Fördjupning: Lön, pris, profit

Karl Marx.

Vinster på arbetarnas bekostnad

Det kapitalistiska systemet fungerar på ett specifikt sätt, och en av de som bäst kunde förklara det var Karl Marx. Hans böcker och skrifter läses än idag, både av socialister som vill bekämpa kapitalismen och av kapitalister som själva vill få en bättre förståelse för sin ideologi. Det Marx skrev om på 1800-talet är lika aktuellt idag. Även om kapitalismen har utvecklats är grunden – vinstjakten – densamma.

Kapitalisterna, som får sin makt och rikedomar genom sitt ägande av bolag, banker och andra tillgångar, och Svenskt Näringsliv vill gärna få oss att tro att vi får betalt för hela vårt arbete. Att upprätthålla den illusionen är livsavgörande för kapitalisterna eftersom det är från arbetarnas merarbete, det Marx benämnde som mervärde, som kapitalisterna får sina vinster.
I själva verket är det så att företagens vinster helt och hållet kommer ur arbetarnas obetalda arbete. Löner och vinster står i direkt och motsatt relation till varandra. Ju högre löner, desto lägre vinster, och ju lägre löner, desto högre vinster. Det här är grunden för kampen mellan arbetare och fackföreningar å ena sidan och arbetsgivare och kapitalister å andra sidan. Sedan fackförbundens uppkomst under 1800-talet har arbetare kämpat för en högre andel av det värde som deras arbete skapar.

Det finns dock ett undantag i relationen mellan löner och vinster. En ökad produktivitet (eller arbetsproduktivitet, som mäter hur mycket som produceras i snitt per arbetstimme) till följd av bättre och mer avancerad teknik leder till ökade vinster där lönerna står stilla. Med mer avancerad teknik kan varor produceras mycket fortare, vilket leder till ökad produktion och försäljning, men inte att lönen ökar i samma takt som produktiviteten då arbetarna inte får betalt för mängden producerade varor. Arbetarnas andel av den växande kakan har tenderat att minska sedan 1970-talet.
”Företagens vinster utvecklades starkare än lönerna under fjolåret. Det stärker den trend som har pågått sedan slutet av 1970-talet, där lönernas andel av förädlingsvärdet (värdet av ett företags produktion minus värdet av insatsvarorna som har använts) har sjunkit och företagsvinsternas andel har ökat”, konstaterade SCB på nytt den 14 juni 2023.

Den första internationella arbetarorganisationen var Första internationalen, som bildades 1864. Möjligheten för arbetare att organisera sig både lokalt och internationellt ledde till en stor strejkvåg över hela Europa. Sedan dess har relationen mellan lön och profit analyserats från alla håll, och en av de som grundligt kunde förklara det var Karl Marx.
Marx föredrag inför Första internationalen 1865, som senare publicerades som Lön, pris och profit, går igenom relationen mellan löner, priser och vinster genom att klarlägga vad som bestämmer varans värde och därmed dess pris.
Redan då kritiserades arbetarorganisationerna med argumentet att högre löner bara innebär högre priser, och att löneökningar därför är meningslösa eller till och med skadliga för arbetarna. Marx kunde visa att priset på en vara inte bestäms av lönen, utan den mängd arbete som varan innehåller. Det är istället vinsterna som blir lidande av löneökningar.
Vi möts av samma argument idag – att löneökningarna skulle orsaka inflation och att det enda sättet att dämpa en inflation på är att kraftigt sänka arbetarnas inkomster. Arbetare ska tro att deras löner är roten till problemet, och att det därför är de som måste ta ansvaret för att rädda landets ekonomi. Men det verkliga problemet ligger i den vinsthets som kräver större och större vinster, som en ballong som blåses upp så mycket att den till slut spricker. Och då hamnar kapitalismen i kris.

Inom det kapitalistiska systemet är kriser oundvikliga. När kapitalismen kräver obegränsad vinst i en värld med begränsade resurser kommer den till slut att krascha, som vi såg vid börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen på 1930-talet. Ett senare exempel är finanskrisen 2008 till följd av att finansbubblan, relaterad till bostadslån i USA, sprack. Krisen räknas som den värsta sedan 1930-talet och påverkade hela världsekonomin.
Finanskrisen 2008 ledde till att banker och företag i många länder fick enorma räddningspaket av sina respektive stater. Pengarna till räddningspaketen kom ur enorma nedskärningar, lönesänkningar och lån från Internationella valutafonden (IMF). Dessa lån skulle sedan återbetalas genom ytterligare nedskärningspaket, och de som blev lidande var arbetare och fattiga.
Dagens levnadskostnadskris är ytterligare ett exempel på hur kapitalismen misslyckas. De höga matpriserna och hyreshöjningarna är ingen direkt följd av inflationen, utan beror på att företagen passar på att höja sina priser med inflationen som ursäkt.
Trots inflationen går bostadsbolagen och matvaruföretagen med större vinst än före inflationen. Det har lett till en minskning i konsumtionen, då många inte längre har råd med mer än mat och hyra. Detta var vad Marx kallade löneslaveri – vi får tillräcklig lön för det allra nödvändigaste, men inte mer.
Den stora minskningen av köpkraften har lett till att kapitalisterna inom matvaruhandel och hyresbolag får monopol på arbetarnas pengar. Det är en förlust för kapitalismen i sin helhet. Men trots att den enda räddningen för kapitalismen är att höja lönerna – för någon måste ju köpa de varor som kapitalismen tjänar sina pengar på – vill ingen enskild kapitalist höja lönen eftersom det skulle innebära en lägre vinst.

Det är arbetarnas obetalda arbete som skapar ett mervärde. Även arbetskraften i sig blir en vara som köps och säljs. Här kommer fackföreningarna in, för att se till att arbetarna inte säljer sin arbetskraft för billigt och inte konkurrerar ut varandra genom att auktionera ut arbetskraften till lägsta möjliga pris.
När LO bildades under slutet av 1800-talet uppkom det som kallas det fackliga löftet: att aldrig arbeta till sämre lön eller villkor än de vi har kommit överens om i fackföreningen. Om alla arbetare lovar varandra det och går samman med gemensamma lönekrav i en gemensam kamp kan de få igenom vad som helst. Att fastställa arbetskraftens värde är vad facklig kamp går ut på.
Klasskampen är en kamp mellan motsatta klasser om de pengar som kommer ur produktionen. Skillnaden är dock att bara den ena av klasserna, arbetarklassen, faktiskt utför ett arbete. Den andra klassen, kapitalisterna, har köpt arbetskraften. Det som de påstår sig bidra med, exempelvis maskiner, fabrikslokaler och material, är vad arbetare tidigare har producerat. Deras vinster är pengarna som finns kvar efter dessa kostnader, vilket betyder att de inte kan använda ursäkten att produktionen kostar.
Mervärdet, arbetarnas obetalda arbete, är källan till kapitalisternas vinster. Att många storbolag tjänar miljoner på varje anställd är ett mått på utsugningen av arbetskraften. Skulle arbetarna istället själva ta makten över produktionen och göra sig av med ägarklassen skulle hela värdet tillfalla dem själva.

Fackföreningarnas uppgift är att kämpa för att arbetets värde ska höjas genom att löneandelen ökar. Samtidigt kan vi inte stanna där.
Kampen behöver ta ytterligare steg med ett mål på ett övertagande av produktionen som ställer alla arbetsplatser under demokratisk arbetarkontroll.
Som Marx skriver behöver fackföreningarna använda sina organiserade krafter som en hävstång för arbetarklassens slutliga befrielse, det vill säga för att slutgiltigt avskaffa lönesystemet.
Louise Strömbäck

OM LÖNERNA FÖLJT MED VINSTERNA
”Bakom den fördubblade vinst/lönekvoten (inom handeln) finns verkliga siffror i kronor som kan vara värt att titta närmare på. Mellan 2019 och 2021 ökade detaljhandelns lönekostnader med 2,5 miljarder kronor. Under samma period ökade företagens vinster med 18,3 miljarder kronor. Det är stora summor, men vad betyder de? Låt oss för sakens skull göra ett tankeexperiment och sätta dem i ett sammanhang. Om vinst/lönekvoten hade varit på samma nivå som 2019 hade det 2021 funnits 17,8 miljarder kronor mer till löner. Utifrån att det finns 220 000 anställda i sektorn (handeln) motsvarar det 81 000 kronor per anställd.”
Stefan Carlén, chefsekonom och utredningschef på Handelsanställdas förbund den 15 mars 2023


Lönekampen och inflation

För första gången på många år landade avtalsrörelsen 2023 i reallönesänkningar. Innan förhandlingarna ens hade startat var fackföreningar och företagare överens om att löneökningar motsvarande inflationen inte var att tänka på, än mindre reallöneökningar. För att förstå varför det är en myt att stora löneökningar spär på inflationen, i en så kallad lön-pris-spiral, är det läge att gå tillbaka till Karl Marx skrifter om ekonomin.
Inflationen, att pengarna blir mindre värda, resulterar i prisökningar. Men vad bestämmer priserna? Denna fråga och vad som avgör värdet av en vara diskuterades av socialister redan i kapitalismens begynnelse.

Som Karl Marx förklarade i sin skrift Lön, pris, profit från 1865 är priset på en vara dess värde uttryckt i pengar. Värdet i sin tur beror på den genomsnittligt samhällelig nödvändiga arbetstiden som har lagts ner i en produkt. Detta kan variera till exempel genom ny teknik som ökar produktionen. Priser är därför aldrig något statiskt.
Vidare slog han fast att ”…varorna i genomsnitt säljes till sina verkliga värden och att profiter uppstår på så sätt, att man säljer varorna till deras värden, det vill säga i proportion till de arbetsmängder de innehåller”.
Det är med andra ord inte möjligt för kapitalisterna att helt enkelt öka priset på en vara bara för att lönen stiger. Lönekampen handlar däremot om vilken andel arbetarna får av vinsten som en vara genererar. Som Marx förklarar kan lönen inte överstiga en varas värde, men den kan alltid pressas ner, vilket ökar kapitalisternas andel av vinsten.

I Kapitalet utvecklade Marx detta vidare: ”Om det stode i de kapitalistiska producenternas makt att godtyckligt höja varupriserna, så kunde och skulle de göra det även utan att höja arbetslönerna (…) Kapitalistklassen skulle aldrig bekämpa fackföreningarna, eftersom kapitalisterna under alla omständigheter skulle kunna göra vad de nu endast undantagsvis och under ganska speciella förhållanden är i stånd till, nämligen att använda varje höjning av arbetslönen som förevändning för ännu kraftigare prishöjningar och därmed håva in en ännu större profit än tidigare.”
Fjolårets återhållsamma avtalsrörelse i Sverige har framför allt lett till en sak – vinsternas andel av produktionen har ökat till historiska nivåer under året, som Konjunkturinstitutet fastslog i december 2023.
Varför ökade då priserna kraftigt under särskilt 2022 och 2023? Den nuvarande ekonomiska krisen med stagnation och inflation är delvis en följd av coronapandemin som innebar en global ekonomisk kris. Brutna leveranskedjor trissade upp priserna. Trots att en viss återhämtning har skett sedan dess har produktionen inte gått tillbaka till sin tidigare nivå, i synnerhet då även den ekonomiska krisen från 2008 hade satt sina spår.
Exempelvis stannade arbetslösheten på en högre nivå med fler tillfälliga och visstidsanställningar. Dessutom innebar den ekonomiska krisen under och efter pandemin nya globala trender med ökad deglobalisering, större statlig styrning med stöd till de inhemska kapitalisterna och ökad nationalism.

Med kriget i Ukraina har detta förstärkts då priser för råvaror, i synnerhet spannmål, pressades upp. Orsaken ligger dock inte bara i kriget självt. Ett avslöjande exempel på vinstdriften som den primära drivkraften i kapitalismen är den ökade börsspekulationen med spannmål sedan kriget bröt ut.
Exempelvis gick kursen för Teucrium Wheat Fund, en vetefond som säljs på Nasdaq, upp med 51 procent på bara en vecka efter Rysslands angrepp på Ukraina. Att särskilt matpriserna ökade kraftig beror även på monopolpriser, eftersom livsmedelsproduktionen och –
handeln är i händerna på ett fåtal kapitalister. Detta märktes inte minst i Sverige, med matjättarnas rekordstora vinster.
Även den ökade militariseringen är en viktig faktor. Fler militära konflikter och krig med direkt eller indirekt inblandning av imperialistiska stormakter kräver enorma statliga investeringar, vilket pressar upp priserna när mängden pengar i cirkulation ökar snabbare än produktionen. Historiskt har krig ofta inneburit ökad inflation eftersom de har finansierats genom att öka penningmängden (via sedelpressarna eller som idag på elektronisk väg).
Första världskriget såg till exempel en inflation i Tyskland på 100 procent, men även Sverige, som inte var direkt inblandade i kriget, hamnade på en inflation på 30 procent. Inflationen under första världskriget ledde också till att kopplingen av valutan till guldpriset slopades i de flesta länder.
Mellankrigstiden på 1920-talet såg en galopperande inflation i framför allt Tyskland, exempelvis på 700 procent år 1922. Detta berodde på att extrema mängder papperspengar trycktes för att täcka statliga underskott, som vid den tidpunkten inte längre var kopplade till guldpriset och därmed i rask takt förlorade i värde.

Som visats kan inflationen ha flera orsaker. Den bakomliggande orsaken är dock alltid den krisande kapitalistiska produktionen, där prisökningar är ett medel för att försöka överkomma krisen och samtidigt stjälpa över kostnaderna för krisen på arbetarklassen.
Under det här året verkar inflationen, alltså prisökningstakten, ha mattats av från dryga 10 procent i början av förra året till drygt 3 procent i början av 2024. Konjunkturinstitutet spår att inflationen möjligen kan gå tillbaka till 2 procent i mitten av året. Detta innebär dock att priserna etablerar sig på en hög nivå samtidigt som arbetare och anställda har fått allt mindre i plånboken.
Inom kapitalismen har arbetaren ingen kontroll över det som produceras och inte heller över arbetsprocessen, det som Marx kallar det alienerade arbetet. Det finns ingen relation mellan arbetaren och varan, utan produkten tillfaller ägaren/kapitalisten som säljer den för vinst.
Det är i arbetarkampen, för bättre löner eller arbetsvillkor, som maktförhållandena på arbetsplatsen blottas och ifrågasätts samtidigt som den kollektiva styrkan blir tydlig. Stridsropet från Karl Marx till fackföreningarna gäller än idag: ”att använda sina organiserade krafter som en hävstång för arbetarklassens slutliga befrielse”.
Katja Raetz


1970-talets vilda strejker och arbetarsolidaritet

Den 57 dagar långa gruvstrejken 1969-70 förändrade villkoren för arbetare, men var även en låga för 1970-talets arbetarkamp.

1970-talet är känt som en tid av kamp, socialism och solidaritet. Flera så kallade vilda strejker förändrade den svenska arbetsmarknaden och skapade viktiga erfarenheter åt arbetarklassen. Socialdemokratins och fackföreningarnas byråkrati utkristalliserades i flera strider, där fackledningarna motarbetade strejkande arbetare. Arbetarkvinnor gjorde historiska avtryck med kamp för löner och jobb. Solidaritet och lärdomar mellan olika strejker visade på möjligheterna för arbetarklassens enighet.

Gemensamt för strejkerna var frågan om lönen och ökande arbetsbörda, bland annat ackordslöner kontra månadslön. I flera branscher användes ”omräkningsfaktorer” för ackorden, det vill säga olika sätt att räkna på hur lång tid en viss arbetsuppgift skulle ta, och arbetarna betalades därefter oavsett hur lång tid det egentligen tog. När produktionstakten ökade samtidigt med teknologiska framsteg gjorde företagen mer vinst på arbetarna som i gengäld fick sänkta löner, vilket ledde till att bägaren rann över.
Arbetsgivarna och den fackliga byråkratin försökte kväva den eld som blossade upp bland arbetare i Sverige. På grund av byråkratin blev flera strejker ”vilda”, det vill säga att de skedde utanför fackledningens beslut och kollektivavtal. Arbetarna själva tog de steg som behövdes: startade strejkkommittéer, resor för att appellera till andra arbetare för sympatiåtgärder, solidaritet och insamlingar till strejkkassorna.

Decenniet inleddes med den stora gruvstrejken vid det statliga gruvbolaget LKAB i Sverige, som startade i december 1969 och gick till historien med en 57 dagar lång strejk som förändrade villkoren för arbetare, men även var en låga för 1970-talets arbetarkamp. Det var en start på strejkvågen för höjda och fasta löner mot ackordsystem, men även för demokratisk arbetarkamp mot fackledningarnas läggmatcher.
Strejken fick ett enormt stöd och efter bara en månad stödde 64 procent av befolkningen strejken. Totalt samlades 5,2 miljoner kronor in till strejkkassan. För den som vill läsa mer har Offensiv längre artiklar om gruvstrejken.
Även hamnarbetarstrejken i Göteborg -69 var en tändande gnista som varade i en vecka där cirka 1 000 arbetare strejkade och slutligen vann fast tidlön. Hetsigare arbetstempo och nya tekniska verktyg skapade i flera branscher ohälsosamma eller dödliga arbetsförhållanden; cirka 400 arbetare dog varje år i arbetsplatsolyckor och just stuveriarbetarna låg under 1960-talet högst i snitt bland dödsolyckor.
Hamnarbetarstrejken var även startskottet för att det än idag stridbara Hamnarbetarförbundet bröt sig ur från Transportarbetarfacket efter uteslutningar under 1970-talet.

Städerskestrejkerna 1974-75 var en historisk uppvisning i sammanhållning och solidaritet. Städare vid ASAB (Allmänna svenska städning AB) startade den vilda strejken på Domnarvets järnverk i Borlänge för höjd och fast lön. Järnverksarbetarna stöttade strejken och stöduttalanden samt bidrag till strejkkassan samlades in på flera håll i landet.
Städerskorna vid ASAB i Malmberget beslutade sig för sympatistrejker i Kiruna och Svappavaara, där gruvarbetarna skänkte 55 000 kronor till strejken. Sammanhållning och verklig arbetardemokrati hindrade företagets försök till splittring och ledde strejken vidare – fler strejker bröt också ut runtom i landet bland ASAB-städerskor.
Sömmerskor kämpade för solidaritet, löner och jobb. Vid konfektionsbolaget Brason i Gällivare höll sömmerskorna 1975 en tre månader lång vild strejk. Även sömmerskorna vid Algots kämpade, bland annat solidaritetsstrejker för sömmerskor vid Algots fabrik i Portugal. Företaget Algots förstatligades 1977 och alla sömmerskor varslades 1978.
När företaget höll på att krascha var det sömmerskorna som kämpade för att försvara jobben genom att planera omställningar av fabrikerna, likt flygplansindustrin Lucas i England.
Skogsarbetarstrejken år 1975 hade som mest 15 000 arbetare som strejkade och varade i två månader. Arbetsskador var fler i skogsbranschen; med hög exploatering 1950-75 halverades antalet skogsarbetare, men vinsten fördubblades.
Under avtalsrörelsen 1975 kokade missnöjet över. Krav på månadslön ställdes på flera möten i Norr- och Västerbotten samt Jämtland med hot om storstrejk. Det största mötet samlade 1 500 personer i Älvsbyn. Strejken som kort efter började fick stor spridning och ett enormt stöd: över 100 strejkkommittéer och möten samt 2,7 miljoner kronor insamlades till strejkkassan.

Fram till 2020-talet har vi kunnat se lagar som LAS och MBL som viktiga reformer till försvar av arbetares rättigheter. Men dessa lagar skapades under 1970-talets klassamarbete mellan fackbyråkratin och föregångaren till Svenskt Näringsliv. Efter 1974 fick arbetsgivare lättare att avskeda arbetare vid vilda strejker. Ett exempel var vid den tre månader långa vilda strejken på Bil och Traktor i Boden 1978, där 43 arbetare avskedades efter domar i Arbetsdomstolen.
De vilda strejkerna under 1970-talet var en nagel i ögat på den (socialdemokratiska) fackbyråkratin, som förde en hetsjakt på kommunister bland de aktiva. För att försvara fackbyråkratins och kapitalets samarbete skulle kommunisterna drivas ut ur facket. Men erfarenheterna som arbetare i kamp gjorde ökade den politiska medvetenheten. Stödet för strejkerna visar på hur radikalisering och lärdomar spreds i samhället.
Raymond Stokki


1990-talets Rättvisedagar en följd av kampen för politisk strejk

När Bildt visade sig under demonstrationerna 1993 haglade talkörerna: ”Avgå Bildt!”.

Kravet på politisk strejk stod i förgrunden i den rättvisekamp som präglade Sverige under 1990-talet. Kravet kom sedan tillbaka som ett svar på högerregeringens attacker på bland annat a-kassan 2006. I denna artikel skriven av Stefan Lundqvist, som tidigare har publicerats i Offensiv 2006, ges en bild av 1990-talets kamp och hur kravet på politisk strejk tvingade LO-ledningen att utlysa de historiska Rättvisedagarna den 6 oktober 1992 och året därpå.
I Finland har facken sedan slutet av förra året genomfört en serie av politiska strejker mot landets blåbruna styre. Men hittills har man inte samlat motståndet i en endags politisk strejk som helt stannar landet. Om motståndet mot Sveriges blåbruna regering ska lyfta måste facken åter ta upp rättvisekampen och börja förbereda för en politisk strejk för att fälla regeringen.

Under 1990-talet lade först den högerregering som leddes av Carl Bildt och sedan också de socialdemokratiska regeringarna under Ingvar Carlsson och Göran Persson krisens bördor på arbetslösa och sjuka samtidigt som de rika har fått frisedel. Attackerna på a-kassan och systemskiftet som sådant har mötts av kamp och protester.
År 1992 baxades LO-ledningen fram av kampvilliga fackföreningar, som krävde politisk strejk, till att utlysa den 6 oktober 1992 till en Rättvisedag med demonstrationer över hela landet. Året därpå genomfördes ännu en Rättvisedag på samma datum.
År 1992 lade den nytillträdda högerregeringen fram en budget som var ett rent beställningsverk av dåvarande arbetsgivarorganisationen SAF. Bland annat infördes två karensdagar i sjukförsäkringen, och löntagarnas egenavgifter till a-kassan höjdes med 1,7 miljarder kronor. Avdragsrätten för a-kassan togs bort.

Demonstrationer mot högerbudgeten, arbetslösheten, nedläggningar och privatiseringar växte fram till de största någonsin i en rad städer. I Norrbotten rasade facken mot utförsäljningen av folkets egendomar.
Gruvtolvan och Gruvfyran, Statsanställda, LO-sektionen i Boden med flera krävde generalstrejk. LO-distriktet avslog kravet och manade istället till gemensam aktion i ett upprop för en protestmarsch mot regeringen. I Helsingborg ställde sig LO-sektionen, på ett möte med 400 deltagare, bakom ett upprop för en landsomfattande protestdag mot Bildtregeringen.
Efter en hel vår av demonstrationer mot Bildt, där allt fler fackföreningar krävde politisk generalstrejk, uppvaktades LO-styrelsen i början av juni. LO-ordföranden Stig Malm var till en början tveksam då han var rädd för fiasko och att LO skulle hånas i tidningarna. Malm och LO-ledningen gav till slut med sig och utlyste den 6 oktober till en rättvisedag med landsomfattande demonstrationer mot Bildtregeringens systemskifte.
Bakom två av de tre motioner för detta krav som bifölls av LO:s representantskap – från Gruvfyran i Malmberget, Försäkringsanställdas avd 37 i Västernorrland och Fabriks i Helsingborg – stod fackligt aktiva ”offensivare”.
I en enkät i Norrbotten stödde 90 procent av LO:s medlemmar en politisk strejk mot regeringen.

Den 6 oktober 1992

Men den socialdemokratiska ledningen ville annat. En vecka före demonstrationerna förrådde de Rättvisedagen och gjorde gemensam sak med Bildtregeringen i ett krispaket som då innehöll de största nedskärningarna i Sveriges moderna historia.
Rättvisedagen den 6 oktober blev ändå en stor framgång. Behovet av att protestera var stort och de många demonstrationerna visade upp fackföreningsrörelsens samlade styrka. Trots halvdan mobilisering av LO-toppen såg gräsrötterna och alla arbetslösa till att 200 000 demonstrerade runt om i landet mot högerregeringens och S-ledningens attacker på arbetslösa och sjuka. Men försämringarna i a-kassan stod fast.

Efter en kortare andhämtningspaus efter urladdningen den 6 oktober växte, i slutet av 1992, stämningen åter för nya massprotester. En rad arbetarupprop som protesterade mot de orättvisa krispaketen vandrade runt på arbetsplatserna. Flera krävde en politisk generalstrejk.
Högerregeringens budget i början av 1993 ökade kampstämningarna ännu mer. Arbetslösa, arbetsskadade och pensionärer tvingades betala med nya nedskärningar på 16,8 miljarder kronor. De arbetslösa fick arbetslöshetsersättningen sänkt till 80 procent och fem karensdagar infördes. Ersättningen vid arbetsskada sänktes till samma nivå som sjukpenningen.
Nu som då stod fackföreningsrörelsen 1993 inför en avtalsrörelse. Nu som då argumenterade Offensiv (idag Socialistiskt Alternativ) för att en endagsstrejk mot arbetslösheten och regeringens attacker på arbetslösa, med landsomfattande massdemonstrationer och möten, också skulle vara det bästa sättet att förbereda avtalsrörelsen på.

400 arbetare demonstrerade utanför Haga slott, där Bildt träffade LO-ledningen. Offensiv fanns på plats, höll i talkörer och intervjuade Leif Blomberg (Metall) och Handelsordföranden Kenth Pettersson om vad de tyckte om politisk generalstrejk den 2 april. Båda var svävande i sina svar. När Bildt visade sig haglade talkörerna: ”Avgå Bildt!”.
Samtidigt började den socialdemokratiska ledningen darra på manschetten inför förväntningarna på en kommande S-regering och sökte samarbete med Centern och Folkpartiet (Liberalerna). LO-ledningen tog inga nya initiativ, men protesterna mot Bildt fortsatte.
På Alimak i Skellefteå genomförde Metallklubben själv en 30 minuters politisk strejk. Fabriks kongress tog på förslag från fackordföranden på Kemira kemi i Helsingborg, Bo Lindström (som då var med i Offensiv), ställning för en politisk strejk den 5 oktober.

Ny Rättvisedag 1993

Trots ett stort stöd för politisk strejk och en ny arbetaruppvaktning av LO:s repskap värjde sig fackbyråkratin på nytt. En ny Rättvisedag hölls den 6 oktober 1993, men deltagarantalet i demonstrationstågen mer än halverades från föregående års 200 000.
LO-ordföranden Stig Malms odeklarerade användning av en tjänstebil för privat bruk, LO-ledningens höjda arvoden och hans godkännande av svindlande fallskärmsavtal till byggbolaget BPA:s direktör tvingade honom att avgå.
Men själv sa han till Expressen att ”flera av dem som nu kräver min avgång har gjort det tidigare. Samtidigt har de flera gånger uppvaktat mig med krav om generalstrejk. Detta har jag sagt nej till. Därför har de ett horn i sidan till mig”.
Stefan Lundqvist


Facken måste kasta av sig ”Saltsjöbadsandans” tvångströja

”Saltsjöbadsandan” var oförenlig med medlemsdemokratin, men också med strejkrätten, som inskränktes med LO:s godkännande.

Efter sveket mot LAS (Lag om anställningsskydd) undertecknade LO, PTK och Svenskt Näringsliv ett nytt huvudavtal i juli 2022. Det var ingen tillfällighet att det nya huvudavtalet skrevs under på Grand Hotel i Saltsjöbaden. År 1938 hade LO och arbetsgivarna undertecknat ett mytomspunnet avtal på samma hotell, som blev inledningen till årtionden av samförstånd och klassamarbete – ”Saltsjöbadsandan”.

Den historiska gruvarbetarstrejken i Malmfälten 1969/70 och den efterföljande vågen av ”vilda” strejker blev början till slutet för ”Saltsjöbadsandan”. Sedan dess har alla försök att vrida klockan tillbaka slutat i ett misslyckande, trots alla fackliga reträtter och statens (regeringarnas) försök att ”disciplinera” facken med lagstiftning och hot.
Det nya huvudavtalet mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv är dömt att gå samma väg. En majoritet av LO:s förbund har inte undertecknat avtalet, och LO är starkt försvagat efter LAS-sveket.
Saltsjöbadsavtalet 1938 hade, i likhet med nya huvudavtalet, föregåtts av statliga hot om lagstiftning för att tvinga fackförbunden till underkastelse, försvaga kampen och skapa arbetsfred.
Bakgrunden var att det under 1920-talet och fram till 1930-talets mitt knappast var något land i Europa som hade så många konflikter – strejker, blockader och lockouter – på arbetsmarknaden som Sverige. Över 2,5 miljoner arbetsdagar försvann varje år under åren 1930-34, att jämföra med att endast drygt 3 900 arbetsdagar förlorades i konflikter på svensk arbetsmarknad under 2023. Trots en omfattande avtalsrörelse var det bara Målarna som gick ut i strejk ifjol.
När LO-ledningen i slutet av 1920-talet började söka former för ett institutionaliserat samarbete med arbetsgivarna och staten var LO ännu en långt ifrån dagens centraliserade och byråkratiserade organisation. LO var ingen förhandlingspart, SAF och LO hade efter storstrejken 1909 inte förhandlat om någonting. Ännu hade inte heller medlemsdemokratin inom fackförbunden strypts.

En annan avgörande skillnad gentemot idag var att LO i slutet av 1930-talet hade ett helt annat stöd och förankring bland arbetarna. När Socialdemokraterna inledde sitt historiskt långa regeringsinnehav 1932 började dessutom det ekonomiska läget att förbättras. Den uppåtgående konjunkturen från 1930-talets mitt och framåt gav de socialdemokratiska regeringarna en möjlighet att vinna stöd samt påbörja det välfärdsbygge som de S-ledda regeringarna sedan 1990-talet har varit med om att rasera.
1930-talet var också en tid av facklig och politisk organisering. Under åren 1929-39 fördubblades LO:s medlemsantal till nära en miljon, och under 1930-talet steg också antalet fackligt organiserade tjänstemän mycket snabbt. De senaste årens utveckling har varit den motsatta.
Till följd av en rad orsaker, som den nya otrygga arbetsmarknaden och den fackliga ledningens kapitulationspolitik, har den fackliga organisationsgraden, särskilt bland arbetarna, minskat. ”Under 2022 föll organisationsgraden – alltså andelen som är med i facket – till 59 procent i arbetaryrken. Motsvarande siffra året innan var 62 procent. Aldrig i modern tid har den fackliga anslutningen bland arbetare varit så låg” (Arbetet den 5 juni 2023).

Vidare fanns det ett starkt kommunistparti och en vänsteropposition inom fackföreningarna och socialdemokratin, vilken utgjorde en motvikt till S-ledningens och LO-toppens högerkurs. Detta tillsammans med att facken var betydligt mer demokratiska än idag gjorde det svårare för facktopparna att bara köra över medlemmarna och trumfa igenom sin politik.
Därför kantades också facktopparnas strävan efter samförstånd av ständiga attacker på medlemsdemokratin och en maktförskjutning uppåt. Både arbetsgivarna och staten hävdade att arbetsfreden krävde LO:s centralisering och att systemet med beslutande medlemsomröstningar skulle avvecklas. LO-ledningen fick exempelvis makten (genom en stadgeändring år 1941) att lägga veto mot strejker som omfattade fler än tre procent av ett LO-förbunds medlemsantal.
”Beslutsformerna inom fackföreningsrörelsen var ständigt en källa till bekymmer för SAF. De många medlemsomröstningarna om avtal gav inflytande åt kommunister och andra militanta element, de fördröjde förhandlingarna och försvårade medling… SAF:s andreman Ivar O. Larsson sade 1933 att beslutsmetoderna borde förändras i syfte att ge ökat inflytande åt förbundsledningen och i sista hand LO. Bäst vore om fackföreningsrörelsen själv ändrade sina stadgar, annars måste frågan lösas genom avtal eller lagstiftning”, skriver Svante Nycander i Makten över arbetsmarknaden.
”Saltsjöbadsandan” var oförenlig med medlemsdemokratin, men också med strejkrätten, som inskränktes med LO:s godkännande.

Till följd av unika historiska omständigheter, som aldrig kommer tillbaka, kunde Saltsjöbadsavtalet 1938, efter andra världskrigets slut och Metallstrejken 1945, bli inledningen till en tid av arbetsfred, standardhöjningar, socialdemokratiskt välfärdsbygge samt att samhället blev mindre ojämlikt. Anledningen var den globala kapitalismens långa uppsving 1950-75, som ständigt gav ett överskott att fördela.
När uppsvinget ebbade ut fanns det inte längre någon möjlighet att fortsätta den inomkapitalistiska reformpolitiken, samtidigt som Saltsjöbadsavtalet blev en krympande tvångströja för arbetarklassens organisationer.
Länge såg det ut som ”Saltsjöbadsandan” tjänade både kapitalisterna och arbetarna. Men det skenet blev med tiden allt svårare att upprätthålla, vilket arbetarkampen under 1970-talets första år blev ett uttryck för. 1970-talets kamp var en revolt mot såväl uteblivna förbättringar av villkoren på arbetsplatserna som den fackliga ledningens försök att hålla fast vid ett samförstånd som endast tjänade arbetsgivarna.
Kampen födde början till en facklig offensiv och resulterade i en förbättrad arbetsrättslagstiftning – LAS, Medbestämmandelagen (MBL), Förtroendemannalagen, och en ny arbetsmiljölag. Men när arbetsgivarna gick till motoffensiv och till och med var beredda att ta en storkonflikt (1980) för att vända utvecklingen till sin fördel stod den fackliga ledningen svarslös.

Efter 1980 har arbetarna tenderat att få ut en allt mindre del av kakan och klassklyftorna har stadigt ökat. Sporrade av den fackliga ledningens reträtter och Socialdemokraternas högerkurs har arbetsgivarna kunnat fortsätta sin offensiv mot arbets- och strejkrätten. Med hjälp av den socialdemokratiska regeringens hot om lagstiftning lyckades arbetsgivarna även få till stånd en försämring av LAS och ett nytt huvudavtal.
Det var för att rädda det nyliberala januariavtalet och S-regeringen som LO-ledningen valde att skriva under ett huvudavtal vars grund är ett ännu sämre anställningsskydd än nya LAS, vilket har förstärkt LO:s kris. Men eftersom dagens kapitalism inte ger något utrymme för något varaktigt samförstånd kan dagens huvudavtal snabbt bli överspelat när arbetarkampen på nytt tar fart och en organiserad vänsteropposition börjar formas inom facken.

• För arbetarrörelsens socialistiska återfödelse med ett nytt arbetarparti och demokratiska, kämpande fackföreningar som tar den nödvändiga fajten mot arbetsgivare och stat.
• Ingen facklig förtroendevald eller anställd ska tjäna mer än de medlemmar man företräde.
• Avtalet ut på omröstning och årliga, mindre påkostade kongresser.
Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer. Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!