Nej till Nato – kamp mot militarism och krig

av Stephen Rigney//Artikel i Offensiv

Drygt 18 månader efter att Sverige lämnade in sin medlemsskapsansökan till Nato har den nu godkänts av Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan, efter att det turkiska parlamentet röstade ja förra veckan. Kvar är bara ett godkännande från Ungern innan Sverige blir medlem och det ungerska parlamentet förväntas ge klartecken när det öppnas igen i slutet av februari månad.

Men medlemskapet är på många sätt bara en formalitet då Sverige i praktiken redan är medlem i krigsalliansen, till och med mer aktiv i alliansen än många medlemsländer, vilket de regelbundna krigsövningarna i Norrland har varit ett tydligt tecken på.

I spåret av Ukrainakriget har både den förra socialdemokratiska regeringen och den nuvarande blåbruna drivit en oemotsvarad hetskampanj för att skapa en krigsstämning i syftet att ändra opinionen till Natos fördel. Försvarsbudgeten är nu nästan dubbelt så stor som år 2020 och anslaget till militären höjdes i år med 28 procent eller 27 miljarder kronor för att uppnå Natos krav på att minst två procent av BNP ska gå till militärutgifter.

Men det innebär också att Sverige redan från början kommer att vara bland de Natoländer som spenderar mest på militären! I dagsläget är det bara en minoritet av medlemsländerna som faktiskt når upp till detta krav.

Det är dock framför allt krigsindustrin som tjänar på krigshetsen, inklusive den svenska vapenindustrin. Omsättningen för de svenska bolagen ökade från 37 miljarder kronor år 2018 till 51 miljarder år 2022, medan exporten ökade med 26 procent mellan 2021 och 2022. I april 2023 hade aktier i Saab, Sveriges största vapentillverkare, ökat med hela 194 procent sedan början av Ukrainakriget.

Hetsen att gå med i Nato har drivits med stöd av den gamla retoriken om att försvara demokratin mot Putins Sverige i Ryssland. Samtidigt har varken vapenindustrin eller regeringen haft några problem med att göra affärer med andra diktaturer. Mer än en tredjedel av vapenexporten går exempelvis till diktaturer och svenska vapen har använts av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i kriget mot Jemen. Nu har exporten till Israel också börjat öka och försvaret har nyligen slutit ett avtal med det israeliska företaget Elbit Systems, som bland annat har byggt stängslet runt Västbanken och tillverkat drönare som har använts för att övervaka och bomba Gaza.

Samtidigt har motståndet mot att godkänna Sveriges ansökan hos Turkiets halvdiktator Erdoğan grundat sig i ett (lyckat) försök att öka sitt handlingsutrymme. Överenskommelsen mellan Sverige och Turkiet innebär bland annat att svenska vapen exporteras till Turkiet, där de kan användas i det brutala förtrycket av kurderna. Den innebär också i förföljelse och hets mot kurder och alla som den turkiska regimen kallar för terrorister (det vill säga nästan all opposition) i Sverige, med målet att dessa ska utlämnas till Turkiet. Samtidigt har USA nu godkänt att Turkiet får köpa stridsflygplan som en del av processen.

Medlemskapet i Nato har sålts in som en trygghet för Sverige, men faktum är att alliansen, snarare än att göra världen till en säkrare plats, spär på de spänningar som redan finns. Att Sverige nu kommit ett steg närmare Nato är inget att jubla över.■