Av STEPHEN RIGNEY // Artikel i Offensiv
Årets avtalsrörelse omfattar merparten av landets socialarbetare. De två fackföreningar som representerar socialarbetare och andra yrken inom branschen, Akademikerförbundet SSR och Vision, har lagt fram gemensamma yrkanden.
Bland huvudfrågorna finns ett ettårigt avtal, centralt angivna lönenivåer (tillsammans med en särskild översyn för de som har varit anställda länge), arbetstidsförkortning och en generell satsning på kvinnodominerade yrkesgrupper där lönenivåerna är särskilt låga.
Särskilt inom socialtjänsten har den höga personalomsättningen varit ett återkommande problem inom i stort sett alla verksamhetsområden, vilket förstås har haft en negativ påverkan på såväl anställda som de som har behov av stöd och hjälp.
Den höga arbetsbelastningen för socialarbetare är en väldokumenterad faktor bakom personalomsättningen. Kanske inte lika omdiskuterad, men ändå lika viktig, är frågan om löneutvecklingen och möjligheten till kompetensutveckling.
Det är därför positivt att båda förbunden tycks ha övergett idén om sifferlösa avtal utan garanterade lönehöjningar och att läget för erfarna socialarbetare lyfts.
I dagsläget är det ytterst sällan det lönar sig att ha samma tjänst alltför länge. Medan ingångslöner för nyanställda har ökat något under de senaste tio åren (även om den utvecklingen också nu har avtagit) är löneutvecklingen när man väl har börjat väldigt svag.
Så vedertagen är denna blygsamma löneutveckling att det oftast används som ett argument på anställningsintervjuer för att få upp ingångslönen, det vill säga ”jag vill få lite extra nu, eftersom jag vet att jag inte kommer att få något framöver”.
Många väljer därför att söka sig vidare, då det är betydligt enklare att få upp lönen genom att byta till en annan tjänst.
För de som har arbetat på samma ställe under en längre tid är det nog särskilt påfrestande när man ser att nyanställda med ingen eller liten erfarenhet kan komma in på samma lön eller till och med högre lön på många arbetsplatser.
Inte så konstigt att man pratar om en kunskaps- och erfarenhetsflykt inom socialtjänsten när det inte finns några fördelar med att stanna kvar.
Men även om facken har kommit bort från ett sifferlöst avtal är yrkandet att löneökningstakten ska ligga i nivå med ”märket” redan ett svek. Fackledningarna menar att inflationen inte får leda till att löneläget för yrken inom välfärden, som ofta är kvinnodominerade, faller ännu mer efter. Men att kräva en överenskommelse i nivå med märket är att acceptera att löner för välfärdsarbetare ska falla efter.
Att de fackliga ledningarna redan i förväg har lagt sig platta vad gäller lönefrågan skapar inget större förtroende om att de är redo att kämpa för att få genom sina andra krav, särskilt när det inte har funnits något fokus på att mobilisera medlemmarna.
De stora demonstrationerna mot angiverilagen i höstas visar att när en ledning ges (även om den var långsam och motvillig från ledningens sida) är välfärdsarbetare redo att engagera sig. ■
