Så kan imperialismen bekämpas

av JONAS BRÄNNBERG // Artikel i Offensiv

Imperialism har sin grund i ekonomin: i kapitalismens jakt på profiter, i storföretagens globala monopol och i deras regeringars kamp om herravälde för att försvara och utöka dessa profiter. Det innebär att imperialismen bara kan stoppas om kampen är mot systemet: om kampen är antikapitalistisk och socialistisk.

Ända sedan första världskrigets utbrott 1914, när stora delar av arbetarrörelsens ledning svek den internationella arbetarsolidariteten och ställde upp bakom ”sin” borgerlighet i det imperialistiska kriget, har det varit ABC för marxister att gå emot ALL imperialism, och att den vassaste udden måste riktas mot sitt eget lands härskande klass militarism och krigshets.
Inför andra världskriget skrev den ryska marxisten Leo Trotskij (som då tvingats i landsflykt undan Stalins förföljelse) om de imperialistiska motsättningar som ledde mot nytt krig:
”Eftersom båda imperialistiska lägren inte för krig för att försvara ’fosterlandet’ eller ’demokratin’, utan för att dela upp världen på nytt och förslava kolonierna, har en socialist ingen rätt att föredra ett banditläger framför ett annat. (…) Imperialismen kamouflerar sina egna speciella mål – erövrandet av kolonier, marknader, råvarukällor, inflytelsesfärer – med sådana idéer som att ’bevara freden mot angriparna’, ’försvara fosterlandet’, ’försvara demokratin’, etc. Dessa idéer är falska rakt igenom. Det är varje socialists plikt att inte stödja dem, utan tvärtom att avslöja dem inför folket.”

Med USA-imperialismens våldsamma historia som ”världspolis”, som har stöttat diktatorer och krossat folkliga rörelser jorden runt, finns ett berättigat hat mot dess ingripande i stora delar av världen, speciellt i fattigare länder. För socialister är det dock lika nödvändigt att avslöja europeisk, kinesisk, rysk eller japansk imperialism. De blir inte mindre brutala bara för att de för tillfället inte har samma inflytande.
Det är extra viktigt när den kinesiska imperialismen medvetet försöker vinna den ”globala södern” genom att framställa sig som något slags progressivt alternativ till USA-imperialismen. Då måste socialister till exempel påminna om deras stöd till Rysslands ”köttkvarn” i Ukraina, krossande av demokratikampen i Hongkong eller deras stöd till den iranska regimens blodiga förtryck av kvinnor, arbetare och minoriteter som nådde nya fruktansvärda nivåer under ”Kvinna, liv, frihet” -protesterna.
Lenin menade att krig under den imperialistiska epoken är oundvikliga när maktförhållanden mellan olika imperialistiska stormakter förändras. Det betyder förstås inte att imperialistiska krig är omöjliga att stoppa.

När vi lever i en ny era av krig, där stormakterna gör precis vad som helst för sina maktintressen och offrar människoliv som om det inte vore värt någonting, måste vi gå till historien för att se på vilket sätt vi kan göra effektivt motstånd.
Precis som när den svenska överklassens krigplaner mot Norge stoppades 1905 (se artikel ovan) har andra krig stoppats just genom att antikrigsrörelser har hotat hela den härskande klassens ordning och makt. När USA tvingades retirera från Vietnam var det på grund av det vietnamesiska folkets motstånd, men också av att en massiv antikrigsrörelse i USA tillsammans med de svartas medborgarrättsrörelse och en allt starkare socialistisk och feministisk rörelse, tillsammans med stora strejker och arbetarkamp, hotade hela det amerikanska klassamhällets grunder.
Första världskrigets slut var ännu tydligare, där först den ryska revolutionen 1917 och sedan den revolutionära krisen i Tyskland 1918 med arbetarnas uppror och soldaternas vägran att strida helt enkelt gjorde ett fortsatt krig omöjligt. Å andra sidan har vi protesterna mot Irakkriget 2003, som troligen var de största antikrigsprotesterna någonsin, men som på grund av att de aldrig gick längre än till demonstrationer aldrig blev en kraft som kunde stoppa kriget.

När detta skrivs protesterar återigen miljoner på gatorna mot Israels massmord i Gaza. För att denna rörelse ska bli ännu mäktigare måste den utmana systemet, med strejker och blockader som stoppar imperialismens vinster. Men den måste också kunna vinna stöd hos arbetarklassen på båda sidor i konflikten genom ett socialistiskt program, som genom att ta strid mot kapitalism och klassamhälle kan stoppa krig och ockupation och ge alla arbetare rätt till ett drägligt liv och nationellt självbestämmande. ■