Blåbrun batongpolitik gör Sverige till ett inspärrat land

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Batongpolitiken i Sverige har gått på högfart länge. Skuldbeläggning av invandrare och flyktingar, ökad rasism, mer till militär och polis, ökade befogenheter till att ”bekämpa brott”, med mera. Det senaste uttrycket för den repressiva, bestraffande politiken är planerna på en massiv utbyggnad av antalet fängelser – och det uttalade målet att straffa, inte rehabilitera, de som begår brott. Kriminalvården fruktar att detta inte leder till färre brott, utan får motsatt effekt.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) har fått mycket utrymme i media den senaste tiden. Nöjt stoltserar han med att fler ska straffas, att det är ”det uttalade syftet” med regeringens politik. Det visar ”att åtgärderna vi genomför får effekt”, att antalet fångar beräknas öka från dagens cirka 6 000 till 35 000 om tio år.
Det innebär att antalet anstalter och platser på häkten och fängelser dramatiskt måste byggas ut. Kriminalvården beräknar att det behövs 27 000 för att möta de många nya intagna, från dagens 9 000 platser.
Redan idag är arbetsmiljön för personalen extremt ansträngd. Till DN berättar exempelvis kriminalvårdaren Ulrica Åkerström att ”vi är på bristningsgränsen”. Och även om den blåbruna regeringen kommer att satsa resurser på utbyggnad påminner Strömmer om att det ”stora tillflödet av fångar kommer att kräva nytänkande och omprövning av arbetssätt”, som DN rapporterar den 5 februari.

Med den förda politiken kommer Sverige att ha den mest inspärrade befolkningen i hela Europa per invånare. Bara Turkiet kommer att ha fler om man räknar in landet som en del av Europa, som debattörer vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet skrev i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet strax innan nyår.
Detta är förstås ett makabert misslyckande. Men ideologiskt stämmer det väl in på de blåbrunas politik, det konservativa tankesättet att fängelsestraff är ett mål i sig. Det handlar inte om att förebygga brott eller att rehabilitera brottslingar, att hjälpa människor som har hamnat snett att hitta rätt, utan om att straffa, straffa, straffa.

Fängelsestraffen ska bli längre, fler ska spärras in. Det ska bli svårare att få villkorlig frigivning, och straffrabatter slopas. Den repressiva inriktningen ses kanske allra tydligast av ärkerasisten Jimmie Åkesson (SD), som anser att Kriminalvården ska byta namn – till Straffverket. Men det är bara vissa som ska straffas, förstås.
Hela regeringens politik har en illa dold rasistisk underton, som hänger ihop med deras övriga repressiva förslag om bland annat visitationszoner, ”effektiviserad” inre utlänningskontroll och ”preventiva” vistelseförbud – det är ”en viss typ” av personer som ska straffas.

Denna politik kommer inte att leda till färre brott. Snarare fruktar Kriminalvården att effekten blir den motsatta, att redan nu överfulla fängelser där fångar sover i allrum och trängs ihop i olika rum blir än värre och än mer försvårar rehabiliteringen (för att inte nämna den uppsjö av arbetsmiljöproblem det skapar). Kriminalvården har rapporterat att antalet fall av hot och våld, ordningsstörningar med mera ökade med 27 procent ifjol jämfört med föregående år.
– De har mindre plats att vara på och är på varandra mer, och behöver samsas om tv-apparater och allmänna utrymmen. Gymmet räcker inte till, de har inte plats att sitta och äta tillsammans utan måste äta i omgångar. Det blir mer och mer missnöje överlag, och det går ut över oss, berättar kriminalvårdaren Ulrica Åkerström för DN, som beskriver den stora oron hos kollegorna vad gäller den massiva utbyggnaden:
– Det finns jättemycket oro. Den främsta oron handlar om arbetsmiljön, allt från omklädningsrum till lunchutrymmen och tiden för återhämtning. Folk går ut och sätter sig i bilen för att kunna andas och få lite lugn och ro. Det finns de som är oroliga för sin egen säkerhet, i och med att klienter hamnar på fel plats.

Många fler riskerar att falla tillbaka på den brottsliga banan med den planerade politiken, vilket många kriminologer också har varslat om. Brotten kommer sannolikt att öka. Så vad behövs?
I åratal har regeringarna oavsett färg öst pengar och resurser över polis och resten av statens hårda kärna. Men samtidigt har urholkningen och dräneringen av välfärden nått rekordnivåer. Levnadskostnadskrisen har slungat ner allt fler i fattigdom och osäkerhet. Trångboddheten har ökat, likaså svårigheterna med att hitta eget boende. Reallöner har sänkts, utanförskapet stärkts, nedskärningarna haglar och skuldbeläggningen likaså. Enkelt uttryckt har klassklyftorna vidgats groteskt mycket, något som bara fortsätter.
Denna utveckling måste vändas – det är den materiella verkligheten som är grogrunden till brottslighet. Den samlade arbetarklassen – vi som bor i förorten, låginkomsttagare, ungdomar, gräsrötter, föreningsaktiva med många flera – måste kroka arm i en gemensam rörelse för jobb, bostad, trygghet och rättvisa för alla. Ta kontroll över banker och storföretag under arbetarklassens kontroll och styre för att kunna planera samhället utifrån behov, inte vinstjakt.

ETT PROGRAM FÖR TRYGGHET OCH RÄTTVISA INNEFATTAR:
• Bostad, jobb och välfärd åt alla. Pengar och resurser finns – se bara på vinstregnet över de rika och de skenade klass- och inkomstklyftorna i Sverige och globalt.
• Stopp på nedskärningar, privatiseringar och försämringar – rusta upp all välfärd.
• Återta nedgångna centrum och bostadsområden i kommunal regi och allmännytta – upprustning för trygghet och social gemenskap med kulturhus, levande centrum och service.
• Stormöten om trygghetsåtgärder i varje stadsdel – med diskussion om fysiska trygghetsåtgärder som behövs i den yttre miljön till vilka sociala insatser som behövs.
• Satsa på trygghetsvärdar, fältassistenter och avhopparverksamhet riktad mot kriminella gäng.
• Likvärdig skola där ingen lämnas bakom – alla barn ska ges samma förutsättningar: fler resurslärare, elevvård, mindre klasser, NPF-kompetens och läxläsning på skoltid.
• Kraftig ökning av resurser till socialtjänsten, stöd till ensamstående föräldrar, barnavård, beroendevården och kvinnojourerna.
• Höj stödet till ungas kultur-, förenings- och idrottsliv. Återöppna alla nedlagda fritidsverksamheter och ungdomsgårdar – stärk innehållet kring värderingar och mot machokulturen.
• Tid för barnen: Inled 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön och starta omfattande offentliga program för trygga jobb med familjevänliga scheman samt betald utbildning till alla arbetslösa.
• Bort med vinstmålen i offentlig sektor – ersätt dem med mål om att bekämpa fattigdom, otrygga jobb, arbetslöshet, trångboddhet, drogmissbruk, våld i hemmet och otrygg uppväxt.