt att stå fast vid åtstramningspolitiken. Facken behöver ställa in sig på en kamp som, om den organiseras på rätt sätt, kan segra.
Med tanke på fackföreningarnas styrka och allmänhetens stöd tvingas Legault tänka sig för innan han försöker stoppa strejkerna med dekret. Men CAQ kan också försöka ta udden ur strejkrörelsen genom att välja en utnötningstaktik. Det är mycket möjligt att regeringen hoppas att en utnötningstaktik som tömmer strejkkassorna samtidigt som vinterkylan biter ska få facken ned på knä.

En strejk är en uppoffring i form av energi, tid och pengar. Om medlemmarna inte förstår vilken strategi som krävs för att vinna kan otålighet undergräva solidariteten på fältet. CAQ satsar på att fackföreningarna inte har förmågan att motivera och politisera sina medlemmar. CAQ hoppas också att det vanliga mediadrevet så småningom kommer att ta ut sin rätt.
I vilket fall som helst måste det strategiska tänkandet för att stå emot regeringen börja nu. Det måste ske på plats, på gräsrotsnivå, i strejkvaktskedjorna.
Redan nu hörs en del cyniska kommentarer, som ”Vi strejkar, men till sist kommer de där uppe ändå att besluta som de vill”.
De fackliga aktivisterna måste bemöta dessa kommentarer och hålla fackmedlemmarna motiverade. Historien skrivs inte inte på förhand. Varje CAQ-strategi har sina svagheter. Om arbetarna står fast och stannar samhället kan det bli kampens beslutsamhet som skriver historien.

Kampen har potentialen att börja vända den decennielånga urholkningen av offentliga tjänster.

Veckans strejker är viktiga för att få regeringen att agera. I händelse av ett dödläge vid förhandlingsbordet, vilket är troligt, kommer den taktiska frågan om att utlysa en tredje omgång strejkdagar eller en total strejk att uppstå i alla fackliga organisationer.
Att inte trappa upp riskerar att leda till uppgivenhet och cynism. Och omvänt, att lansera en total strejk utan förberedelser riskerar att utarma de strejkandes moral och styrka.
I väntan på en utdragen kamp bör fackföreningarna redan nu börja diskutera och planera för en total strejk, vars tidpunkt och varaktighet kommer att avgöras av medlemmarna på basnivå. Det börjar med att organisera strejkvakter som skapar entusiasm och fyller behovet av mat, sanitet, värmekällor och barnpassning – samt inte minst politiska förberedelser.
Inför en envis regering är det omöjligt att vinna genom att hålla sig inom strejkvakternas lagliga ramar. Strejkdagsaktioner måste ha en konkret inverkan på regeringen och de kapitalistiska intressen som den skyddar. För att vinna krävs fackföreningarnas fulla styrka.

I bygget av den fortsatta arbetarkampen krävs också åtgärder som slår mot de privata företag som stöder CAQ och deras vinster. Framför allt innebär det att inkludera hela samhället i de offentliganställdas kamp. Alla som drar nytta av offentliga tjänster är potentiella aktivister.
Fackliga aktions- och mobiliseringskommittéer kan börja fundera på och förbereda aktioner mot ekonomiska störningar som involverar så många människor som möjligt. Besök av andra strejkande vid strejkbrytarlinjer, nätverkande mellan strejkkommittéer och koalitionsarbete med stridbara sociala krafter – såsom studentföreningar – är viktiga för att uppnå detta.
Att utbyta idéer om de bästa taktikerna och strategierna för påtryckningar ger möjlighet att hitta originella sätt att kringgå de begränsningar av strejkrätten som lagen om samhällsviktiga tjänster innebär.
Varför inte knyta an till andra påtryckningstaktiker? Blockera eller ockupera företag som förorenar, är kraftigt subventionerade eller levererar vapen till Israel? Varför inte lamslå parkeringsplatser, blockera strategiska vägar eller järnvägar (med vederbörlig respekt för nödsituationer)?
Om stora delar av samhället engagerar sig i denna strejkrörelse kan det tvinga Legault till eftergifter. En total strejk med över en halv miljon arbetare skulle kunna bli en politisk strejk som skulle kunna befria Québecs arbetare från CAQ-regeringen.

Drivkraften bakom Common Front är en historisk möjlighet för arbetarrörelsen i Québec och resten av Kanada! Den har potentialen att börja vända den decennielånga urholkningen av offentliga tjänster, och att sätta stopp för lärarbrist och oändliga väntetider på akutmottagningar.
När CAQ förhalar förhandlingarna och väljer att investera i allt utom välfärd har arbetarna inget annat val än att ta kampen för att förnya sina kollektivavtal till den politiska arenan.
För att nå en seger kan det krävas att man angriper vinsterna och ägandet av privata företag som ligger bakom åtstramningspolitiken, privatiseringarna och nedskärningarna av offentliga tjänster. Det aktiva stödet från arbetare i den privata sektorn är avgörande. Genom denna process kan den fackliga kampen politiseras, överskrida strikt ekonomiska eller sektoriella frågor och ställa frågan: ”Vem styr samhället och i vems intresse?”.
Den offentliga sektorns kamp är inte bara mot CAQ. Det är en kamp för att arbetarklassen ska få den politiska makten att garantera den bästa sjukvården, utbildningen och sociala tjänster, gratis och tillgänglig för alla. Det är en kamp för att ersätta ett system som måste sabotera majoritetens tjänster för att maximera vinsten för en minoritet. Det är en socialistisk kamp.