Första Intifadan: massornas demokratiska organiserade uppror

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

I början av december 1987 kokade Palestinas ockuperade områden efter en rad israeliska attacker. Bland annat hade fyra palestinska arbetare dödats när en israelisk stridsvagn, enligt åskådare avsiktligt, kört in i deras bil i Gazas största flyktingläger Jabalia. Deras begravning samma kväll, den 8 december, blev till ett 10 000 personer starkt demonstrationståg. Protesterna fortsatte dagen därpå. Så inleddes intifadan (upproret – bokstavligt talat ”att skaka av”) i Gaza, och spreds snabbt till det ockuperade östra Jerusalem och Västbanken.

Med blockader, demonstrationer, strejker och nedstängningar, åtföljda av ett disciplinerat självförsvar som riktades mot militären och valda delar av ockupationsmaktens institutioner, samt olika former av massbojkott, skakade intifadan snabbt Israel.
Demokratiskt organiserade kommittéer baserade i bostadsområdena och byarna stod för den huvudsakliga organiseringen av kampen. Ett par veckor in i upproret skapades en samordning, den Förenade Nationella Ledningen för Upproret (FNLU, al-Qiyada al Muwhhada).
PLO (Palestinian Liberation Organisation, där Fatah, kommunistpartiet, PFLP med flera vänsterorganisationer ingick) hade tappat i förtroende under åren av stigande kampstämningar innan intifadan, och när upproret bröt ut kom det som en överraskning för ledarna som befann sig i exil. Men PLO och dess organisationer drogs med och fick ett visst inflytande genom bildandet av FNLU. Hamas och Islamiska Jihad deltog inte i FNLU men påverkades också av trycket från den enade rörelsen.
Både PLO och de islamistiska organisationerna fick se sina gamla metoder av individuell terror ersatta – intifadans gräsrotsorganisering insisterade istället på, och fick sin fantastiska styrka ur, arbetarklassens massmetoder.

De här metoderna vann sympati och inspirerade arbetare och unga över hela världen, inklusive i Israel.
Det kan tyckas avlägset idag, när Israels bloddrypande regering lyckats utnyttja den brutala terrorattacken den 7 oktober för att ena den stora majoriteten israeler bakom sin kampanj för att massmörda och fördriva Gazas befolkning, men den här viktiga lärdomen från Första Intifadan består och kommer att återupptäckas. Det är avgörande för kampen för ett fritt Palestina att bryta greppet av rädsla som den israeliska staten har över arbetare och fattiga israeler, att visa att deras verkliga beskydd ligger i deras gemensamma intressen och solidaritet med sina palestinska grannar, inte med deras chefer eller krigshetsande, rasistiska och sexistiska nedskärningspolitiker.
Den israeliska staten, vars regering då leddes av det så kallade Arbetarpartiet, svarade även de fredliga protesterna med stigande repression ”för att bryta alla ben i kroppen” som dåvarande försvarsministern Yitzhak Rabin (sedermera mottagare av Nobels fredspris) ska ha uppmanat soldater till, samt fängelsestraff, husarrest, rivning av hem, fördrivning, avstängning av el, vatten och bränsle, förstörelse av olivlundar och jordbruksmark.

Under intifadans första år dödades 142 palestinier i Gaza. Inga israeler dödades, ett resultat av gräsrotskommittéernas och samordningens inriktning på självförsvar mot ockupationsmakten, inte våld mot civila eller ens bosättare. Totalt dödade den israeliska repressionen mellan 1 087 och 1 284 palestinier under intifadans sex år.
Arbetare, ungdomar och barn, kvinnors egna organisering, som var massiv och mångfacetterad, var avgörande i den Första Intifadan. Utan att koncentreras i ett eget politiskt parti, beväpnat med ett fullt ut revolutionärt och internationalistiskt socialistiskt program, övertogs gräsrötterna dock i slutändan av de gamla ledarna som de hade dragit bakom sig i kampen.
Över huvudena på den stora massan palestinier förhandlades Osloavtalen, som skrevs under 1993 och 1995, fram. Alla avgörande frågor, som till exempel rätten för flyktingar att återvända, lämnades i praktiken åt framtiden mot att Fatah, PLO:s största parti, tog på sig rollen som administrativ mellanhand för en fortsatt ockupation och ett helt ohållbart ”självstyre”.
Osloavtalet visade tydligt att varje tvåstatslösning är en icke-lösning så länge den stannar inom kapitalismens ramar, vilket lämnar den verkliga makten – politisk, militär, ekonomisk – i händerna på Israels sionistiska stat och storföretagselit, som också har förblivit USA-imperialismens strategiska utpost i Mellanöstern.

Frustrationen i spåren av Osloavtalet ledde upp till den Andra intifadan år 2000. Då PLO och vänstern hade svärtat ned sina namn med den ruttna överenskommelsen med Israel och tappat trovärdighet genom kollapsen för stalinismen i Sovjet, som påverkade klassmedvetenhet och förtroendet för vänstern världen över, kom islamistiska organisationer och metoder som självmordsbombningar och andra former av individuell terrorism i förgrunden.
En tredje intifada behöver återuppliva traditionerna från Första Intifadan, ta upp lärdomarna från hela palestiniernas långa kamp och kampen mot krig, kolonialism, förtryck och utsugning världen över – slutsatsen måste bli att kampen för ett fritt Palestina måste vävas samman med kampen för en socialistisk samhällsomvälvning i Palestina, Israel (vilket skulle innebära ett slut på terrorstaten Israel och bildandet av ett helt annat Israel, en socialistisk arbetarstat), hela Mellanöstern och världen.

Skolstrejker för eldupphör

Den 11 december hölls skolstrejker för eldupphör i Östra Jerusalem, Västbanken, Libanon, Jordanien och Turkiet, efter uppmaning från palestinska organisationer. Även butiker och arbetsplatser stängdes ned, och uppmaningen har förnyats till den 12 december. Protesterna fortsätter världen över trots försöken att ta död på hoppet självt – se Kampkalendern på sida 14 för info om de nästa demonstrationerna i Sverige.

Gaza: det finns inte ord för grymheten

Minst 18 205 människor dödades under de första 66 dagarna av Israels anfall på Gaza. Tusentals fler saknas och tros ligga döda utom räckhåll under raserade byggnader. Över 49 645 har skadats fysiskt. För det psykiska traumat finns varken siffror eller beskrivning.
Påståenden om att den israeliska militären nu ska vara mer ”återhållsam” gentemot civila är ett grymt skämt – om något är det upplagt för ännu mer massmördande i den nya fasen med attacker i södra och mellersta Gaza, där befolkningen nu försöker överleva ihopträngda med de som har flytt de norra delarna.
FN rapporterar att ingen får tillräckligt att äta och dricka i Gaza och att åtminstone hälften nu officiellt svälter. I det här läget säger Sveriges utrikesminister Tobias Billström (M) att det inte vore ”rättvist” att ta ställning för ett eldupphör, och USA blockerade en eldupphörsresolution i FN:s säkerhetsråd den 8 december. FN har dock redan antagit en liknande resolution i oktober, utan att det har hållit Israel tillbaka.

Socialistiskt Alternativ och Offensiv säger:
• Stoppa kriget mot Gaza. Nej till ockupation, blockad och belägring.
• Nej till Västimperialismens stöd till kriget, inklusive den svenska regeringens stöd och militarism.
• Solidaritet med alla civila offer för krig och terror.
• För demokratisk organisering och massiv arbetarkamp underifrån på båda sidor mot krig, terror, förtryck och korrupta styren.
• En demokratisk och socialistisk palestinsk stat och en socialistisk samhällsomvandling av Israel som en del av en demokratisk, socialistisk federation i Mellanöstern, vilket är det som krävs för att göra slut på ockupation, diskriminering, fattigdom, exploatering och krig.