Inget töväder i kalla kriget USA-Kina 

Den 15 november träffades en diktator och en krigshetsare för samtal som försenats sedan länge. Senast Xi Jinping och Joe Biden möttes var i Indonesien för ett år sedan, då de lovade att lägga ett ”golv” under sin försämrade relation. 

Sedan sprängde en kinesisk spionballong ett hål i det golvet. Den amerikanska sidan skrek rakt ut och avbröt en rad planerade diplomatiska utbyten.

CHINAWORKER.INFO
ISA i Kina

Samtalen i San Francisco mellan de två presidenterna, i samband med ett tre dagar långt APEC-toppmöte, resulterade i mycket lite men avslöjade ändå en hel del om det verkliga läget i relationerna mellan världens två supermakter. Inom några minuter efter att han tagit farväl av Xi berättade Biden för en presskonferens att den kinesiska presidenten ”fortfarande är en diktator”, men tillade samtidigt att ”framsteg” hade uppnåtts i samtalen. 

För båda sidor var ledordet ”stabilisering”. Budskapet de vill sälja till världen är att även om relationerna mellan de två länderna, som tillsammans står för 40 procent av världsekonomin, har nått botten, så kommer de inte att bli värre. Än så länge.

Följaktligen exploderade inte den kinesiska regeringen över Bidens användning av d-ordet, som den gjorde när han kallade Xi för en diktator tidigare i år. Det redigerades helt enkelt bort från de flesta kinesiska nyhetsrapporter. En kommentator på sociala medier skämtade att om Biden hade kallat Xi för kejsare, ”skulle Xi ha älskat det!”.

Samtalen i San Francisco var ”historiska”, hävdade Folkets Dagblad (ett av den kinesiska diktaturens språkrör) och menade till och med att de representerade ”en nystart” för relationerna mellan USA och Kina. Att detta påstående är miljontals mil från verkligheten är uppenbart. 

Toppmötet kommer inte att leda till en ”nystart” i relationerna mellan USA och Kina, än mindre till en upptining av det imperialistiska kalla kriget. Det USA-ledda teknikkriget, handelssanktionerna mot Kina där Europa nu också är med på noterna, de USA-ledda militärallianserna för att hålla tillbaka Kinas militära tillväxt, och även Xis motåtgärder som knyter Kina närmare till Ryssland, Iran och andra USA-fientliga regimer – detta är fortfarande den klart dominerande trenden i världsutvecklingen. 

Slakten av palestinierna i Gaza gör det kalla krigets dödläge potentiellt ännu mer instabilt.

Xi fick inte mindre än tre stående ovationer när han talade vid en middag för amerikanska toppdirektörer i San Francisco. Denna sammankomst, där de vanliga miljardärerna och superkapitalisterna som Elon Musk och Tim Cook deltog, visade återigen att amerikanska kapitalister älskar diktatorer och att Kinas så kallade kommunistparti (KKP–diktaturens redskap) älskar kapitalister. Men de feelgoodvibbar som visas upp vid denna middag kan inte återställa den en gång så viktiga relationen mellan amerikansk och kinesisk kapitalism, vilken lade till grunden till en aldrig tidigare skådad kapitalistisk globalisering. Men den kapitalistiska globaliseringen är nu över.

Den ekonomiska frikopplingen, som drivs på av det imperialistiska kalla kriget, är nu en omisskännlig och accelererande trend. 

I år kommer knappt hälften av de tillverkade varor som importeras till USA från asiatiska lågkostnadsländer från Kina, medan siffran för fyra år sedan var två tredjedelar, enligt Kearneys årliga Reshoring Index. ”Inom finanssektorn är separationen mer uttalad”, står det i samma rapport. 

Värdet av utländska direktinvesteringar i Kina i amerikanska dollar sjönk till 8 miljarder dollar förra året och återgick därmed till 2004 års nivåer. I motsatt riktning är det samma sak. Qatar och Norge investerar nu mer i den amerikanska ekonomin än i Kina.

Fast i ekonomisk stagnation och en återuppväckt maktkamp inom KKP-staten och dess militära arm, PLA (Kinas militära styrkor), behövde Xi en diplomatisk ”framgång” för att visa upp sina ”färdigheter” på den utländska scenen och som en signal – om än svag – om att ekonomiska konflikter med USA kan hanteras och begränsas.  

Även om den amerikanska ekonomin, trots uppenbara svagheter, kanske inte befinner sig i ett desperat Japanliknande läge som den kinesiska kapitalismen gör, står Biden inför växande utmaningar som sträcker sig från Israels strypningskrig mot Gaza och dödläget i Ukraina till en återuppstånden Donald Trump (som leder över Biden med 2 till 4 procentenheter i opinionsundersökningar).

Precis som vid deras möte i Indonesien 2022 talar den amerikanska sidan om att upprätta ”skyddsräcken” för att begränsa konfrontationen, ”så att den inte övergår i konflikt eller oavsiktlig konflikt” som Biden sa till Xi i San Francisco.

Men i verkligheten eskalerar kampen mellan de två imperialistiska jättarna .

De två presidenterna kom överens om några blygsamma men ganska vaga avtal för att ge stöd till berättelsen om ”framstegen”. De militära kontakterna ska återupptas, efter att de stoppats av Kina i protest mot Nancy Pelosis, som då var representanthusets talman, besök i Taiwan 2022. Även här insisterade Peking på att skriva in ”på grundval av jämlikhet och respekt” i avtalet, vilket signalerar att även detta avtal står på skakig grund. Man enades också om att inrätta en ”arbetsgrupp” för att bekämpa flödet av fentanyl till USA från Kina och en annan för att diskutera riskerna med AI.

Utöver den vilseledande transparensen i toppmötet mellan Biden och Xi är den verkliga världen en farligare plats än för ett år sedan. Det kalla kriget mellan USA-ledda och Kinaledda block visar inga meningsfulla tecken på nedtrappning. Kapprustningen ökar i Asien och en flodvåg av protektionistiska åtgärder kommer från Washington, Peking och Bryssel. 

I oktober införde Biden nya tekniksanktioner mot Kina. 

Båda sidor visar upp en fasad av att ”vilja samtala” samtidigt som de vässar sina kalla kriget-strategier.

Otillräckligt i fråga om konkreta åtgärder för att minska konfrontationen, var domen från den erfarne Kinareportern Katsuji Nakazawa i Nikkei Asia den 17 november. Han menade också att utgången av samtalen i San Francisco ”knappt räckte till att Xi kunde rädda ansiktet. Frågan är nu hur länge avspänningen mellan USA och Kina kommer att bestå. En halv månad? En månad? Kanske tre?”. ■