av Britta Brus, socialist och ordekvilibrist // Artikel i Offensiv
Filmen som handlar om bandet Imperiet och även om sambandet mellan kulturutövarnas identitetskris som metafor för tillståndet i landet. Vem är du, vem vill du va’? Du ska va’ president!
Grunden i punken och stockholmsförorten Rågsved, Ebba Grön med hög energi och texterna var vassa. Ett stadigt koncept men inte så mycket utveckling. Tiden gick och de fick nya bandmedlemmar som spretade åt olika håll, vilket ledde till en del inveckling – listframgångar, men knappt något klirr i kassan.
Man blanda’ sig med den övre klassen, gled runt på Grand och glassa, och på alla andra innekrogar. Men samtidigt reflektera över höghus, låghus, dårhus, och om guld och döda skogar. Palme o Pierre Schori sänder en delegation med bland andra detta rockbandet, för att visa solidaritet med förtryckta arbetarfränder och för att representera Svealandet.
Till Mexiko och Nicaraguas djungler, Kubas stränder. Detta utspelar sig just innan statsministermordet händer.
I stort sett en bra film, men jag saknar det där ”Ja vad händer sen, hur går vi vidare”, inte bara fastna med tummen i vår egen navel. Kriget med mig själv, en rockstjärneglidare. Alla de där själarna i sextioårsåldern, tusentals som har gått på konserter och hade något slags visioner, de som skällt på Shell, tågat mot EG och för sälarna, de måste ju vara miljoner, kan de inte ta en repövning och bygga lokala kärnvapenfria zoner, eller har de sugits in i bekväm bitter nostalgi, har de tappat sin nerv, sin energi?
Det behövs mer än nånsin förr allt det där som sångerna handlar om, nu händer allt på samma gång, det som tog flera decennier. Därför behöver vi åter bygga unioner, en ryggrad av stabila och energiska expressioner, och med lagom mycket av vårt bagage som stöd i kampen. Inte bara nostalgifester i radhusgrannens garage, ikondyrkan och inbördes beundran:
Nu krävs både handlingskraft, eftertanke och begrundan! ■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.